Den konservative svensken

Vi svenskar vill gärna se på oss själva som moderna, bildade och frisinnade människor. Denna självbild är väldigt svår att förena med det utbredda stödet för att bevara monarkin, som normalt runt 6 av 10 svenskar vill ha kvar.

I själva verket är vi ett konservativt folk som ogillar förändringar, som finner trygghet i när saker får vara "som de alltid har varit" (oavsett om det gäller landets statsskick eller bara några byggnaders placering på vår bostadsort). Att det skulle hänga ihop med synen på Sverige som världens föregångsland och att detta skrytbygge absolut inte får röras eftersom varje förändring, ve och fasa, skulle kunna innebära en försämring av världens bästa land, låter inte osannolikt. Det är i alla fall så stockholmare argumenterar mot varje förändring av stadsbilden (det är därför det tar 20 år att bestämma sig för något här). Då heter det att vi inte får förstöra "världens vackraste huvudstad" med nya byggnader. På samma sätt får vi inte förstöra "världens bästa land" med stora förändringar.

Nu visar undersökningar att svenska folket har ett sjunkande förtroende för kungahuset. Det är positivt att se. Men stödet för monarkin är fortfarande kompakt. Bara 22 procent av svenskarna vill avskaffa detta odemokratiska statsskick. Argumenten brukar vara två och inget är särskilt bra: "Det ska vara som det har varit" och "kungahuset gör bra reklam för Sverige, vilket ger turism och skatteintäkter". Som synes är den principiella diskussionen helt frånvarande, men så brukar det ju förhålla sig. Och det är beklämmande att stödet är som allra största bland borgerliga väljare och företrädare.

Hur pass mycket pengar kungahuset genererar till statskassan (efter att apanaget avräknats) vet jag inte. Men det är en aning märkligt att ett odemokratiskt statsskick som hör hemma i de gamla historieböckerna och inte på 2000-talet kan existensmotiveras med att det ger lite klirr i statskassan. Om turister vill komma hit och se slottet, be my guest. Det kommer att stå kvar oavsett om Sverige har en kung eller ej.

Personligen kräks jag över vurmen för kungahuset, skvallret och det kommande bröllopet. Särskilt illa kommer det förstås att bli i sommar innan bröllopseländet är över. Lyckligtvis flyr jag landet några dagar innan. Men monarkin finns kvar och väntar när jag återvänder.

Lars Ohly gjorde så rätt när han vänligt men bestämt tackade nej till att närvara, konstaterande att han inte var nära släkt med kungafamiljen. Tänk om borgerliga politiker hade stake att göra detsamma.

Framtida museum.