I Turkiet är det förbjudet att hävda att mördandet av armenier runt första världskriget var ett folkmord. I Tyskland är det förbjudet att förneka nazisternas utrotningspolitik mot judarna under andra världskriget. Båda förbuden är fall för en strävan att kontrollera hur vi ska se på historien. Båda förbuden är därför lika knäppa.
Den svenska riksdagens beslut att erkänna mordet på armenier och andra kristna vid det osmanska rikets sönderfall som ett folkmord har väckt väldigt starka känslor i Turkiet. Frågan är oerhört känslig, trots att det gått snart 100 år. Reaktionerna blir negativa mot Sveriges företrädare trots att regeringen som sådan faktiskt röstade emot.
Politiker ska inte ägna sig åt att påtvinga folket en särskild godkänd historieskrivning. Forskningen ska vara fri, likaså yttrandefriheten. Även om det är dumheter att hävda att gaskamrarna aldrig var en del av nazisternas slutgiltiga lösning för att utrota det judiska folket, bör det inte vara förbjudet att framföra denna ståndpunkt. Här har EU-länder valt samma väg som Turkiet genom att lagstifta mot en "felaktig" historiesyn. I längden kan synen på vad som är rätt och fel historiskt, vad som har hänt och inte hänt, komma att ändras med politiska val och växlande majoriteter. Forskningen måste stå över sådant.
Intressant dilemma... samtidigt är det svårt att ge en så sann historia som möjligt. Det kommer alltid att finnas illvilliga krafter som vill ändra/pådyvla sin sanning i historien vare sig den är global eller i en omedelbara närhet (släkthistoria tex).
SvaraRadera