Alla riksdagspartier utom Kristdemokraterna är som bekant feministiska i olika grad. Centerpartiet erkänner könsmaktsordningen och säger sig vilja bekämpa den. Folkpartiet vill arbeta med könsrollerna redan på dagisstadiet. Moderaterna kallar sig visserligen inte feministiskt (men om Reinfeldt och Schlingmann får fortsätta styra är det förmodligen bara en tidsfråga). Partiet säger sig dock se "genussystemet [som] beskär individers frihet". Därtill vet vi att självaste finansministern är feminist och läser Simone de Beauvoir samt att partiets kvinnoförbund driver på i statsfeministisk riktning. Ännu har ingen moderat minister rekommenderat Das Kapital (men det kanske är en tidsfråga det också). Det finns således knappt någon opposition mot statsfeminismen i den svenska riksdagen. Alliansen har köpt vänsterns verklighetsbeskrivning. Borgerligheten har fegat ut. Kapitulerat. Kastat in handduken. Samtidigt driver vänsterpartierna på för att ännu mer av den politiska analysen ska utgå från feministiska tolkningsmodeller. Hela skiten har blivit ett axiom.
Om vi kan enas om att alla människor, oavsett kön, etnicitet och läggning i sexuella och olika livsstilsfrågor ska ha lika rättigheter i samhället, behöver vi varken feministiska maktanalyser eller kvinnodagar. Feminism beskrivs, både av borgerliga och vänsterfolk, som en kamp för just lika rättigheter för både kvinnor och män. Det låter så allmängiltigt och självklart att ingen kan vara något annat än feminist. Vi vet emellertid att vänsterfeminismen, som får tjäna som samlingsnamn för allt från traditionell statsfeminism till den mest vidriga radikalfeminism, handlar om så mycket mer. Den handlar om lika möjligheter och om lika utfall. 50/50 all the way. Eller ett övertag för kvinnan (det är tydligen också jämställdhet). Därtill kommer, förvånande nog, en inskränkt syn på sex som inbegriper kamp mot allt från sexhandel till porr och underklädesmodeller. Därför är jag inte feminist.
Dagen till ära borde riksdagen ha fattat beslutet att erkänna kvinnans rätt till sin kropp genom att avskaffa sexköpslagstiftningen. Det vore inte bara en viktig symbolhandling utan en riktig frihetsreform som ger både kvinnor och män ökad makt över den egna kroppen. Så skedde givetvis inte, lagen lär tvärtom skärpas efter att Anna Skarhed lagt fram sin så kallade utvärdering i vår.
Vänsterfeminismen erkänner bara kvinnors frihet så länge kvinnor beter sig i enlighet med dessa feministers analyser av verkligheten. Bryt mot normerna och du är utfryst, förkastad. I vänsterfeminismens värld är du bara så fri som kopplet runt din hals tillåter.
Vänstersfeminismen är förtryck förklätt i frihetens retorik
:o) Det var en bra sammanfattning av den allregerande feminismen vi har. Själv frapperas jag av en sak: jämställdheten gör alldes naturligt stora framsteg efterhand, vilket logiskt sätt borde de feministiska kampanjerna dämpas. Motsatsen är fallet, vilket ter sig fullkomligt irrationellt.
SvaraRaderaDetta på ytan. Samtidigt ser vi att väljarkåren polariseras alltmer efter kön. Vilket föranleder eftertanke.
Personligen dser jag två teleologiska och funktionalistiska förklaringar.
För det första tjänar feminismen som dimridå för att dölja den verkligt avgörande motsättningen mellan fattiga och rika. På så sätt är feminismen en högerrörelse, om ock med vänstriga attribut.
För det andra kanaliserar den just ett sådant socialt tryck. Klassmotsättningar uttrycks i genustermer. På så sätt är feminismen en vänsterrörelse.
- Peter Ingestad, Solna
Mycket bra skrivet.
SvaraRaderaNågot jag inte förstår med feminismen är varför dessa feminister inte protesterar mot att psykolog-utbildningen i Lund slutat med att kvotera.
Detta då det visades sig att det var män som blev inkvoterade.
Feminister känns oerhört selektiva i sina strider och saknar självkännedom om sina brister.