En senkommen pudel förändrar inget

Det är oftast när politiker tillåts tänka fritt, och/eller när de tror att ingen hör, som vi får höra vad de egentligen tycker. I media kallas det grodor, men jag skulle vilja hävda att det är deras verkliga ofriserade uppfattningar som vi får höra.

Ask ångrar nu sitt uttalande och hävdar att det var "klumpigt". Indirekt riktar hon emellertid udden mot alla som kritiserade henne eftersom det är vi som har "missförstått" ministern.
"Det skymmer det viktiga, att vi måste fundera över hur ungdomar ska skyddas på nätet och i andra sammanhang där de riskerar att utnyttjas", säger Ask. Nu var det ju över huvud taget inte detta som hennes uttalande handlade om. Ask talade om hur delgivning av ett specifikt brott ska gå till (i form av färgglada kuvert för att nära och kära ska inse vad den misstänkte är "för typ") och vädrade sin syn på vad sexköpare är för slags människor (presumtiva barnvåldtäktsmän).

Jag köper därför inte Asks senkomna och synnerligen ynkliga pudel. Det spelar ingen roll vad Ask säger nu, hon har redan gjort bort sig i flera led. Att hon tar tillbaka förslaget om att misstänkta sexköpare ska skämmas offentligt eliminerar inte det faktum att hon faktiskt tycker att sexköpare är hemska människor som borde skämmas öppet. Viljan att införa skamstraff tyder, precis som Sanna Rayman konstaterade i sin välskrivna ledare, på uppgivenhet inför rättssystemet. Eftersom sexköpslagen inte har fungerat som tänkt - ingen sexköpare har fängslats, prostitutionen är på väg tillbaka till liknande nivåer som 1999 - kommer krav på straff utöver den rent rättsliga påföljden. En samhällelig dom, ett socialt skamstraff (vilket såväl misstänkta som dömda sexköpare redan drabbas av i den radikalfeministiska intoleransens Sverige) är vad Ask har föreslagit. Diskussionen är således större än Asks oförmåga att skilja mellan misstänkta och dömda personer, den handlar även om synen på straffets funktion i samhället.

Jag trodde i min enfald att Ask var en någorlunda intelligent person, men jag har omvärderat den inställningen. En person som verkligen tror på rättsprincipen om oskuldspresumtion, som verkligen har denna princip i ryggmärgen (vilket varje rimlig justitieminister borde ha) kan inte bara "råka" ge förslag som strider mot denna uppfattning. En rimlig justitieminister föreslår heller inte skamstraff utöver den rättsliga påföljden. Beatrice Asks ställningstagande för sexköpslagen och hennes syn på alla sexsäljare som utnyttjade offer vittnar om en vidrig och nedlåtande människosyn. Hennes medeltida syn på straffets roll förvärrar allt ytterligare.

Reinfeldt hävdade att man inte kan kräva en ministers avgång så "lättvindigt", underförstått att en justitieminister inte kan förväntas ha så stor koll på det där med oskuldspresumtion och rättsliga grundprinciper. Så talar en statsminister som är fullständigt principlös.

Det glädjande i hela den här bedrövliga historien är i synnerhet bloggosfärens reaktion. Några enstaka ledarskribenter oräknade är det i bloggosfären de tänkande människorna med principer återfinns, de som vägleds av idéer och moral och vars tankar bottnar i något slags rättspatos. När det gäller frågor som FRA, IPRED och rättssäkerhet i allmänhet spänner engagemanget från höger till vänster. De etablerade partierna ser ned på detta engagemang, människor som engagerade sig mot FRA utpekades som kufar. Det finns ingen plats för principer i politiken längre. I ett sådant idéfattigt politiskt landskap får vi statsministerkandidater som Sahlin och Reinfeldt.

Både Ask och Reinfeldt anser säkert att "alla tjänar på om debatten lägger sig". Den som vill skicka ministern ett gredelint kuvert kan dock fortfarande göra det och förbättra sin karma inför den stundande påsken.