Det har varit uppenbart länge och det går igen i krönikor och TV-program. Man kan säga vad som helst om män och komma undan med det.
Komikern Lennie Norman tog en gång ett exempel på detta. Mikael Wiehe sitter i morgonsoffan tillsammans med en kulturkvinna. Ämnet för dagen har jag glömt, men plötsligt säger kvinnan: "Näe, Mikael. Det är bara för att du har blivit tjock!" och trycker fingret i magen på honom. Ja, föreställ dig rubrikerna om Wiehe gjort samma sak. Det hade setts som en form av manlig härskarteknik.
På samma sätt är det inget konstigt för somliga att påstå att män är djur, även om det väckte berättigad vrede. Ej heller att män är barn, vilket krönikören Karin Magnusson konstaterar i en sällsynt eländig krönika som bland annat tar männen i TV-serier som Solsidan som "bevis". Elise Claeson är inne på samma linje men ser det som ett bevis mot könsmaktsordningen. Även Claeson gör sig emellertid skyldig till grova generaliseringar som är lite svåra uppskatta. Uttryck som "män leker pojklekar"visar på ett förlöjligande av män som grupp.
I gårdagens Rapport-sändning berättade Lisbeth Åkerman att på Manhattan är det kvinnorna som tjänar mest. Med glädje berättade hon att lönegapet ned till männen är 17 procent. Seger? Utifrån samma logik är skillnaderna i betyg mellan tjejer och killar i grundskolan (till tjejernas fördel) inget som presenteras som ett jämställdhetsproblem. Vi kan vara förvissade om att vi skulle få se uppmärksammade larmrapporter och tal om könsmaktsordning om förhållandet var det motsatta.
I Sverige är ojämlikhet inget att bry sig om så länge det är kvinnorna som tjänar på den. Det känns lite... tramsigt.
På nyheterna hade de på kvinnodagen ett inslag om högskolor och andelen kvinnor som studerar. De presenterade siffror på att 36% av männen och 51% av kvinnorna kan komma att ha en akademisk examen i framtiden. Allt prat om snedrekrytering och att det är ett problem uteblev dock. Vissa är visst lite mer jämställda än andra.
SvaraRadera