Trafficking som populärmyt

Irland har gjort det. Storbritannien har gjort det. Slagit hål på myten om trafficking som ett stort, växande globalt problem.

Minns ni fotbolls-VM i Tyskland 2006? Inte för Sveriges klena insats mot die Panzermanschaft utan för den parodiska kampanjen mot sexarbete som fördes mot Tyskland från svenskt håll. Före detta JämO Claes Borgström var en av många som var ute i debatten i "krävde" att verksamheten skulle upphöra eftersom det annars skulle locka 40 000 sexslavar till Tyskland under mästerskapet. Det hände aldrig. En undersökning efter VM kunde fastslå att det var gallimatias. Det märkliga är att efteråt, när verkligheten kommit ikapp, ställdes ingen av de stollar som medvetet ljög om och hånade andra människors yrkesval mot väggen för sina påståenden. Frågan bara försvann - i väntan på nästa.

Och fler exempel kommer ideligen. ECPAT, vänsterfeminister och kristna ger inte upp i första taget. De återanvänder sin propaganda, kör samma race en gång till, och får lika mycket uppmärksamhet igen. Vi behöver vakna upp ur vår guldfiskliknande tillvaro och hugga nästa gång.

När sexarbete (prostitution) diskuteras vill sexköpslagens försvarare ständigt lyfta fram trafficking för sexuella ändamål som argument för att lagen behövs. Helst nämns filmen Lilja 4-ever någonstans i marginalen också (som om det skulle stärka trovärdigheten). Detta trots att sexköpslagen över huvud taget inte har med trafficking att göra. Sådan verksamhet regleras redan tidigare i svensk lagstiftning. Det är inte tillåtet att hota och låsa in människor eller ha sex med dem mot deras vilja. Sexköpslagen handlar om det sexarbete som utförs på frivillig basis och som anses skadligt för arbetet för det jämställda samhället. Brottet sexköp är ett brott mot staten (sexarbetaren har ingen rätt till skadestånd för den påstådda kränkningen), ett brott mot jämställdhetsideologin i Sverige (den nya statsreligionen).

Åter till traffickingexemplet, då. På Irland florerade uppgifter om att 102 kvinnor under en mätperiod på 21 månader hade utsatts för trafficking för sexuella ändamål. Uppgifterna påstods dessutom vara "toppen av ett isberg". Den irländska polisen undersökte saken och fann av dessa 102 kvinnor fanns två möjliga fall av trafficking. De fastslog att teorier om en organiserad trafficking för sexuella ändamål snarare är spekulationer än fakta och att de siffror som presenteras utgör en del av en politisk agenda.

Även i Storbritannien har omfattningen av trafficking undersökts. Under en halvårskampanj deltog bland annat alla polisdistrikt samt utrikesdepartementet, åklagarmyndigheten och ett antal frivilligorganisationer. 822 lägenheter, bordeller och massageinstitut genomgick razzior. De fem personer som slutligen fälldes för traffickingbrott under sexmånadersperioden hade alla gripits sedan tidigare. Slutsatsen är rätt chockerande: inte ett enda bevisat traffickingfall kunde identifieras. Den irländska och brittiska polisen har alltså gjort i stort sett identiska fynd efter idogt arbete: trafficking för sexuella ändamål existerar förmodligen, men det är en mycket marginell företeelse som inte alls förtjänar den enorma uppmärksamhet som den ges i media. The Guardian har läst den (såklart) hemligstämplade rapporten (läs artikeln här!) och kunnat bena ut hur det egentligen förhöll sig.

Vänsterfeminister kommer att hävda att traffickingverksamheten förs under jord och därför är oerhört svår att avslöja med vanliga polisiära metoder. Frågan är då hur de själva, vid sina tangentbord och med sina akademiska titlar, kan göra uppskattningar om att det bara till Sverige anländer hundratals traffickingoffer varje år när det i hela Storbritannien knappt går att bevisa ett endaste fall.

Vad gör vi med denna information? Tja, i Sverige tiger vi och fortsätter att använda fantasiuppgifter som hör bättre hemma i ett avsnitt av Dr. Snuggles än i en seriös politisk diskussion. Föga förvånande har svensk media inte alls nappat på The Guardians story. SvD, DN, Expressen, Aftonbladet eller andra tidningar, vars granskande journalistik oftast är under all kritik, är inte intresserade av dessa uppgifter. I stället ges debattplats åt feministiska utspel och det spottas fram moralistiska och fördömande artiklar om sexarbete och myter om trafficking. Skulle du försöka få in i artikel på DN Debatt eller Brännpunkt i ämnet grundat på uppgifterna i The Guardians artikel, skulle svaret med all sannolikhet bli nekande.

Slutsatsen kan alltså bara vara att en viss grupp människor har intresse i att blåsa upp, hitta på, fabricera uppgifter om människohandel för sexuella ändamål för sina egna syftens skull. Många av dessa människor sitter på ledarredaktioner och är journalister på landets största tidningar och ses ständigt i debatter i svensk TV.

Tack gode gud för Internet och bloggar.