Vi behöver avdramatisera sex

Frågan om vad som egentligen definierar våldtäkt har engagerat bloggosfären efter att kammaråklagare Rolf Hillegren kom med sitt numera ökända uttalande. Det löd:

"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."

Aj, aj, aj, Roffe. Självfallet tog det hus i helvete. Mängder av blodtörstiga feminister vädrade morgonluft och fick, arga som de är, utlopp för sina aggressioner mot patriarkatet. Återigen var kvinnan ett offer, denna gång för en ond jurist som inte förstod sig på feministisk maktteori och ville tillåta våldtäkter.

Precis som konstaterat tidigare, bör vi skilja mellan våldtäkt, sexuellt ofredande och sexuellt tvång av den enkla orsaken att det rör sig om helt olika handlingar. Ett utvidgat våldtäktsbegrepp försvårar sådana nödvändiga gränsdragningar. Alla har varit med om tjatsex av någon grad. Jag skulle tro att vi alla har haft sex när vi inte haft någon större lust till det. Kanske för att göra partnern glad, kanske för att slippa tjat, kanske av ren kärlek till partnern. Detta är inte våldtäkt. Det kan betraktas som oschysst att tjata sig till sex, av vem det än vara månde, men om vi inte våldför oss på personen eller hotar om våld ska det faktiskt inte betraktas som våldtäkt. Det är, som Anna Ekelund konstaterar på sin blogg, direkt kvinnoförnedrande att utvidga våldtäktsbegreppet på det sätt som somliga vill.

Att Hillegren blivit uthängd som en gammal stofil som i princip vill avkriminalisera våldtäkt inom relationer, förvånar inte. Det är symptomatiskt för extremfeminister att vantolka Hillegrens uttalande för att passa egna syften. Det diskuteras ett samtyckeskrav, något som bland andra Eva och Christian Diesen framfört och som Madeleine Leijonhufvud energiskt driver. Om det finns något vett kvar i svenskt rättsväsende, slipper vi se denna typ av omvänd bevisbörda. Hur det praktiskt ska gå till vete fan.

Anna Ekelund har satt spiken på frågan flera gånger om. Hon konstaterar bland annat följande: "I en relation får båda ge och ta. Ibland följer man med partnern och shoppar fast man inte har lust, ibland åker man utomlands fastän man hellre vill stanna hemma. Ibland har man sex." Rätt så. Behöver det vara krångligare, egentligen? Jo, för det handlar ju om sex! Det som ska vara så speciellt, så fint, så upplyft, kännas så rätt. När det egentligen är fråga om en halvtimmes köttslig lusta två eller fler människor emellan.

Människor tar helt enkelt sex på alldeles för stort allvar, vilket inte minst avspeglas i synen på sex mot betalning. Alla betalar för sex – de flesta gör det bara lite mer subtilt (middagar, bjuddrinkar, presenter).

Egentligen är och förblir livet som en enda lång American Pie-film när det gäller jakten på sex. Vi vill bara inte erkänna det. Ty det ska ju vara så fiiint.