(M)akten framför allt

Socialdemokraterna har historiskt slagit sig väldigt mycket på bröstet. De byggde Sverige och Sverige är världens bästa land. Från borgerligt håll har det låtit tvärtom: Sverige är dåligt, dåligt, dåligt. Därför att det är socialdemokratiskt.

Därmed går det att ge Fredrik Reinfeldt rätt när han säger att Sverige förmodligen aldrig varit så bra som Tage Erlander hävdade men heller aldrig så dåligt som den svenska borgerligheten velat påskina. Sverige har, förmodligen, alltid varit lite så där lagom bra. Men nu är det plötsligt annat ljud i skällan från borgerligt, eller åtminstone moderat, håll. Sverige är, *trumvirvel*, ett föregångsland!

Moderatledarens paroll på partistämman får mig att tänka på Fredrik Häréns föreläsning (och uppläxning av politiker och andra företrädare) på Kunskapens dag 2007. Där togs exempel efter exempel på att västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet inte alls är föregångsländer. Asien är inte bara på väg ikapp utan har faktiskt redan gått om på vissa håll. Härén gjorde en liten grej av hur vi pratar om oss själva och andra. Vi är den utvecklade världen (developed world), Kina och Indien är den utvecklande världen (developing world). Har vi alltså slutat att utvecklas? Fredrik Härén menade i sin, medvetet provokativa, föreläsning att vi har slutat att drömma om en bättre framtid. Vi har redan byggt folkhemmet, nu ska det bara putsas på och, framför allt, skyddas från oinbjudna gäster.

Om Moderaterna vill bli det statsbärande partiet räcker det inte med att påstå att Sverige är ett föregångsland och hävda att vi har all rätt att vara stolta svenskar. Detta sänder snarast motsatta signaler, nämligen att vi inte behöver utvecklas längre. Är man ett föregångsland är det ju övriga världen som ska lära av oss, inte vi av dem. Detta är en hållning som har dominerat tankevärlden inom svensk politik i decennier och den är livsfarlig. Den inbjuder inte till idédebatt, den stimulerar inte drömmar om en bättre framtid. Den kommer inte att leda till ett friare och bättre samhälle. Under Reinfeldts ledning är Moderaterna på väg att ge upp drömmen om ett bättre samhälle, en bättre och friare framtid.

På ett ideologiskt plan finns det tusen skäl att bli livrädd för den ideologiska analfabeten Reinfeldts pragmatism. Hans ledarskap riskerar att svepa iväg minsta spår av idédebatt inom borgerlighetens största parti. Det är lätt att se vad han försöker göra, det har varit tydligt ända sedan valsegern 2006: Moderaterna ska bli 2000-talets SAP. Det statsbärande partiet som struntar i ideologi utan sätter makten allra främst. Socialdemokraterna har all anledning att vara oroliga, särskilt med historiens svagaste S-ledare vid rodret. Dessvärre har landets alla liberalt sinnade väljare minst lika mycket att frukta från den utveckling vi just nu ser inom Moderaterna. Faktum är att det enda som skulle kunna sätta stopp för Reinfeldts våldtäkt på partiet, är ett moderat valfiasko. Ett sådant skulle emellertid samtidigt betyda att vi under minst fyra år får kommunister i den svenska regeringen. Hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Jag kan förstå den som nästa år kommer att rösta borgerligt bara för att alternativet är sämre. Men ska inte en regering väljas på sina egna meriter och inte på motståndarnas uselhet? Betänk att även inom Moderaterna finns det radikalfeminister. Även inom Moderaterna sjungs klimatalarmismens lov för högan sky med ökade miljöskatter på vanligt folk som följd. Också inom Alliansen finns förbudsmentalitet inom allt från alkohol till sex och narkotika. Även inom Alliansen finns gott om företrädare som älskar att reglera våra liv och som vill att vi ska leva efter just deras moral. Och när det gäller integritetsfrågor på nätet, är Alliansen rent av ett sämre alternativ än den rödgröna oppositionen.

Det krävs alltså ett synnerligen rymligt samvete hos den liberal som tänkt sig att rösta på något av allianspartierna 2010.