Allt åt alla

"Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går ungefär var femte kommunal utgiftskrona till verksamheter som inte rör välfärd eller utbildning. Det överstiger med råge det som kommunsektorn nu behöver spara för att nå balans 2010. Ur ett makroperspektiv skulle alltså inte ett öre behöva dras in från ”välfärdens kärna”."

Thomas Idergard visar på DN Debatt varför välfärdens kärnområden inte alls behöver drabbas av lågkonjunkturen - om kommunerna bara prioriterar rätt. Detta är ett välkänt faktum, men likväl är det äldrevården och skolan som ser nedskärningar när ekonomin krisar. Det kan tyckas rationellt att hugga i den största utgiftsposten när kommunen behöver spara, men då bör politikerna vara öppna med att det är ett medvetet val de gör. Att de lägger pengar på en idrottsarena i stället för att behålla lärartätheten i grundskolan. Att de lägger mångmiljonbelopp på kultursatsningar i stället för att säkra kvaliteten i sjukvården. Var öppna med detta och gråt inte ut inför Anders Borg.

Här är grundproblemet med vänsterns syn på hur våra skattepengar ska användas. De ska nämligen räcka till allt. Kulturen är lika viktig som cancersjukvården och får inte bortprioriteras. Dessvärre gör sig även borgerliga skyldiga till samma sorts slöseri på kommunal nivå. Jag drar mig till minnes hur Östersunds kommun beställde särskild sten från Kina bara för att lägga i en av stadens rondeller. För dyra pengar, givetvis. Exemplen från runt om i landet måste vara oräkneliga.

Att, som Timbro föreslår, villkora statsbidragen till välfärdens kärnområden är en väg att gå. Om nu regeringen menar allvar med "satsningar på välfärden", vill säga. Kommuner borde inte få extra statsbidrag på grund av dålig ekonomi när de har slösat bort miljoner på kultursatsningar som hellre borde fått stå åt sidan till förmån för kvalitetssäkrad skola och äldreomsorg.

Timbros rapport Långt ifrån lagom finns att läsa här.