Hellre Obama än Bush

Barack Obama kritiseras häftigt från högerhåll. Neocons är besvikna över att inte ha en trigger happy president i Vita huset längre. Obamas nedtonade och mer diplomatiska framtoning gillas icke och den nye presidenten anklagas för att vara naiv. Men diplomati är inte per definition naivitet.

Det är främst utrikespolitiken som intresserar mig. George W Bush var tuff mot vissa skurkstater. Det gav föga framgång. Att markera genom att kalla Nordkorea för en ondskans axelmakt fick inte den stalinistiska regimen på bättre tankar. Att anfalla Irak minskade inte terrorismen - tvärtom såg vi ett fruktansvärt våldsutbrott och ökade rekryteringsbas för terrornätverk som al-Qaida. Även relationerna med Ryssland frös till is. Bush saknade den diplomatiska smidighet som krävs för att bygga relationer. Han ägnade i stället sina sista sju år som president åt att riva ned relationer med både gamla och nya vänner. Relationerna med EU var stundom riktigt usla. Obama får därför ägna tid och kraft åt att försöka vända blad.

Samtidigt som tonen mot vissa skurkstater var hård, lierade sig USA med diktatorn Pervez Musharraf, som pakistanierna nu äntligen blivit av med efter tio år, och banden med Saudiarabien fortsätter att vara starka. Bushs yviga prat om demokrati och mänskliga rättigheter blev ganska ihåligt. Det vore egentligen ärligare att göra som Bill Clinton gjorde under folkmordet i Rwanda och erkänna det rakt ut: USA kommer bara att ingripa när det gynnar deras egna intressen.

Bushs konfrontationspolitik är ingen framkomlig väg i världspolitiken. Det kan vara bra att markera, men det måste hela tiden ske med tanken att det framöver ska byggas relationer igen. Att det sträcks ut händer mellan Kuba och USA är utmärkt. Isolations- och handelsblockadpolitiken har varit synnerligen misslyckad. De har inte drabbat Castros regim utan den vanliga kubanen. Ledarskap är inte att räcka finger åt halva världen och tro att det hjälper.

Det ironiska med Bush är att han när det verkligen fanns möjlighet att rädda liv, kanske hundratusentals, under folkmordet i Darfur, togs beslutet att inte ingripa. Bushs engagemang i Afrika har varit positivt, men det sträckte sig tydligen inte längre än att han kunde avstå från att skicka trupp till Darfur.

Att Bushadministrationen gjorde karottunderlätt av mänskliga rättigheter i terrorkampens spår blev tidigt uppenbart. Utåt fortsatte administrationen att förneka att den använde sig av tortyr, men i dag vet vi att den ljög. Ju mer som framkommer om regeringens ruttna syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, desto gladare ska vi vara att vicepresidenten inte längre heter Dick Cheney. Obama tar avstånd från tortyr och har lovat att stänga Guantánamo. Förhoppningsvis är tiden med omfattande rättsövergrepp av detta slag över.

Obama är ingalunda en perfekt president. De förväntningarna ska vi inte ha på någon. Men världen är tvivelsutan en bättre plats utan Bush.

Bush och Cheney vinkar adjö till rättssäkerheten.