Ett Kina

Händelserna i nordvästra Kina, i Xinjiang-provinsen, har fått stor uppmärksamhet i både svenska och internationella medier. Många drar paralleller till protesterna i Tibet. Och precis som i Tibet, förekommer sammandrabbningar mellan hankineser och den övriga befolkningen. Helt klart är att den kinesiska ledningen ser med oro på utvecklingen i Xinjiang. Det är inte den första händelsen av detta slag.

Jag har egentligen för dålig kännedom om de exakta förhållandena för uigurerna i Xinjiang för att ha en klar uppfattning om deras situation och hur motiverade protesterna är. Men vi kan slå fast några enkla utgångspunkter. Alla minoritetsfolk bör ha rätt att utöva sin religion och få uttrycka sig fritt, en frihet som är minst sagt begränsad i Kina. Samtidigt bör även en annan aspekt lyftas fram. Xinjiang-provinsen har varit en del av Kina i över 200 år. Den som kräver att provinsen bör få bli självständig har ett ganska tufft case att göra. Ökat självstyre går däremot att diskutera, precis som i fallet Tibet. Framför allt bör vi lyfta fram kraven på ökade mänskliga rättigheter - men det gäller Kina som nation, inte bara Xinjiang.

Kina är ganska unikt med sina 56 minoritetsfolk. Det vore oerhört illa om utvecklingen med etniskt våld mellan hankineser och etniska minoriteter spreds ytterligare. Den kinesiska ledningen borde försöka få till stånd något slags samtal med dessa grupper och söka gå dem till mötes i någon mån. Att ständigt slå ned protester med våld kommer inte att minska ilskan och missnöjet utan riskerar tvärtom att leda till ännu värre protester framöver. Det, om något, borde oroa den kinesiska regimen. Kampen för det "harmoniska samhället" kan i värsta fall leda till att Kina spricker.