Inför omvalsbegränsning för riksdagspolitiker

Moderaternas Anne-Marie Pålsson kommer inte att ställa upp för omval 2010. Orsaken hon anger är att riksdagen har "tömts på innehåll, makt och inflytande" och blivit ett "transportkompani åt regeringsmakten". Det är allvarlig, men dessvärre befogad, kritik.

Sveriges riksdag har ytterst få bråkstakar. Den mest kända för närvarande heter Camilla Lindberg (fp), som blev utskrattad när hon lade en motion om att sluta straffbeskatta TV- och datorspel och sedan dess har gjort sig betydligt mer omtalad för att vara bråkstake i FRA-frågan. Riksdagen behöver fler bråkstakar, personer som har ett samvete och inte bara går i husses koppel år efter år. Det så kallade personvalsystemet som Sverige har är i praktiken dött - det såg vi inte minst i FRA-frågan när ledamöter som hållit brandtal för integriteten eller delvis gått till val på integritetsfrågor svek och stödde partilinjen ändå.

Det skulle vara positivt för demokratin om partiernas makt minskade till de enskilda ledamöternas förmån. Dessutom måste vi få se ett slut på proffspolitikerna. Personligen skulle jag vilja se en begränsning i hur länge en ledamot får sitta i riksdagen. En lämplig gräns är två mandatperioder - därefter skulle personen i fråga tvingas göra något annat i minst fyra år. Pålsson kommer vid valet 2010 att ha suttit just i två mandatperioder och skulle således ha nått denna gräns. Nu finns den ju inte. Andra kommer att ställa upp för omval trots att de spenderat större delen av sina liv i riksdagens trygga kammare. Det är demokratiskt osunt.