Bokbålens tid

"Uppsala universitet har bestämt sig för att bränna hela upplagan av en bok som riktar skarp kritik mot Eva Lundgrens forskning om ritualmord på barn. Anledningen är att ett formellt fel i handläggningen av forskningsärendet i efterhand har upptäckts. Men varför detta skall leda till att den redan tryckta boken makuleras förblir oklart."

I början av 1990-talet dömde Svea hovrätt en pappa och mamma till 10 respektive fem års fängelse för att ha våldtagit sin dotter under flera år. Efter domen började dottern berätta för sin fostermor, som hon bodde hos under rättegångarna, om ritualmord på barn. Hon skulle även ha sålts till andra män. Föräldrarna beviljades till slut resning av Högsta Domstolen och i en ny rättegång friades mamman medan pappans straff sänktes till 5 år.

Docenten vid Uppsala universitet Max Scharnberg har utkommit med en bok, i vilken han hävdar att det så kallade Södertäljefallet var ett justitiemord och ifrågasätter teorin om bortträngda minnen. Lennart Wikander, som är prefekt vid pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet, har beslutat att Scharnbergs bok ska förstöras. Södertäljefallet skickade inte bara en man i fängelse. "Forskaren" Eva Lundgren slickade hungrigt i sig detaljerna om ritualmord på barn och skapade egna förvirrade teorier kring dessa påstådda rituella övergrepp. Scharnberg kom i sin granskning fram till att det handlade om falska minnen och att flickan indoktrinerats av mamman. Och det fick han tydligen inte göra.

Max Scharnberg är inte ensam om att ifrågasätta teorierna om bortträngda minnen. Stora delar av Quickutredningen bygger på just dessa idéer - att en person kan ha varit med om så traumatiska upplevelser att hjärnan helt enkelt stängt inne det hemska för att skona personen i fråga. Med hjälp av psykoterapi kan sedan minnena plockas fram bit för bit och med professionell hjälp kan de bearbetas.

I Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick som sändes förra året togs frågan om bortträngda minnen upp. Richard J McNally, minnesforskare och professor vid Harvarduniversitetet, menar att hemska minnen snarare är svårare att glömma än andra mer vardagliga minnen. Det är egentligen ganska logiskt. Människor som har varit med om något traumatiskt skulle gärna vilja glömma det där hemska - om det bara gick. Men vi kan inte bara radera minnen som vi kan radera filer på en dator. Vi kan tränga bort dem i vaket tillstånd när vi sysselsätter oss med annat, men ofta kommer de tillbaka i sömnen. Eller så förföljer de oss på dagarna också. Det kan räcka med en doft, ett ljud eller något annat som påminner oss om det hemska för att vi ska kastas tillbaka till den där händelsen.

Det finns goda skäl att tvivla på teorierna om att det är möjligt att helt borttränga minnen för att sedan med psykoterapeutisk hjälp kunna plocka fram dem ur det fördolda. Fallet Quick, fallet "Ulf" och Södertäljefallet har alla gemensamt att de handlar om falska utsagor och påverkan utifrån, terapeutisk eller annan, på berättaren. Historier har skapats och människor har kastats i fängelse som en konsekvens av dessa skapade historier.

Bränna böcker? Hur långt kan den politiska korrektheten få gå för att tillfredsställa den radikalfeministiska diskursen? Det är nästan så att jag skäms över att jag ägnade två år av mitt liv åt studier vid Uppsala universitet.

via Axess blogg

Universitetet lever onekligen upp till sitt motto.