"En enligt mig rimlig fördelning vore att centerpartiet fick ytterligare två ministrar, folkpartiet och kristdemokraterna ytterligare varsin ministerpost. Det skulle dels reflektera storleken hos partierna i riksdagen samtidigt som det skulle ge en större tyngd åt samtliga tre mindre partier."
Tanken är alltså att med fler tunga ministerposter kommer de mindre partierna att synas och höras mer och därmed lyfta i opinionen. Detta är inte alls säkert. Maud Olofsson har i egenskap av näringsminister synts mest av alla ministrar och därmed fått chansen att uttala sig mest. Detta har inte påverkat hennes parti positivt i opinionen. Tvärtom visade Centerpartiet katastrofsiffror i senaste Demoskopmätningen (medan partiet ligger kvar på stabila 5-6 procent i andra mätningar).
Det finns dessutom ingen anledning för Reinfeldt att göra några förändringar i ett läge när hans parti har visat rekordsiffror i opinionen och när Alliansen som helhet faktiskt har återtagit kommandot bland väljarna. Oppositionen är försvagad och närmast slagen i spillror. Thomas Östros (s) hade som ekonomiskpolitisk talesperson absolut ingenting att komma med i den senaste debatten med finansministern - mitt under brinnande finanskris. En regeringsombildning kan visserligen ingjuta en känsla av att lämna det gamla bakom sig och bara blicka framåt. Men i det här läget blickar Alliansen redan framåt, stärkta av den senaste tidens medvind och av oppositionens förfall.
Politik handlar faktiskt inte om att "dela med sig", ej ens med sina allierade.
Äh, kom igen nu Hans, du är väl en varm förespråkare av gammal hederlig solidaritet?!
SvaraRadera;-D
Absolut. Det är därför jag inte är politiker. :-)
SvaraRaderaIroni.
SvaraRaderahttp://henrikalexandersson.blogspot.com/2009/04/den-sa-kallade-verkligheten.html
Äsch! :-)
SvaraRaderaPrecis, gick du på den lätta!
SvaraRadera8-P