Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk

Maciej Zarembas strålande artikelserie om Sverige och integrationen fortsatte i dagens DN Kultur och handlade om Jimmie Åkessons och sverigedemokraternas syn på svenskhet. Vad är egentligen svenskt? När och hur blir man en riktig svensk?

Jimmie Åkesson avslöjar sig genom att utgå från just sina upplevelser och sin egen uppväxt när han försöker svara på frågorna. Det smutsgrå landstingshuset är mer svenskt än en moské eftersom Åkesson själv har växt upp med att landstingshus i Sverige ser ut på det sättet. Inga minareter så långt ögat kan nå. Mest betong, plåt och smuts. Och för all del, besök gärna sajten Det sanna Sverige för att se att Sverige är mer än bara röda hus med vita knutar. Det är en hel del betong och smuts också. Så nog är det svenskt alltid. Frågan är bara hur Åkesson lider av ”osvenska” hus?

Jimmie Åkesson har ingen genomtänkt analys för vad som definierar svenskhet. Är det då månne vad Åkesson växte upp med som definierar vad som är svenskt? Så kan det rimligen inte vara och då återstår frågan: är det inte då vi själva som avgör vad som är svenskt för oss? Om det är så, öppnar sig plötsligt stora möjligheter.

Okej, midsommarstången är väl rätt svensk. Den kan spåras väldigt långt tillbaka i tiden. Julgranen är tysk men har använts under väldigt lång tid i Sverige och anses nog svensk även av den mest rättrogna sverigedemokrat. De flesta tycker nog att pizza och hamburgare är integrerade i den svenska matkulturen i dag. Men så har det inte alltid varit. Våra matvanor förändras ständigt i takt med att utländska influenser når våra matbord. Vad vill sverigedemokraterna göra åt detta? Ska vi kanske sätta en tidsgräns för när saker kan anses ha blivit svenska av tidens tand? Eller gäller något särskilt år? Att allt som importerats från andra kulturer efter nådens år 1950 är att betrakta som intrång i den svenska kulturen? Vem avgör det? Och hur?

Jimmie Åkesson skulle inte ha något bra svar om du ställde dessa frågor till honom. Han går förmodligen helt och hållet på sin magkänsla, som är en blandning av paltbröd, kärnmjölk och stuvade fördomar från det skånska inlandet. Därför kan han inte riktigt förklara varför jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i hans ögon inte är svensk. Det bara känns fel i magen på honom.

Om man skulle vilja göra en väldigt välvillig tolkning av sverigedemokraternas syn på Sverige och det ”svenska”, vore det att den innebär att man ska ta seden dit man kommer. Den som flyttar till Sverige måste alltså lära sig språket och svenska seder och bruk. Jag kan instämma i den tanken. Inte för att vi är bättre i Sverige än i Thailand, Tyskland eller Irak utan för att det lätt blir missförstånd i det sociala livet om du vägrar att hälsa på andra, om du fäktar mycket med armarna när du pratar med folk, om du tränger dig i bankomatkön eller om du berömmer en kvinnlig arbetskamrat med att hon blivit så tjock. De där små osynliga ”reglerna” för hur man inte ska göra i Sverige kan man bara lära sig genom att studera hur andra gör. För detta krävs tid att bo och leva bland andra svenskar och även att man gör fel ibland för att inse sitt misstag.

Självklart ska den som kommer till Sverige för att bo och arbeta följa svenska lagar, det är det nog ingen som ifrågasätter. Men religionsfrihet, som sverigedemokraterna säger sig stödja, betyder att även muslimer har rätt att utöva sin tro i Sverige. Och det bör rimligen innebära att de måste få bygga moskéer. De ska givetvis söka svenska bygglov som alla andra, men i övrigt bör det inte finnas några hinder. Det ställer inte Jimmie Åkesson upp på eftersom en moské per definition inte är svensk. Och plötsligt faller logiken ihop ännu en gång bara på grund av den där känslan i magen.

Precis som Zaremba påpekar exploaterar sverigedemokraterna en latent oro hos somliga och en känsla av att ”det riktiga” Sverige är borta. För de heter syndabocken ”mångkulturen”. För folk på den politiska vänsterkanten är det ”globaliseringen” och ”den nyliberala världsordningen” som bär skulden för att Sverige inte kunna förbli oförändrat de senaste 30 åren. Det socialdemokratiska folkhemmet där alla var likadana, där varken negrer eller höghus smutsade ned den svenska idyllen och där alla barn kunde pinka i det fria utan att hemska pedofiler smög i buskarna finns inte längre. Men så har Sverige också blivit rikare och mer öppet mot omvärlden samt med möjligheter som våra föräldrar och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Därmed är det är det i dag med all säkerhet ett roligare land att leva i.

Svensk.