Trygghet och tydlighet vinner alliansväljare

Socialdemokraterna är de stora förlorarna i Synovates senaste mätning. Det råder snart dött lopp mellan de politiska blocken och detta i god tid före valet. Det ser ut att bli fajt 2010.

Jag har tidigare varit lite skadeglad över alliansens dåliga opinionssiffror. Inte för att oppositionen förtjänade ens en bråkdel av de fantastiskt uppblåsta siffrorna i mätning efter mätning utan för att alliansen förtjänade kritik för sin ickeliberala politik. Allt eftersom tiden har gått och det rödgröna alternativet har klarnat i all sin otydlighet, har emellertid väljarna börjat återvända till det tryggare alliansalternativet. Alliansens styrka fortsätter att vara sammanhållningen, som utstrålar trygghet och tydlighet.

Innan väljarna visste någonting om var socialdemokraterna stod med en ny partiledare gick det strålande för partiet i opinionen. Mona Sahlin har emellertid varit en katastrof för oppositionen så fort hon har öppnat munnen i media eller fattat beslut i partiets oppositionsarbete. Hon är kanske den svagaste partiledare socialdemokraterna någonsin haft. Svaga partiledare kan gå an om man heter miljöpartiet eller kristdemokraterna. Men inte om man heter socialdemokraterna. För det i normaltillståndet statsbärande partiet innebär en partiledarpost alltid en presumtiv statsministerpost. Jag tror att väljarna har börjat inse att Mona Sahlin som statsminister är en riktigt dålig idé. Jag tror att alltfler börjar förstå att hon är en alldeles för svag politiker för att klara uppgiften som regeringschef. Det hjälper henne heller inte att Fredrik Reinfeldt är populär även i Sahlins egna led. När jag tidigare arbetade på Demoskop framkom det ofta i mätningarna hur positiva sossarnas väljare var till Reinfeldt. De gillade inte moderaterna, men Reinfeldt gavs ofta ett gott omdöme. Hans sossiga framtoning har definitivt gått hem.

Valet 2010 kommer inte bara att stå mellan två politiska block, det kommer att stå mellan två statsministerkandidater. Men den ökande personfixeringen inom politiken går det att misstänka att väljarna röstar allt mindre partibundet och allt mer på personer de gillar och känner förtroende för. Mona Sahlin är en lättviktare och i takt med att gamla trotjänare kastas ut till förmån för yngre flugviktare i hennes närhet, minskar socialdemokraternas möjligheter att framstå som ett trovärdigt politiskt alternativ med styrka och förmåga att ta politiskt ansvar för Sverige.

Även om resultaten från flera mätningar på sistone legat inom den statistiska felmarginalen, har de alla visat samma sak: avståndet mellan blocken krymper. Socialdemokraterna tappar, moderaterna ökar och ingen bryr sig om de övriga partierna. Vi är på väg mot ett tvåpartisystem med två huvudkandidater som ställs mot varandra.

Oppositionens desperata gapande i Saab-krisen har ställts mot regeringens trygga och framför allt tydliga position. Jag tror att tydlighet vinner framför populistisk gapighet i tider av osäkerhet. Mona Sahlin skulle så gärna vilja lägga hela ansvaret för finanskrisen på regeringen för att kunna spela det kort som Göran Persson spelade i tio år mot moderaterna och borgerligheten. Men det kan hon inte. Och då står hon plötsligt tomhänt.