Nu ska den fria sexualiteten behandlas

Prostitutionsenheten i Stockholm vill ha pengar för att kunna ta kontakt med sexköpare och "hjälpa" dem. Syftet är att prata med dem och få dem på bättre tankar så att de skola träda in på den rätta vägen.

Verksamheten Kast (Köpare Av Sexuella Tjänster), som erbjuder samtal, konstaterar att hälften av köparna de har kontakt med är män med familj som kommer från goda sociala förhållanden. Till dessa ska förstås läggas alla med liknande bakgrund som inte söker någon hjälp eftersom de inte anser att det finns något att söka hjälp för. Måste man ha problem för att man köper en sexuell tjänst? Det är visserligen positivt att nidbilden av sexköparen som den ensamme, olycklige mannen som inte kan få sex på något annat sätt revideras något när prostitution diskuteras i dag, men i reportagen utgår man fortfarande från att köparen måste lida av något. Ha några problem. Det måste vara något fel någonstans.

Att gifta män köper sex vid sidan om är möjligen ett problem för männens fruar och för deras gemensamma förhållande, men längre än så bör vi inte sträcka oss. Jag är övertygad om att många köper sexuella tjänster av ren spänning, för att krydda vardagen, för att leva ut vissa fantasier som inte kan tillfredsställas med frugan. Detta har Landet Lagom (där tvåsamhetsnormaliteten och missionären fortfarande utgör tydliga ramar) väldigt svårt för.

Sedan förbudet mot köp av sexuella tjänster infördes för drygt tio år sedan har gatuprostitutionen minskat, men är enligt Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 på väg tillbaka till samma nivåer igen. I den rapporten, som sällan eller aldrig citeras när sexmoralisterna på DN eller SvD skriver sina reportage, konstateras att det saknas kausalitet mellan lagen och minskad prostitution.

Dessutom har verksamheten till stor del flyttat ut på nätet. Det är således svårt att peka på att lagen haft några konkreta effekter när det gäller utbud och efterfrågan. Däremot har attityden till sexköp blivit mer negativ. Se där, en framgång för sexofoberna. Detta visar att sexköpslagen först och främst är en attitydlag som syftar till att göra svenska folket mer negativt till den fria sexualiteten och till ickenormativa sexuella kontakter. Sexsäljarna har, givetvis, aldrig varit en del av ekvationen.

Det är oundvikligt att lagstiftning har en påverkan på människor. Vi svenskar vill följa lagen och ser ofta ned på civil olydnad. Dessutom brukar även det politiska motståndet upphöra ganska snart efter att en lag har införts. När sexköpslagen infördes 1999 var kritiken hård från många inom borgerligheten. I dag håller alla käft. Det är som om existerande lagar inte kan utmanas. Lagstiftningen bygger på grumlig radikalfeministisk teori som säger att mannen dominerar kvinnan med sin sexualitet och att förhållandet mellan köpare och säljare av en sexuell tjänst är ett maktförhållande där kvinnan alltid är i underläge. Det är alltså köparen som har makten (jag som trodde att vänstern gillade konsumentmakt...!).

De radikalfeministiska tankarna har sannolikt litet stöd i övrigt i samhället, men här har teorierna plötsligt trampat hela vägen in i den lagstiftande församlingen och alla liberaler och konservativa tittar nu tigande på. Trots att de sitter i regeringsställning. Sexsäljarna själva är det ingen som vill lyssna på. De har, bisarrt nog, blivit "det andra" perspektivet trots att det är deras vardag, deras liv, som i högsta grad berörs av lagstiftningen.

Det finns vissa lagar som kan tyckas perifera men som i själva verket är principiellt viktiga frågor. Lagen om köp av sexuell tjänst är en sådan lag. Den handlar dels om rätten till en fri sexualitet - för både kvinnor och män - och dels om kampen för lika rättigheter i samhället. Sexsäljarna är en stigmatiserad och bespottad grupp som utmålas som offer och exkluderas från samhällsgemenskapen genom att i sitt yrkesval inte ha rätt till alla skyldigheter och rättigheter som alla vi andra har. Det är alltså i grunden en fråga om mänskliga rättigheter. Ni vet det som Sverige brukar vara så piggt på att kritisera andra länder för att bryta mot.

En majoritetsregering har möjlighet att riva upp gamla lagar. Problemet är att det finns lika många sexofober och snorkfröknar inom alliansen som det finns inom oppositionen. Sålunda händer ingenting. Och Margareta Winberg, Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson kan vara nöjda och glada.