Skattelogik

Dick Erixon visar att det är låginkomsttagare som tjänar mest på alliansens jobbskatteavdrag. Den som tjänar 8 000 kronor i månaden får en skattesänkning på 7,6 procent. Därefter minskar den procentuela skattesänkningen steg för steg ju mer personen tjänar.

Folk på vänsterkanten, som avskyr skattesänkningar även när de riktas till de med lägst inkomster, vibrerar av ilska. De tycker att det är orättvist att den som tjänar 100 000 kronor i månaden får en större skattesänkning räknat i kronor än den som tjänar en tiondel. Det är en pervers logik vänsterfolket använder sig av för att kritisera regeringens skattesänkningar.

Hur i hela friden tänker sig kritikerna att en person som tjänar under 10 000 kronor i månaden ska kunna få en större skattesänkning än den som tjänar det tiodubbla? Visst skulle regeringen kunna genomföra riktade skattesänkningar endast till vissa inkomstgrupper. Men straffbeskattning av högre inkomster har vi redan nog av i det svenska skattesystemet i och med progressiviteten. Det måste vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt: å ena sidan ska arbete, flit och och utbildning inte straffbeskattas, å den andra är Sveriges låginkomsttagare i ett desperat behov av skattelättnader. Jobbskatteavdraget är en hygglig kompromiss.

För en låginkomsttagare är 600 kronor mer i månaden en avsevärd förbättring. Det är ett par nya skor till barnen, en ny jacka, ett tandläkarbesök. Saker som låginkomsttagare annars får spara in på eftersom staten beskattar dem för hårt.

Det är dessutom värt att tänka på att om påhejarna av högskattestaten hade fått bestämma, hade varken hög-, medel- eller låginkomsttagaren fått någon sänkt skatt. Då hade i stället skatten höjts för alla, "för välfärdens skull". Hur blir någon med 8 000 kronor i månadslån lyckligare av det?