Striden för en ny narkotikapolitik

Johannes Forssberg har intervjuat den före detta narkotikasamordnaren Björn Fries. Fram träder bilden av en person försvarat den restriktiva narkotikapolitiken men ändå stämplats som "fiende" eftersom han samtidigt argumenterat för sprututbyte och mer humanism.

Ambitionen som narkotikasamordnare var att skapa utrymme för diskussion och ifrågasättande på ett område där varje steg bort från den officiella repressiva hardcorelinjen betraktats som förräderi och drogliberalism. Jag upplever att diskussionen har blivit marginellt bättre sedan Fries tillträdde 2002. Det har faktiskt funnits tillfällen när det varit möjligt att föra någorlunda sansade resonemang utan personangrepp och plumpa påhopp. Men exemplen på motsatsen är desto fler. Och nu, menar Fries, har vi tagit ett steg tillbaka igen. Orsaken stavas Reinfeldt.

Moderaterna har alltid vara spritt språngande galna i drogfrågan och Reinfeldt, som verkar ha som mål att vara så svensk och socialdemokratisk som möjligt (i betydelsen intolerant och negativ till stora förändringar), har cementerat den repressiva hållningen. Partiet kämpar alltjämt för groteska straff, begränsad narkomanvård och drogtester på barn. Det är symptomatiskt att Reinfeldt valt att behålla den absolut sämsta delen av det gamla partiet när han samtidigt förändrat det på så många andra områden.

Björn Fries har aldrig varit drogliberal. Men trots att han i debatt efter debatt försvarade den restriktiva narkotikapolitiken, började han ifrågasätta poängen med en så repressiv hållning. "Håller vi fast vid den repressiva synen när folk söker hjälp, kommer ingen komma. Vi kan inte säga till folk att de jävlar i mig ska passa sig, till det vill man ju inte söka sig." Tanken är främmande för såväl moderaterna som socialdemokraterna där det i stället är "kampen mot narkotikan" och "fler poliser" som ständigt står på dagordningen.

Jag tror inte att det finns någon chans att vinna narkotikadebatten i Sverige enbart på frihetsargumentet. Du kan vinna rent sakligt, javisst, men narkotikapolitiken handlar inte om saklighet. Den handlar om känslor. Människor i Sverige förstår sig inte på värdet av frihet utan skriker efter "trygghet" och pappas stora famn. För att nå ut i stugorna behöver vi därför använda de socialpolitiska argumenten och påpeka de mänskliga vinster som finns att göra med en human narkotikapolitik som fokuserar på harm reduction i stället för fängelsestraff. Där finns det dessutom såväl forskare som brukare själva att ta stöd av i debatten.

De äldre generationerna är sannolikt förlorade, men det finns en ny generation att vinna. Människor reser mer än någonsin tidigare, i synnerhet unga, och ser andra delar av världen där saker och ting hanteras på ett annat sätt. Jag har varit övertygad om att detta i sig skulle få folk att börja ifrågasätta gamla sanningar, svenska fördomar och rena lögner om det egna landets förträfflighet och utlandets förfall. Bland ungdomar förefaller emellertid inställningen till narkotika vara tämligen oförändrad. Här finns således massor att göra i det opinionsbildande arbetet.