Nu är hoppet snart ute

Karl Sigfrid var en av de mest ansatta kritikerna under de där hektiska FRA-dagarna i somras. Han utsattes för ett enormt grupptryck och gav till slut upp och lät kvitta ut sig. Målet för Reinfeldt var enad front utåt. Sigfrid vann säkerligen mångas sympatier efter att förfarandet på det moderata gruppmötet avslöjats för TV-tittarna och partisekreterare Schlingmann gjort bort sig genom att prata om ”högt i tak” i partiet.

Det var FRA. Nu gäller det IPRED-lagen. Och plötsligt verkar Sigfrid ha gett upp utan strid. Han säger att det vore inkonsekvent av honom att inte följa partilinjen. Besluten fattas med majoritet och minoriteten får böja sig och rösta med majoriteten, oavsett vad den tycker. Det avser uppenbarligen Sigfrid att göra. Slaget förlorat, allt förlorat, typ.

Jag förstår att det inte går att ha en vild riksdag, särskilt inte när alliansens majoritet är så knapp. Jag förstår poängen med enighet och enad front, annars skulle regeringen inte fungera. Men jag förstår också att man måste välja sina strider och är inte den personliga integriteten en strid som är värd att ta för någon som kallar sig liberal? Om inte, var går gränsen för Sigfrids lojalitet med partiet? Vilka lagar skulle han aldrig kunna ställa upp på av rena anständighetsskäl? Finns anständighet ens i vokabulären?

Det går att rösta efter sitt eget hjärta. Camilla Lindberg visade det. Hon fick betala priset genom att bli utknuffad ur justitieutskottet. Men hon vann folkets hjärtan och beundran. Självklart kan Karl Sigfrid göra samma sak – om han vill. Jag förstår att det är bekvämare att följa partilinjen, nicka och säga ”ja, magistern”. Det är också ett tryggt steg framåt i karriären att agera så. I grunden kokar allt detta ned till en enda fråga: vad är viktigast – den personliga karriären eller politikens innehåll? Varför sitter riksdagsledamöterna där de sitter – för att tillfredsställa partiledaren eller för att tjäna sina väljare?

Jag känner en allt större resignation när det gäller liberala politiker i Sverige. Det synes inget hopp där ute längre – och skulle någon frihetlig person dyka upp som kandidat i nästa val skulle jag tänka mig för väldigt noga innan jag gav personen min röst. Det är trots allt partiet, inte personen, vi innerst inne röstar på. Det känns helt omöjligt att ge något av de borgerliga partierna en röst. Med facit i hand borde jag och många med mig ha varit kloka nog att inse detta redan för två år sedan.

Det finns självfallet långt fler politiker i det borgerliga lägret som förtjänar mer pisk än Karl Sigfrid. Men som liberal väljare griper man de få halmstrån som finns och när de går av och blåser för vinden blir besvikelsen desto större.

Det är kanske lika bra att rösta på nazisterna på en gång. Folkfronten (tidigare Nationalsocialistisk front) har skrivit in värnandet av integriteten i sitt 10-punktsprogram och det är sannolikt av exakt samma praktiska värde som när personer som Fredrik Malm, Beatrice Ask och Johan Pehrson talar på temat integritet. Skillnaden är väl att nazisterna vill gå lite snabbare fram och att de inte hycklar lika mycket i andra frågor. Vad ska vi med demokratin till när politikerna använder den för att avskaffa dess fundament, dess bärande inslag, dess själ?

Övervakningssamhället kommer att vara infört och permanentat när alliansen förlorar valet 2010. Då kommer en ny regering att ta över och börja förändra det lilla positiva som Reinfeldt-regimen lyckats åstadkomma på andra områden. Och Lars Ohly kommer att bli minister. Gör en minneslapp redan nu: september 2010 – håll väskorna färdigpackade.

Suck...