Bland avvikare, kristna och politiker

"I dag tål inte de som i allmänhet har tolkningsföreträdet - den politiska och kulturella eliten - att någon tar avstånd från den sexuellt utlevande kultur som präglar vårt lands samhällsklimat sedan ett par decennier."

Maria Hasselgren har rätt i att det finns en politisk och kulturell elit som sätter dagordningen för hur människor förväntas bete sig sexuellt - och att den som väljer en annan livsstil utpekas som avvikare och lite konstig. Nu menar Hasselgren endast avvikare i meningen personer som inte vill delta i en "sexuellt utlevande kultur". Hon missar därmed alla andra. Det finns nämligen många människor i vårt samhälle som varken vill leva i celibat, bära slöja eller leva ett vanligt heteronormativt liv med en partner, två barn, platt-TV, Billybokhylla och en Volvo S70. Det finns människor som vill leva med flera partners. Det finns personer som gillar sex så mycket att de vill arbeta med sex. Vilket inte accepteras eftersom det "inte är OK".

Hasselgren beskyller den politiska eliten, och kanske allmänheten i stort, för att moralisera över människor som valt att avstå från sex men gör sig samtidigt skyldig till samma moraliserande över människor som valt att vara sexuellt aktiva. Bilden som målas upp av ett förakt för munkar och nunnor känns dessutom rätt krystad och överdriven. Därmed inte sagt att det inte kan finnas ett socialt tryck, särskilt på unga, att vara som alla andra. Men att förändra attityder och öka toleransen för avvikare på individplanet är inte helt lätt.

Maria Hasselgren tror att "religiösa människor generellt sett [är] mer toleranta, helt enkelt". Det är sannerligen en vågad slutsats. Visst kan det faktum att man själv är avvikare och undantag (vilket ju praktiserande kristna är i Sverige) föda tolerans för andra avvikare i samhället, men jag har svårt att finna den där toleransen i religionen.

Utan att dra några som helst paralleller i övrigt: både kristna och nationalsocialister pratar om ökad tolerans för avvikande (läs: dem själva) och om vikten av yttrandefrihet. Ja, nazisterna har till och med skrivit in skyddet av den personliga integriteten i sitt 10-punktsprogram! Någon som tror att de i maktställning skulle försvara min eller din rätt att säga vad vi tycker och ha privatliv skyddade från statligt intrång? På samma sätt beter sig många kristna. De vill ha rätten att hetsa mot homosexuella, vilket de självfallet ska ha, och söker acceptans för sina livsval. Samtidigt fördömer de i skarpa ordalag oss andra och våra livsval. Toleransen måste finnas åt båda håll, annars är det bara tomt prat.

Det är synd att Maria Hasselgren faller tillbaka i självömkan och fördömande av andras sexuella livsval. Hon pekar nämligen även på en viktig företeelse i samhället: den politiska och sociala intoleransen mot avvikare. Den politiska är särskilt problematisk. Att politiker strider för sina åsikter är helt i sin ordning, problemet är att de ofta vill göra sina egna åsikter till lag. Och lagar ska som bekant gälla alla. Jag kommer nog aldrig att begripa vilken njutning som politikern upplever efter att ha upphöjt en personlig åsikt till lag. Kan någon berätta? Är det politikerns motsvarighet till orgasm att tvinga andra att leva efter ens egna idéer?

Jag börjar tro att det faktiskt handlar om en verklig tro på att ens egna idéer är så överlägsna att de bara inte får undanhållas den övriga befolkningen. Pär Nuder snuddar vid detta i sina memoarer Stolt men inte nöjd. Regeringen var under hans tid "besjälad av att med demokratins och politikens verktyg göra livet tryggare och friare för fler" (se recension i senaste numret av Nyliberalen). Det låter som något det. Nuder är knappast ensam om att ha denna pompösa inställning till sitt eget och andra politikers arbete. Den delas av Sahlin, Reinfeldt, Ohly och alla andra politiska djur i Sverige. De tar sig själva och sitt arbete på yttersta allvar, övertygade om att det de gör inte bara är viktigt utan även något fint. Jobbet? Att dagarna i ända lagstifta om och reglera vanliga människors liv så att de lever och beter sig på ett sätt som anses korrekt enligt moralistiska, feministiska och kollektivistiska föreställningar.

Prata gärna om tolerans, men börja hos dig själv. Hur tolerant är du själv mot människor som inte tycker som du? Vilken frihet vill du ge människor som du vet kommer göra helt andra livsval än du själv - i sin barnuppfostran, i valet av berusningsmedel, i sängkammaren? Är ditt svar att det är upp till var och en, har du kommit en bra bit på väg. Och betydligt längre än Maria Hasselgren.