Vi vet alla att politiken är förljugen, lömsk, bedräglig och samvetslös. Men ibland får man extra tydliga bevis för detta.
En kort tillbakablick: Först gör ett antal folkpartister med principer sig impopulära hos folkpartiledningen genom att streta emot i FRA-frågan. Det nås slutligen en kompromiss och motståndet är krossat. Då bröstar folkpartiledaren Jan Björklund upp sig och tar på sig äran för att just hans parti minsann haft kritiska röster som förbättrat en "redan bra lag" ur integritetssynpunkt. Inte för att lagen behövde förbättras ur Björklunds synvinkel, men ändå.
Och så nu detta: Camilla Lindberg petas ur justitieutskottet och placeras i stället i krimskramsutskottet (kulturutskottet) - och ersätts av Johan Pehrson, av alla människor. Det kan inte bli tydligare än så här. Birgitta Ohlsson har tidigare påpekat det och det förtjänar att upprepas: människor med egna tankar och åsikter är inte välkomna i politiken. De hålls tillbaka och når aldrig lika långt som ja-sägarna och nickedockorna. Det är sanningen om partipolitiken och en mycket god anledning att aldrig beblanda sig med denna genomruttna verksamhet.
Mina moderata karameller, Hax
Synd...men man kanske inte skulle förvänta sig annat.
SvaraRaderaInstämmer i stort i den bittra kommentaren.
SvaraRaderaMen betr slutsatsen, att aldrig beblanda sig i politiken ("denna genomruttna verksamhet").
Min fråga: vart leder det?
Jag erkänner att många politiker själva bidrar till att det är lätt att karatärisera dem så.
Men det gäller inte alla.
Och, om vi vill ha en ändring, då måste vi ju ta tag i politiken själva!
Eller hur?
Jag är varken revolutionär eller anarkist.
Däremot vill jag ha en re-vitalisering av demokratin. Med deltagande och nära demokrati.
Inte åskådarrollen.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html
Lars-Erick,
SvaraRaderaMin slutsats kanske var onödigt cynisk. Min erfarenhet ur partipolitiken (ett av ungdomsförbunden) gjorde mig emellertid obekväm med företeelsen som sådan eftersom det just förekommer vuxenmobbning, taktiserande, knivhugg och att idéerna till syvende och sist inte blir det viktiga. Det är partiet som är det viktiga. Där förlorar de mig. Man uppmanas inte att tänka fritt, att vara kritisk ens på ett konstruktivt sätt, utan att buga för partilinjen, hur den än ser ut.
Samtidigt måste människor givetvis engagera sig i politiken om den ska kunna förändras. Men jag tror inte att möjligheterna är särskilt stora till några genomgripande förändringar på detta område. Inte så länge det är makt och pengar inblandat, vilket det oundvikligen alltid kommer att vara i någon mån.