Enig allians tar sats mot... vad?

Den eniga alliansen ska bli ännu mer enig. Det är tanken bakom den utveckling av samarbetet som de fyra partiledarna har satt igång i och med mötet i Halland. Nya arbetsgrupper (som ska tillsättas efterhand), en gemensam hemsida vid namn Träffpunkt Allians för borgerliga sympatisörer, en gemensam tidning och framför allt en gemensam kampanjstab inför valet är exempel på hur arbetet kommer att fördjupas.

Mot denna enighet står en väldigt splittrad opposition. Mona Sahlins sjabbel den senaste tiden är ett tecken på synnerligen bristfällig fingertoppskänsla. Nu pratar hon och Lars Ohly i alla fall med varandra och försöker verka så hoppfulla som läget tillåter. Detta hindrar emellertid inte socialdemokraterna från att fortsätta göra gemensamma utspel med miljöpartiet. På en gemensam resa i dag lovar Sahlin, Eriksson och Wetterstrand höjd A-kassa, något vänsterpartiet naturligtvis också hade skrivit under på om de bara tillfrågats. Ju längre Sahlin väntar med att ena oppositionen, hur denna enighet än ser ut, desto större blir chanserna för alliansen att knapra procentenheter i opinionen och därmed få blodad tand. Det enda som kan kosta oppositionen en seger i valet om två år, är ren och skär klantighet.

Pär Nuder gjorde hos KG Bergström i går en märklig tolkning av det politiska läget när han framförde kritik mot att bilda ett färdigt regeringsalternativ innan riksdagsvalet 2010. Socialdemokraterna bör gå till val på att bilda en socialdemokratisk regering och inget annat, anser han. I Nuders ögon beror socialdemokraternas svårigheter just nu inte på att Mona Sahlin misslyckats att ena oppositionen utan på att hon ens kommit överens med delar av den att bilda regering efter en valseger. Resonemanget håller naturligtvis inte. Särskilt inte som alliansen nu fördjupar sitt samarbete ytterligare.

Ett fördjupat allianssamarbete har flera fördelar. Det sätter press på oppositionen och det utstrålar trygghet och säkerhet gentemot väljarna. Det räcker emellertid inte bara att vara eniga om att vara eniga. Enigheten i sig får inte bli målet. Det måste finnas en inriktning, en vision, något att styra mot. Här är skillnaderna, åtminstone på ytan, desamma som de alltid varit: bidrag mot arbete, högre skatter mot lite lägre skatter. Inget av alternativen står för någon omfattande förändring, båda putsar på redan existerande system och justerar lite uppåt eller lite nedåt. Därmed blir den ideologiska diskussionen tämligen urvattnad och ointressant, ja den lyser ofta helt med sin frånvaro. Det sista Fredrik Reinfeldt vill framstå som, är någon som vill förändra snabbt. Eller för mycket.

Det är bra att alliansen är enig om att fortsätta samarbetet. Det är bara synd att deras alternativ är så förvillande likt det rödgröna.