Pressad allians talade ut

Alliansens partiledare ikväll fick chansen att förklara sig under lugna former med Lennart Ekdal i en timme i TV4:s Halvtid. Inget framkom som fick någon TV-tittare att höja på ögonbrynen. Vad ska de säga åt uselt betyg i FRA-frågan och riktigt låga betyg i frågor som försvaret, flyktingarna och ekonomin?

Tja, standardsvaret blir att det är två år kvar till valet och att "det är mätningen på valdagen som räknas". Maud Olofsson sträckte sig till och med till att påstå att "vi är precis i det läge vi ska vara". Det är förstås struntprat och det insåg nog de flesta som tittade också.

När det gäller FRA, där regeringen fått betyget 1,9 av 5 enligt den mätning som presenterades i programmet, menade Jan Björklund att "debatten har vänt" och tog tillfället i akt att varna för ryssen igen. Sanningen är nog snarare att regeringen redan förlorat denna debatt opinionsmässigt, oavsett om lagen blir kvar, modifieras eller tas bort.

Det blir väldigt mycket plattityder över alliansregeringens försvar med sina låga opinionssiffror halvvägs in i mandatperioden. Det är svårt för regeringen att förklara hur svenska folket kan vända den ryggen samtidigt som det arbetande folket fått kännbara skattesänkningar, överskotten är jättestora, statsskulden sjunker, fler har kommit i arbete och "utanförskapet" (hur man nu väljer att definiera det) har minskat. Förklaringen sägs vara de smärtsamma åtgärder som gjordes i början av mandatperioden, med ökad egenfinansiering av a-kassan som främsta stridsfråga. Men duger det verkligen som förklaring?

Alliansen försöker övertyga sig själv om att det goda nu återstår. Vad är då kvar? De stora inkomstskattestegen har redan tagits och för många ätits upp av ökade kostnader på annat håll och därmed inte vänt opinionen i regeringens favör. Därtill kommer FRA-debatten sannolikt att hänga kvar över regeringen för lång tid framöver. Sverige går till råga på allt in i en lågkonjunktur, något regeringen inte kan göra så mycket för att påverka men som onekligen gör livet svårare för Reinfeldt & c/o när kostsamma reformer ska kastas över väljarna under de kommande två åren.

Dessutom har flera av alliansens stora löften inte alls blivit till de framgångar som förutsetts. De så kallade nyfriskjobben skulle hjälpa många av de 169 000 förtidspensionärerna att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Men hittills har inte ens 300 stycken lämnat det berömda utanförskapet. Subventionen för hushållsnära tjänster har inte tillnärmelsevis levt upp till förväntningarna - det är långt färre än väntat som visat intresse för denna skatterabatt. Och det populära förslaget att avskaffa fastighetsskatten sjabblades bort och blev till en halvmesyr.

Alliansens styrka är trivselfaktorn, så mycket får man ändå ge de fyras gäng. Men problemet är att väljarna uppenbarligen inte trivs lika bra med dem som de trivs med sig själva. Förmodligen kommer sammanhållningen att bli det starkaste, eller kanske rent av enda, konkreta argumentet för fortsatt borgerligt regeringsinnehav efter valet 2010. Politiken skiljer sig ju inte nämntvärt från det alternativ som finns på vänsterkanten. Det är uppenbart att socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet - om de väljer att gå till val på att bilda gemensam regering - inte kommer att kunna uppvisa samma enighet som alliansen. Men eftersom de tre oppositionspartierna faktiskt har samarbetat i långa nattmanglingar under Göran Persson är inte heller den borgerliga enigheten ett tillräckligt starkt argument för alliansen om två år. Det krävs något mer.