Om viljan att dö

15 000 människor försöker ta sina liv i Sverige varje år. 1 500 av dem lyckas, vilket är tre gånger fler än alla som omkommer i trafiken. De flesta som försöker ta sina liv är tjejer. De flesta som lyckas är killar.

Uppdrag granskning uppmärksammade i kväll de självmordsguider som finns på nätet och intervjuade bland andra Magnus Brahn på bloggen Fajaf. Programmet försöker lägga ansvaret på Brahn, som publicerat en självmordsguide på svenska, och programmets riktige bad guy, pseudonymen "Makarow" som via email tipsar 23-årige Bijan om självmordsmetoder.

"Makarow" avsäger sig allt ansvar för att Bijan tog sitt liv. Det är inte brottsligt att ta sitt liv och det är inte heller brottsligt att uppmana någon att göra det. Således är inte ansvaret "Makarows" utan den enskilde individens. Jag kan ändå tycka att "Makarow" är ett svin som utan någon egentlig förklaring till det uppmanar och hjälper för honom helt okända människor att ta sina liv. Varför han gör det framkom aldrig i programmet och han verkade aningen skakad av att konfronteras med konsekvenserna (även om det på sätt och vis hedrar honom att han över huvud taget ställde upp i programmet).

Med Internet har allting mellan himmel och jord blivit mer lättillgängligt, självfallet gäller det även tankar om självmord. Självmordsguider kan anses vara ett problem eftersom många som tar sina liv gör det impulsmässigt. Jag känner själv till fall där väldigt unga människor tagit sina liv och vars enda förklaring är att det varit en impulsgrej. Jag känner också till fall där människor lagts in på psyk, skickats hem och sedan tagit livet av sig.

För den som förlorat ett barn genom självmord är detta ett ämne laddat med sådana starka känslor att diskussioner om yttrande- och informationsfrihet ter sig obetydliga i jämförelse. Ändå är det precis detta vi måste prata om. Att censurera självmordsforum och inskränka informations- och yttrandefriheten på nätet, som skett i Australien, är ingen vettig lösning.

Som jag ser det finns det bara en sak att göra: förbättra hjälpen till alla som bär på självmordstankar genom att göra den mycket mer tillgänglig där vi människor tillbringar alltmer av vår tid: online. Att besöka psykakuten (och riskera att bli hemskickad) eller att ringa ett samtal är ett stort steg, men att skriva på ett hjälpforum eller maila och få personliga svar från en kunnig person är enklare. Det känns mer anonymt och tryggt. Här finns mycket att göra. Regeringen har sedan tidigare uttalat en "nollvision" när det gäller självmord, något som klingar så där oerhört tomt och populistiskt som bara ord från politiker kan, men vad det kommer att innebära i praktiken är ännu oklart.

Avslutningsvis bör vi vara medvetna om att det finns en mycket en krass sanning i allt detta: det går inte att förhindra en människa som vill dö att ta sitt liv. Det behövs inte mycket för att lyckas för den som verkligen vill dö. Vad vi kan göra är att försöka ge så många argument och verktyg som möjligt för att fler ska välja livet. Mer än så kan vi inte göra. Valet är i slutändan bara vårt eget.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år.