FRA: Besvikelse och förvirring

Jag känner fortfarande viss förvirring kring den kompromiss som uppnåtts i FRA-frågan. Fredrik Reinfeldt stod och myste framför TV-kamerorna tillsammans med Sten Tolgfors (som för övrigt var iförd decenniets fulaste slips) när han sa att alliansens samtliga ledamöter nu enats om FRA-lagen. Men vad är det man har enats om? Vad betyder skillnaderna mellan lagen som godkändes den 18 juni och detta nya kompromissförslag i praktiken?

Hax fick i kväll följande uppgift, det ska vara osagt från vem:
"Enligt moderata tjänstemän på försvarsdepartementet, så är frågan om huruvida det är FRA, någon annan statlig myndighet eller ISP:erna som skall filtrera trafiken inte avgjord i och med dagens uppgörelse. I stället skall den beredas av försvarsdepartementet."

Vi pendlar alltså mellan två olika tolkningar här. Antingen är det precis som Camilla Lindberg säger en "helt ny lag" eller så har kritikerna blivit blåsta på fiffiga omskrivningar. Förvisso finns där bra tillägg, men har grundfrågan verkligen ändrats...? Lagen går fortfarande ut på spaning av allas vår kommunikation.

Fredrick Federley är "supernöjd" och slår sig (fantastiskt nog) för bröstet för sitt och Annie Johanssons agerande i hela FRA-cirkusen. Cecilia Wikström (fp), en av de kvinnor som stod på Sergels torg och lovade att arbeta för att lagen rivs upp och en parlamentarisk kommitté tillsätts, säger att överenskommelsen är något som "de flesta medborgare inte bara kan acceptera utan även uppskatta". Jag har ännu inte hört ett ord från den som kanske haft högst svansföring av alla kritiker de senaste veckorna, Birgitta Ohlsson, vilket förvånar lite. Har hon ens varit med på tåget? Har hon tvingats tiga? Är hon nöjd? Klart är i alla fall att Mark Klamberg inte är det. Och han är inte ensam.

Några kritiska bloggare:
Kulturbloggen, PromeMorian, Rick Falkvinge