Alliansregeringen har svikit

Johan Norberg sågar alliansregeringen, som han anser kommer att bli en parentes vid makten, för att sudda ut de inbördes skillnaderna mellan partierna, för att sakna en framtidsvision med sin politik och för att underminera framtida reformagendor med sin återhållsamma politik på ett flertal viktiga områden. Det är hård men helt välförtjänt kritik och den delas av många desillusionerade liberaler där ute i stugorna.

Jag har varit mycket hård mot regeringen sedan jag började blogga här (och tidigare även på Moderskeppet) och det är inte för att jag tycker att det politiska alternativet till alliansen i riksdagen är bättre utan för att mitt liberala hjärta är djupt besviket på den sittande regeringen.

Jag inser precis som Johan Norberg att ingen regering kan göra allt på en gång. Det kommer alltid att komma kritik om att det går för långsamt. Men det går att acceptera så länge målet är det rätta, så länge färden går i rätt riktning. Problemet är att färden går åt fel håll och då har jag svårt att hålla tyst eller släta över. Som jag har upprepat flera gånger tidigare ska en sittande regering väljas om på sina egna meriter, inte för att alternativet råkar vara ännu sämre. Alliansen förtjänar inte att väljas om.

Jobbskatteavdraget räcker inte för att göra mig nöjd när samma regering samtidigt ogenerat klubbar en massavlyssningslag, höjer miljöskatterna, omfamnar spelmonopolet och försvarar fackens makt i samhället på arbetstagarnas och företagarnas bekostnad. Det är inte vad vi kommit att uppfatta som borgerlig politik.

Den kanske största besvikelsen är ändå den riktning som det största borgerliga partiet, som en gång brukade stå upp för individens självbestämmande även när det blåste snålt, moderaterna, har tagit under Reinfeldts ledning. Genom att radikalt omforma partiet, kasta ut gamla frihetsideal, acceptera och till och med lovorda den socialdemokratiska högskattemodellen, har Reinfeldt i ett svep eliminerat den enda trovärdiga oppositionen mot dagens socialdemokratiska modell i Sverige. Lagar kan göras om och tas bort, skatter kan sänkas och monopol avskaffas, men att återerövra idéer och värden som en gång kastats ut och offentligt förkastats av partiets ledning är ett svårt arbete. Vi har sannolikt många förlorade år att vänta efter Reinfeldt.

Få verkar i dag inse vilka konsekvenser detta kan komma att få på sikt för frihetliga idéers kraft inom svensk politik. Moderaterna har fungerat som en kanal för frihetliga ideal in i riksdagen. Det har inte alltid resulterat i rätt beslut, många är de unga politiker som fegat ur när de väl blivit riksdagsmän. Men hoppet har i alla fall funnits där eftersom idéerna har levt. I dag ser vi hur de sista motståndsfickorna mobbas ut och tvingas ställa sig bakom en spaningslag som inte har i en demokratisk rättsstat att göra. Vi ser hur hoppet har sinat.