Utan visioner i Rosenbad

Inför valet 2002 fick partiledarna av SVT chansen att uttala sin framtidsvision. Hur skulle samhället se ut om de hade fick styra i 20 år? Bo Lundgrens vision var ett Sverige med fria människor och bra företagsklimat. Gudrun Schyman pratade om ett rättvisare samhälle, även om hon trodde att kapitalismen fortfarande skulle finnas kvar. Maria Wetterstrand flummade ut i någon sorts djur-människa-symbios. Den ende partiledaren som inte kunde formera någon vision var Göran Persson.

I dagens riksdag sex år senare ser det inte bättre ut. Vi har i praktiken sju socialdemokratiska partier. Inget parti vill utmana välfärdsstaten. Inget parti vill på allvar gå till krig mot högskattestaten. Det enda parti som tillåter sig att vara lite visionärt, fast på ett gräsligt vis, är vänsterpartiet. Inom borgerligheten finns inte ett uns av motstånd kvar. Inga visioner. Inga alternativ till den socialdemokratiska "modellen". Målet har i stället blivit att ta makten över den och sedan vårda den ömt.

Maud Olofsson talade inför valet 2006 ofta om vikten av inte bara ett maktskifte utan ett värderingsskifte i Sverige. Det var viktigt att få bort ett självbelåtet och idéfattigt socialdemokratiskt parti från makten, men väl vid makten måste man fortsätta att utmana. Utmana de föreställningar som finns om högskattestaten som den enda framkomliga vägen. Visa att det faktiskt går att ha ett samhälle med större frivillighet för människor, med mindre statligt inflytande över vår vardag. Väl vid makten har det blivit precis tvärtom och det är inte Maud Olofssons fel. Hon kan inte göra så mycket som näringsminister och ledare för 8 procent av väljarna. Det är statsministern och ledaren för det största regeringspartiet, Fredrik Reinfeldt, som har pekat ut vägen. Det är moderaterna som har arbetat hårt för att lägga sig i socialdemokraternas varma famn. Något värderingsskifte finns inte på Reinfeldts dagordning.

Genom att inte prata idéer och visioner utan endast putsa på välfärdsstatens fasad har Reinfeldt gjort politiken tråkigare och det kommande riksdagsvalet tämligen meningslöst för landets framtid. Men det har större effekter än så. Om regeringen Reinfeldt förlorar nästa val, var står borgerligheten då? Vilken blir lärdomen? Att alliansen inte var socialdemokratisk nog för att få behålla folkets förtroende? Eller kommer någon våga ifrågasätta det som sker med moderaterna och borgerligheten och begära en omstart?

Reinfeldts vänstersväng har rensat ut alla förhoppningar om ett friare och bättre Sverige för minst en generation framåt. Så stor är skadan. Det blir en lång och jobbig väg tillbaka för den som får ta över moderaterna efter honom. Innan dess lär de sista sanna liberalerna ha lämnat partiet för något annat. Kvar finns då ja-sägarna, karriäristerna och de ljusblå sossarna som längtar mer efter feta riksdagslöner än ett friare Sverige.