Den inre fienden

SVT sänder just nu den brittiska serien The State Within (Den inre fienden) på kvällarna. Serien, som är i sex delar, är från 2006 men terrorism är ett lika brännande hett ämne i dag som för två år sedan.

En brittisk medborgare, och muslim, spränger en bomb på ett flygplan utanför Washington DC. Britter och amerikaner dör. USA ser det som ett brittiskt anfall på amerikanska liv och börjar internera brittiska muslimer i West Virginia. Den brittiska ambassadören gör sitt bästa för att lugna de upprörda känslorna och viljan att sätta alla medborgerliga fri- och rättigheter på undantag, en svår balansgång när känslorna är i svall.

Terrorismtemat är uttjatat i TV- och filmvärlden, men här är vinkeln en annan. Bilden av våra fri och rättigheters utsatthet i "kriget mot terrorismen" är i sanning aktuell. Det förblir för mig obegripligt hur någon med liberala grundvärden kan försvara att människors frihet och integritet beskärs som ett led i kampen att försvara just dessa världen. Det går bara inte ihop. Vi kan inte ge upp det bästa i våra demokratiska stater i tron om att det är det enda sättet att försvara dem mot yttre hot. I sådana fall kan vi faktiskt lika gärna kapitulera och gå fundamentalisterna till mötes. Då slipper vi många år av tröstlös nedmontering av våra rättigheter.

Dels kränker detta helt oskyldiga människor, människor som råkar ha "fel" namn, "fel" hudfärg, befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Ofta rör det sig om ett livs öde eftersom rättvisa rättegångar och principen "oskyldig tills motsatsen bevisats" inte gäller för misstänkta terrorister. Dels undanröjer det inte problemet med terrorism. Terrorism har varit en del av livet för många spanjorer och nordirländare i decennier. De tamilska tigrarna har skördat mängder av offer i åratal. Det är emellertid först när USA drabbas av en, förvisso spektakulär, attack som problemet blir en internationell angelägenhet. USA anser sig ha rätt att kränka mänskliga värden för att skydda sig mot denne obestämbare fiende kallad "terrorism". Och givetvis passar andra länder på att driva igenom sina agendor med "kriget mot terrorismen" som enda ursäkt.

Kriget mot terrorismen bygger som alla krig på ett "vi mot dom"-tänkande. Fienden har i tidigare krig varit lätt att urskilja, det har nästan alltid handlat om andra stater och nationaliteter. I kriget mot terrorismen är det svårare att urskilja en homogen fiende. Många har emellertid visat sig vara fundamentalistiska islamister och därmed dras islam in i bilden av hur fienden ser ut. Att det lever någon miljard helt fredliga muslimer i världen spelar mindre roll.

Det hela blir mer komplicerat när fienden plötsligt finns mitt bland oss. I Londonbombningarna visade sig attentatsmännen vara respektabla och utbildade medborgare. Etniska tyskar misstänkts ha planerat hemska terrordåd. Detta belyser flera saker: terrorister är vanligtvis inte fattiga, outbildade och robotlika nollor som bara luras in i verksamheten för lite pengar. Det är inte nödvändigtvis fiender utifrån utan våra grannar. Och terrorism handlar inte om religion. Vi lever kvar i en förbluffande naivitet och inbillar oss att det måste synas på människor om de är terrorister eller seriemördare. Vi granskar deras ögon, deras ansikten och deras hållning för att försöka utröna om något avslöjar dem. Försök med den vältalige och intelligente Ted Bundy, som hade show i rättegångssalen innan han dömdes och avrättades för en mängd mord på unga kvinnor. Det går inte. Just därför lyckades han undkomma gång på gång.

Man hade kunnat tro att 2000-talet skulle komma att handla om att sprida demokrati och marknadsekonomi till resten av världen, att arbeta för att få bort den absoluta fattigdomen, att hitta bot på allvarliga sjukdomar. Så verkar det inte bli ty den demokratiska världen har fullt upp med sig själv. Att stå upp för de demokratiska fri- och rättigheter som vi lyckats erövra genom historien ser tragiskt nog ut att bli 2000-talets stora kamp.