Karl Sigfrid "talar ut" i Expressen om grupptrycket och partipiskan som ven i moderaterna inför FRA-omröstningen den 18 juni. "Det blev mer än vad jag orkade stå emot", säger han och tillägger att han kände "hård psykisk press".
Jag misstror honom inte. Men oavsett pressen från partikamraterna kan man kräva mer av någon som många haft mycket stora förhoppningar på i integritetsfrågor. Sigfrid ska ha kritiserats öppet av andra riksdagsledamöter och således inte pallat för trycket. Att kritiseras och kunna ta kritiken borde vara en del av vardagen för en riksdagsledamot, kan man tycka.
Att lägga ned sin röst var i det här fallet detsamma som att godkänna lagen eftersom varje borgerlig röst behövdes så desperat på nej-sidan. Karl Sigfrid valde en ganska feg utväg. Att rösta ja och stå för det är en sak. Men att som presumtiv nej-röstare inte ens rösta är inte särskilt rakryggat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.