Finest hour

Riksdagsval innebär alltid huvudbry för en frihetligt sinnad person. Jag vill inte avstå min rätt att rösta, men det är verkligen inte lätt att hitta vettiga kandidater. I valet 2006 kryssade jag Fredrick Federley, en någorlunda liberal person som jag uppfattade som rättfram även i lite kontroversiella frågor. Den bilden har fått sig en törn efter salladsbardebaclet men framför allt sedan Federley visat ointresse i FRA-frågan. Röstar han ja, kommer han inte att få min röst i nästa val - och att döma av kommentarerna på Federleys blogg, är jag långtifrån ensam om den uppfattningen.

Varför röstar vi in liberala personer i riksdagen? Inte är det för att vi vill se dem sitta och slaviskt följa partilinjen i varje fråga. Jag vet att det är bekvämare för en riksdagsledamot att inte ställa till besvär för partiet, jag förstår att det väcker ont blod om man sätter sig på tvären. Men det är faktiskt sådant vi som röstat in er liberaler vill se.

Fler och fler har börjat reagera mot FRA-lagen, även från politiskt håll. Och det krävs inget riksdagsuppror för att stoppa lagen. Allt som krävs är att fyra principfasta riksdagsledamöter med ryggrad och sunt förnuft säger nej för att eländet aldrig ska bli verklighet. CUF:s Magnus Andersson säger att han lider med Federley och Annie Johansson och att det blir deras svåraste knapptryckning under mandatperioden. Egentligen borde det vara deras lättaste. Det borde vara deras mest stolta ögonblick som folkvalda representanter. Det borde vara deras finest hour.