Ingen kritisk granskning av sexköpslagen

En sansad artikel om sexköpslagen på Brännpunkt. Det är inte var dag det händer. Susanne Dodillet tar upp den syn på kvinnor och män som lagen (och även det föreslagna samtyckestillägget i sexbrottslagstiftningen) förmedlar: kvinnor som offer, män som förövare. Sexköpslagen ska utvärderas. Utredaren Anna Skarhed har dock fått mycket strama tyglar. Det handlar inte om något ifrågasättande av lagen. Det ska inte undersökas vad sexköpslagen haft för effekter och inte prövas om lagen ska vara kvar eller ej. Utgångspunkten är att lagen ska vara kvar. Vad återstår då att göra i en utvärdering av densamma? Att föreslå skärpningar, förstås.

Det har höjts röster för att skärpa förbudet mot köp av sexuella tjänster. I straffskalan finns fängelse med, men i praktiken är sexköp ett bötesbrott. Vissa debattörer har krävt att alla sexköpare ska kastas i fängelse. Sexköpslagen är först och främst en attitydlag, stiftad av den socialdemokratiska regeringen för att "sända signalen att det inte är OK att köpa sex". Damn the consequences. Sexsäljarna själva ville lagstiftaren inte lyssna på. Och konsekvenserna av lagen, dels när det gäller sexsäljarnas livssituation och dels när det gäller prostitutionens omfattning, har hamnat vid sidan om kravet på att sända de där signalerna. Det är inte att förvåna att Socialstyrelsens Kännedom om prostitution från i fjol, där prostituerade får komma till tals och där det konstateras att kausalitet mellan sexköpslagen och minskad prostitution saknas, ej tillhör kvällslektyren hos lagens försvarare.

Sexköpslagen har kommit till utifrån feministisk maktteori. Det är förbluffande och upprörande att lagar kan stiftas på så lösa boliner. Men det är ännu mer upprörande att en ny regering, som till viss del består av partier som var emot lagen från första början, inte kan ta vett till sig att avskaffa den eller ens våga genomlysa den. Vissa saker förändras aldrig: politiker är och förblir politiker.