Claes Arvidsson beskriver hur han fått ett mail från en niondeklassare som frågar sig varför det inte framgår i skolböckerna vilken massdöd som Mao Zedong låg bakom i Kina. Jag drar mig till minnes liknande frågeställningar när jag gick i högstadiet. Historieböckerna innehöll mycket information om nazismen och andra världskriget, men knappast något alls om kommunismen och dess verkningar. Vi hade överlevande från Förintelsen på skolan, vilket var jätteintressant även för alla som normalt inte var historieintresserade. Men ingen som levt under och överlevt de kommunistiska regimerna kom någonsin till skolan.
Det finns problem med en statligt styrd kampanj av det slag som Forum för Levande Historia nu genomför. Men den hotar inte den fria forskningen utan fungerar snarast som ett komplement och ett startskott för en, förhoppningsvis, förbättrad historieundervisning i grundskolan. När vänsterbloggare och -debattörer protesterar mot FFLH:s information om kommunismen saknar de trovärdighet. Det skrevs inget upprop mot myndighetens arbete när det var nazismen som var i blickfånget (nazismen och Förintelsen är fortfarande myndighetens fokus, för övrigt). Då var inte den fria forskningen hotad, då ställdes inga krav på tolerans inför "avvikande åsikter". Inte heller protesteras det när skattemedel avsätts för exempelvis genusforskning. Nu gör sig vänstermänniskorna till åtlöje genom att skrika sig hesa över att deras älskade kommunistiska ideologi släpas upp på scenen för att granskas inför öppen ridå.
Andra världskriget är en mycket viktig del av vår moderna europeiska historia, det är naturligt att denna episod ges stort utrymme i historieundervisningen. Även här behövs emellertid större fokus på kommunismen för att ge en mer heltäckande bild av den europeiska konflikten. Bilden av Röda armén som befriare är en myt, skapad av Sovjetunionen och allmänt accepterad bara för att fienden var Hitler och nazisterna.
Varje år den 8 maj firas segerdagen i Moskva. De baltiska ledarna har haft svårt att dela Rysslands entusiasm på denna årsdag. För dessa, och många andra länder, innebar segern över nazismen bara en början på kampen mot kommunismen. En ockupation avlöste den andra. Att historiker som Åsa Linderborg, som givetvis är väl medveten om Röda arméns härjningar, fortsätter att se på Sovjetunionen som Europas befriare säger onekligen en del om hennes trovärdighet som forskare. Och undertecknare av uppropet.
Problemet är väl bara att den där niondeklassaren kommer att bli grymt besviken när han/hon öppnar FFLH:s material och upptäcker att bodycounten där inte ger något som helst stöd för Rummelska 70-miljoner dödande under Mao.
SvaraRaderaOm "Röda armén inte var några befriare" bör vi väl genast sluta fira den 27 januari, eftersom det väl i så fall aldrig skedde någon befrielse av Auschwitz?
Bodycount är egentligen irrelevant. Det tvistas en del i forskarvärlden om hur många judar som mördades i Förintelsen. Siffrorna pendlar mellan 5 och 6 miljoner, en procentuellt stor skillnad. Men det ändrar förstås inte det minsta på orsakerna bakom Förintelsen och synen på nazismen.
SvaraRaderaNär det gäller Auschwitz är det sant att ordet "befrielse" är problematiskt. Många fångar skickades nämligen till ny fångenskap i Sovjetunionen. Kvinnliga fångar våldtogs systematiskt av soldater ur Röda Armén, vissa till döds. Stalins syn på krigsfångar som förrädare gjorde att många inte blev fria förrän efter diktatorns död 1953. Först då var de befriade.