I nollvisionernas land

"Ingen bör hamna i en sådan utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv." Det skriver regeringen och föreslår därmed en nollvision som en del i den nya folkhälsopropositionen.

Det är viktigt att säga en sak. Att arbeta med suicidprevention är inte fel i sig. Tvärtom. Suicid är fruktansvärt tabubelagt i vårt samhälle, ja kanske i alla samhällen i någon mån. Att diskutera orsakerna bakom människors val att begå självmord och försöka lätta på det avståndtagande som finns mot hela självmordsproblematiken är angeläget. Däremot är en statlig nollvision mest ett populistiskt utspel för att vinna politisk goodwill. Ingen politiker kan förhindra att du eller jag tar livet av oss. Ingen läkare, psykolog eller kurator kan hindra oss från att begå självmord om vi verkligen vill det. Det finns gott om exempel på människor som tagit sina liv trots att de suttit inspärrade under bevakning. Att utgå från en nollvision är därför lika fel i suicidfrågan som i trafik- och narkotikafrågorna. Vi måste börja med att ha en realistisk och trovärdig utgångspunkt. Dessutom kan man inte använda samma sorts tvångsmetoder och straff i en nollvision för suicid.


Regeringen vill inte att du ska ta ditt liv. Det är inte mycket till argument för att inte göra det, kan man tycka. De konkreta åtgärderna är emellertid ganska bra. Ökad kunskap om suicidprevention hos befolkningen, ökad kunskap om vart man vänder sig för att söka hjälp och förbättrad kompetens hos de människor som väntas ta emot en. Uppdraget ges till Socialstyrelsen och arbetet ska ske i samarbete med Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP).

Allt detta kan komma att rädda människor som lider av självmordstankar och/eller har gjort försök att ta sina liv. En vanlig reaktion från omgivningen efter ett självmord är "att det var så illa hade vi ingen aaaaning om". Ju mer det pratas om suicid, desto större är chansen att folk i omgivningen utvecklar känselspröt som tar in de signaler som den deprimerade personen ofta sänder ut. Detta kan rädda vissa av de runt 1 400 människor som varje år avslutar sina egna liv, men långt ifrån alla. Därför är begreppet nollvision meningslöst.