Välfärdsstatens paradox

Den generella välfärden har många ansikten. Det ansikte Sverige vill visa mot omvärlden är den generösa sociala politiken som ger oss så mycket (för världens högsta skatter) utan att vi behöver fråga om det. Men för alla som lever mitt inuti detta system, ser verkligheten inte fullt lika rosenskimrande ut.

Det kanske finaste argumentet för den generella välfärdsmodellen är att den ska garantera vårt oberoende. Vi ska alla få en chans utan att behöva vara beroende av familj, vänner eller andra långivare. Resultatet är som bekant att låginkomsttagare betalar höga skatter för att miljonärer ska kunna kvittera ut barnbidrag. Men det är ju för rättvisans skull… Den generella välfärden skapar en trygghetsnarkomani hos medborgarna. Människor fråntas sin initiativförmåga och förväntar sig alltmer från staten. Ett omfattande bidragssystem och stor statlig makt verkar passiviserande på oss. Vi görs dessutom ekonomiskt beroende av politiken.

Ett annat bekymmer är den kontroll som välfärdsstaten förutsätter. Skattefinansierade system förutsätter kontroll av skattebetalarna. Dels för att undvika ett omfattande svinn i det stora systemet – legitimiteten måste upprätthållas – dels för att sänka kostnaderna på områden som inte anses prioriterade. Det senare förutsätter inte bara kontroll i betydelsen granskning och övervakning utan kontroll i betydelsen reglering och inskränkning. Ett samhälle som delar på utgifterna skapar ett gemensamt intresse i att reglera människors vardagsliv. Steget till att börja se människor som vandrande utgifter är kort. Det är därför föga förvånande att våra medier fylls dagligdags av nyheter om hur mycket olika människor kostar skattebetalarna. Det är i sanning en högst motiverad fråga i det system inom vilket vi tvingas leva. Men hur långt kan det gå? Är det meningen att vi i slutändan ska fråga oss: Har vi råd med rökare? Har vi råd med människor som dricker mycket och människor som lever riskfyllda liv? Eftersom människor som lever länge faktiskt kostar mer än alla som dör i förtid av olika orsaker, har vi alls råd med människor?

Alkoholpolitiken är kanske det bästa exemplet på hur inskränkt tänkandet blir när det enda som finns för ögonen är den gemensamma skattekistan, den kollektiva kampen. Totalkonsumtionsteorin menar att ju större tillgängligheten på alkohol är, desto fler kommer att dricka mer och om fler dricker mer, ökar alkoholskadorna. Alltså ska tillgängligheten minskas för "the greater good". Detta innebär i en välfärdsstat som den svenska att kostnaden faller på alla skattebetalare, inte bara fyllbulten som druckit sin lever till kalops. Alkoholintaget blir en folkhälsofråga, ett samhällsproblem som i slutändan berör alla. Det är därför inte mer än rätt, kan man tycka, att alla dessa medfinansiärer får säga sitt. Fyllbultens individuella problem kollektiviseras och krav ställs på utökad kontroll och reglering. Mera stat, mindre frihet. Frågan blir inte mindre komplicerad av att en stor grupp med liten skaderisk statistiskt ger samma mängd skador som en liten grupp med stor skaderisk. Således är det av intresse för folkhälsoideologen att se till att även den som dricker måttligt ger tusna i flaskan. Det ligger i välfärdsstatens intresse att kontrollera och reglera våra liv och detta förs slugt över i folks tänkande. Ingen, förutom en och annan masochist på vänsterkanten, gillar att bli kontrollerad, men om det bara innebär mindre pengar till fyllbulten och mer pengar till dagisplatsen lägger man sig platt.

Paradoxalt nog blir den ”solidariska finansieringen”, den generösa generella välfärdspolitiken som ofta anklagas för sin ineffektivitet, en jakt på att reducera människors kostnader i samhället, att drilla medborgarna att vara kostnadseffektiva för ”det allmännas bästa”. Och så sägs det att det är det digitaliserade moderna samhället som får oss att bli stressade...