Ohlys hang-ups

Lars Ohly vill inte göra gemensak sak med socialdemokraterna och miljöpartiet i nästa valrörelse. Men han räknar kallt med att få sitta i regering tillsammans med dem.

Enligt Ohly har vänsterpartiet inget att vinna på att "inte bli tydligare" i sin vänsterpolitik. Frågan är hur tydlig Ohly & c/o egentligen vill/törs vara. Så fort han är ärlig går det ju på tok. K-märkningen ska bort. Både Ohly och hans partikamrater har kommit att inse att kommunismen är svårsåld på 2000-talet. Därför slutar han att kalla sig kommunist - men han förblir idealen trogen. Inget har egentligen hänt i praktiken. Ohly och hans kommunistpolare i partiet har inte kommit till någon plötslig insikt om denna folkmordsideologi. Tvärtom är det lika hippt som tidigare att vara kommunist i både partiet och i dess radikala ungdomsförbund.

Om Ohly menade allvar med att "inte ha några hang-ups" när det gäller mänskliga rättigheter, skulle han inte ens vilja ta ordet kommunist i sin mun. Han skulle läxa upp alla Che Guevara-fans i ungdomsförbundet, han skulle vrida sitt parti i en ny riktning i ett försök att skapa ett slags frihetlig vänster i svensk politik. Ohly har emellertid fullt medvetet drivit på i motsatt riktning. Vänsterpartiet ska få ett nytt partiprogram. Ordförande i den s.k programkommissionen är Ali Esbati, inte direkt känd för sina mjuka framtoning. Kritiker av det nya sekteristiska partiet har anklagats för att vilja skada vänsterpartiet och sedermera rensats ut. Kvar är kärnan som står bakom Ohly och partiets stadiga 5,5 procent.

Det positiva är att vi faktiskt får två tydliga alternativ i svensk politik. Där har Lars Ohly rätt. Det är emellertid hans parti som står för ett systemskifte, det är vänsterpartiet som vill genomföra de mest radikala förändringarna. Det måste Reinfeldt var tydlig med inför väljarna vid nästa val. Att den vänsterpartistiska överbudspolitiken ser ut att fortsätta är något som bäddar för strider på den rödgröna sidan - om de nu alls vill visa upp någon sorts enighet.