Måndag morgon

Måndag morgon. Jag kliver upp vresig, småsint och bitter över att leva i ett land där man sällan ser solen under en stor del av året. Och så slår jag på TV:n, mest för att ha något slags ljud i bakgrunden så att jag inte somnar i min filmjölk med cornflakes. Givetvis är det "klimathotet" som diskuteras. Det kunde man ju ge sig fan på, säger jag högt för mig själv och börjar fundera på om inte filmjölken smakar lite surt.

Eller diskutera och diskutera, förresten. Där sitter en man som gör sitt bästa för att se oerhört viktig och seriös ut. Programledaren, eller sofftanten, och mannen för en dialog vars mål tycks vara att bekräfta varandra och trissa upp det "klimathot" som sägs hota världen. Viktiga mannen konstaterar att den vetenskapliga diskussionen är över, nu är det handling som gäller. Om vi inte ställer om våra samhällen omedelbums kommer medeltemperaturen på jorden att öka med sex grader. Han vet förmodligen mycket väl att det inte är sant, men precis som Al Gore vill Viktiga mannen säkert överdriva "för den goda sakens skull". Skrämma oss, ge oss dåligt samvete så att vi följer påbuden.

Varför släpps ingen med en annan åsikt in i SVT:s morgonsoffa i ett så aktuellt ämne? Det saknas inte kunnigt folk med andra ståndpunkter. I stället för en givande debatt, där klimatalarmismens falskhet och lögner skulle kunna belysas inför många tusentals andra bittra svenskar i morgondimman, sitter Viktiga mannen och sofftanten och spär på missförstånd och lögner som om det inte funnits någon morgondag. Så det är fri television det! utbrister jag och slår av TV-eländet för skynda iväg till plugget.

Och filmjölken? Jo, den hade gått ut. Det kunde man ju ge sig fan på.