Friedmanite to its core

Recensionsevenemanget på Timbro i går kväll var både välbesökt, intressant och underhållande. Johan Norberg och Boris Benulic, på var sin sida på den politiska skalan men ändå rörande överens om Naomi Kleins oförmåga till logiskt tänkande, höll ett varsitt föredrag. Hennes bok Chockdoktrinen har fått enorm uppmärksamhet. Även i Sverige, förstås, eftersom den utpekar "nyliberalismen" som världens ondska och låter Milton Friedman vara the bad guy i i stort sett alla tänkbara sammanhang. Sådant gillar svenska recensenter att höra. Därför fick Chockdoktrinen löjligt mycket utrymme i DN:s kulturbilagas boktips inför julen.

Norbergs genomgång av alla manipulationer, sakfel och (medvetna?) missuppfattningar som Klein ägnar sig åt tog ett tag att ta sig igenom. Och då fick han gallra. Det som gör Johan Norberg så överlägsen folk på vänsterkanten är att han inte behöver fabricera, klippa och klistra för att göra en poäng. Det behövs inga fabrikationer för att visa att världen har blivit rikare, att antalet väpnade konflikter har minskat radikalt de senaste decennierna, att frihandel och marknadsekonomi föder frihet och välstånd. För att försöka bevisa motsatsen krävs det att man använder sig av statistik på ett ytterst selektivt sätt, dvs. plockar ut de delar under begränsade tidsperioder som styrker ens tes, och förtiger resten.

Naomi Klein använder inte främst statistik utan tar till saxen när hon citerar människor i stället - för att få dem att säga "rätt" saker. Det är klassiskt men det kräver antingen stor förkunskap eller en hel del arbete av läsaren för att upptäcka felen. Kunskap och arbete vi såklart inte hittar på DN Kultur. Och den övriga vänstern verkar inte heller vara intresserade av att hitta fel. Kanske är de så tacksamma över varje tjock bok som tar strid mot liberala idéer, att de är villiga att köpa vilka felaktigheter som helst.

Kanske är liberaler för mesiga. Kanske är vi för snälla. Kanske borde vi, likt vänstern, skaffa oss ett väldigt rymligt samvete när vi gör filmer, skriver böcker eller bara debatterar. Klipp- och klistraberättandet fungerar ju uppenbarligen. Folk som ser Michael Moores filmer tror på vad de ser och de gillar det eftersom Moore säger det på ett roligt sätt. Att han, likt Klein, klipper och klistrar, hittar på och döljer fakta spelar ingen roll för tittaren. När väl alla flitiga människor som har upptäckt felen lyckas nå ut med dem, är det redan för sent. Tyvärr är det precis lika med Naomi Klein.

Jag vill ändå tro att det finns en poäng i att vinna debatter intellektuellt. Det är faktiskt en styrka att inte behöva fuska för att visa att vi har rätt. Det liberaler måste bli bättre på är att förpacka sina ståndpunkter på ett mer attraktivt sätt för att nå ut till andra än de redan frälsta. Det är en utmaning som heter duga.