Beviskraven ska vara höga

I gårdagens sändning av det (förvisso värdelösa) debattprogrammet Argument i SVT deltog Zaida Catalán som är både miljöpartist och jurist och Björn Sandin, en av de dömda Stureplansprofilernas försvarare. Debatten gällde förstås domen. Catalán menar att den är en ”seger för alla kvinnor i landet”. Redan här anar man att något inte står rätt till. Domen är en seger för kvinnan i målet men ska inte betraktas som någon del i en sorts kvinnokamp i Sverige. Den feministiska kampretoriken slipper vi gärna.

Catalán kritiserar Sandin för att han ställt kränkande frågor till kvinnan i rättssalen, men hon deltog inte själv under rättegångarna och har därmed liten möjlighet att vederlägga Sandins påstående att frågorna var relevanta i fallet. Jag delar Sandins uppfattning om att inom rättssalens väggar måste människor vara beredda på att få besvara frågor som de aldrig skulle behöva besvara någon annanstans. Den populära ”jag känner mig kränkt”-charaden i det svenska samhället får bara inte leta sig in i domstolarna också.

Catalán menar att alltför få kvinnor får rättslig upprättelse. Det betyder att hon vill se att fler våldtäktsåtalade döms. Bara sådär. Det är en farlig syn på rättssäkerhet eftersom det rimligen innebär att beviskraven sänks. Det vore förödande eftersom bevisvärderingen i sexualbrottsmål är så pass komplicerad. Anmälningar görs ofta långt senare. Ord står mot ord och det är sällsynt med vittnen. Fysiska bevis, skador på kvinnans kropp, kan arbeta mot den åtalade, men i det aktuella fallet fanns en historia av hårdhänt sex, vilket komplicerar det hela ytterligare. Det är inget självklart fall som många vill få det att framstå som.

Att tingsrätten och hovrätten har kommit till så diametralt olika slutsatser i bevisfrågan är anmärkningsvärt – och lite oroande. Sandin tycker att det är obehagligt och att det ger en känsla av lotteri. Det ligger onekligen mycket i detta, båda instanser fattade sina beslut på i stort sett samma bevisning. Dessutom finns opinionsaspekten att beakta. Tingsrättens dom väckte enorm uppmärksamhet i media. Politiska aktivister har demonstrerat utanför domstolen.

Eftersom chansen är liten att detta fall tas upp i HD, får hovrättens dom betraktas som med stor sannolikhet slutlig. Vad hade hänt om domen varit friande? Vilka rubriker hade kvällspressen blåst upp? Hur hade upprörda aktivister agerat? Det är ofrånkomligt att sådana här tankar kryper sig in hos alla inblandade. För precis som Sandin säger är inte domare några övermänniskor som inte låter sig påverkas av någonting. När det dessutom har förekommit hot om våld och direkta mordhot mot domare och rådmän som dömt ”fel” i andra mål, är det ofrånkomligt att dessa funderingar kommer upp.

Riksåklagare Fredrik Wersäll skriver i dag på DN Debatt att rättssäkerheten måste komma i första rummet. Det är en positiv signal eftersom kraven på att sänka beviskraven finns i samhället. Det många feminister vill göra är att bredda våldtäktsbegreppet ytterligare. Gränserna mellan sexuellt utnyttjande och våldtäkt ska tydligen suddas ut. Sänker man dessutom beviskraven och för över bevisbördan på den åtalade – som alltså ska bevisa att kvinnan var med på det – är vi riktigt illa ute. Feminismen måste hållas borta från rättsväsendet, så enkelt är det.