Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.