När staten tar parti för den kriminelle

I en statlig utredning föreslås att det ska bli enklare att avhysa personer som vistas olovligen på annans mark (presskonferens). Utredaren menar att markägaren inte ska behöva identifiera samtliga ockupanter. Det ska räcka att denne har gjort ett försök.

Denna förenkling sker i så fall inte en minut för tidigt. Markägare har i praktiken stått helt rättslösa när tiggarläger upprättats. Notan för saneringar av nedskräpad mark har efter genomförd avhysning hamnat på markägaren och skattebetalarna, en helt orimlig ordning.

Utredaren föreslår emellertid även att det vid avhysning ska tas hänsyn till ockupantens hälsa och huruvida denne har någonstans att ta vägen, vilket föga förvånande gladde ordföranden för Kommissionen mot antiziganism Thomas Hammarberg i Sveriges Radios Studio ett.

Det är ett märkligt resonemang (som inte ska belastas utredaren eftersom hon fick de direktiv hon fick). Kronfogdemyndigheten ska ha som uppgift att freda en fastighets- eller markägares egendom från intrång, inte göra sociala eller medicinska bedömningar.

Utan att ha läst hela utredningen kan konstateras att det inte tas så stor hänsyn till markägarens perspektiv. Det är fortfarande denne som sitter med Svarte Petter när någon annan, enskild person eller hela sällskap med husvagnar, slår läger och vägrar ge sig av. Och denne får dessutom betala för det. Markägaren ska belägga en avgift på 5000 kr till KFM för att de ska ta upp ärendet (en normal ansökningsavgift vid en avhysning av en hyresgäst är ungefär en tiondel av den summan). Därefter ska KFM i maklig takt ta sig an uppgiften att försöka vräka ockupanterna.

Det är direkt oanständigt att en markägares rättigheter är så kringskurna i dag. Äganderätten måste stärkas avsevärt, och det kan bara ske om politikerna utan ursäkter ställer sig helhjärtat på offrets sida.

Jag är emellertid inte förvånad över utredarens approach. Det är så här Sverige behandlar alla brottsoffer. Vi har en rikspolischef som tänker mer på mördare än på de mördade. Vi har en diskurs där gärningsmannens upplevelser och erfarenheter i livet är mer intressanta än själva gärningen. Där "vi har inget att göra" tas som en acceptabel ursäkt för att kasta sten på polisen och bränna bilar. Där det är viktigare att tillgodose gärningsmannens rättigheter än att se till att brottsoffret och dennes anhöriga får upprättelse.

Med ett sådant politiskt klimat är det inte ett dugg överraskande att markägare runt om i landet nu får en spann vatten i ansiktet av en statlig utredare. Tilltron till det svenska rättsväsendet kommer att sjunka. Medborgargarden öka i antal. Och politikerna lär inte ens begripa varför.