När poliser blir socialarbetare

Centerpartiet föreslår nya brottsrubriceringar för att komma till rätta med de växande hoten mot blåljuspersonal. Samhället måste markera vad som är acceptabelt och inte, säger Annie Lööf.

Gott så. Men frågan om varför C och övriga allianskollegor inte lyfte ett finger när de satt i regeringsställning i åtta år. Problemet med stenkastning mot poliser och räddningspersonal är inte nytt. Det har sannolikt eskalerat, men en snabb googling visar att det har förekommit under många år. Även under Alliansens tid vid makten. Då ansågs det uppenbarligen inte vara ett problem. Månne var allianspartierna under Fredrik Reinfeldts statsministertid rädda för att "svartmåla förorten".

Det kan också noteras att det var under Alliansens tid vid makten som dessa problem ökade. Antalet utanförskapsområden ökade så pass att dåvarande Folkpartiet, som innehade integrationsministerposten, inte ville räkna dem längre.

Svenska politiker har varit för veka, för undfallande, för förstående inför kriminellas holmgång på rättssamhället och landets invånare. Det är precis som Widar Andersson konstaterar: "Det är besvärande när i stort sett varje polis låter som en socialarbetare från 1970-talet."

Socialt arbete skiljer sig på flera avgörande områden från polisiärt arbete. En socialarbetare ska inte sätta dit någon utan arbeta utifrån den enskildes hjälpbehov, oaktat vad personen i fråga gjort sig skyldig till. Rättsväsendets roll ska inte övertas av socialtjänsten - men socialtjänstens roll ska heller inte övertas av polisen. Däremot är ett samarbete mellan socialtjänst och polis givetvis av stor vikt i många ärenden, men rollerna måste hållas tydligt åtskilda.

Nog för att dialog är viktigt för att undvika onödiga konfrontationer. Jag är inte motståndare till att polisen har en dialog med ungdomar på glid, tvärtom. Men det får inte stanna där. Att bjuda på kaffe är faktiskt inte polisens uppgift.

Jag kan känna att hela det svenska samhället har feminiserats och infantiliserats. Alla problem bemöts med ett huvud på sned och en förstående blick. Att ställa krav har blivit fult och elakt, att göra rätt för sig något som bara åligger vissa. Självfallet utnyttjas detta av personer som begår brott och av människor som inte vill göra rätt för sig.

Ett färskt exempel på hur det kan se ut i dag är när hundratals kringresande arbetare helt sonika slog läger på en privatpersons gård, skräpade ned, körde sönder marken och försökte rida på hans hästar. Det tog fyra dagar innan de kunde avhysas.

Polisen menar att existerande lagstiftning inte fungerar. Om så är fallet, måste lagen ändras. Det måste bli lättare att avhysa personer som olovligen slår sig ned, förstör och skräpar ned på annans mark. Oavsett om marken tillhör kommunen, staten eller en privatperson. Och oavsett om de som begår den brottsliga gärningen är MC-gäng, irländska hantverkare eller rumänska romer.

Och ja, det måste till riktigt hårda straff för den som ger sig på poliser, räddningstjänst och ambulanspersonal. De största förlorarna när blåljuspersonal inte

När enskilda hamnar i kläm, när vanligt folk utsätts för brott utan att polisen gör eller anser sig kunna göra något, har rättssamhället kapitulerat. Att tre av fyra poliser i Region Syd uppger att de överväger att sluta tyder inte på att en vändning är på väg.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Se även:
En räddningstjänst i kris?