Ett år med Löfven

För exakt ett år sedan vaknade Sverige upp till ett förändrat politiskt landskap. Jag gick tämligen nöjd till jobbet med skadeglada känslor bubblande inombords. Inget block vann. Den enda vinnaren blev ett utmanarparti som till råga på allt vann kampen om tredjeplatsen med Usain Bolt-marginaler. För den som gillar när det rör på sig i den politiska grytan var valresultatet välkommet.

Alliansen hade förlorat. Men de rödgröna partierna gick framåt med några ynka tiondelar och hade därmed inte heller vunnit, även om de i detta läge försökte övertyga sig själva om något annat. Fredrik Reinfeldt var borta. Stefan Löfven skulle bli statsminister. Hur illa kunde det bli? Illa, skulle det visa sig.

Mycket har hänt under det år som har gått. Väldigt mycket. Löfvens budget föll. Extra val planerades och avblåstes. Decemberöverenskommelsen föddes som ett försök att isolera Sverigedemokraterna. Sedan dess har stödet för regeringen sjunkit till runt 30 procent, SD har fortsatt att växa (även med en sjukskriven partiledare) och når i dagens Novus-mätning 20,8 procent. Alliansen har mest suttit på läktaren, och visar föga prov på nytändning under Anna Kinberg Batras hubot-liknande uppenbarelse.

I dag läste statsministern upp sin andra regeringsförklaring. Den var väldigt urvattnad. Framför allt saknades ett krismedvetande, både för regeringen själv och för Sverige som land. Det mesta pekar nämligen i fel riktning just nu. Skolan genomgår en kris. Sjukskrivningstalen ökar kraftigt. Arbetslösheten är fortsatt hög. Migrationspolitiken sätter hela samhällssystem på svåra prov - ett dagsaktuellt exempel på paniken som sprider sig är att ensamkommande flyktingbarn placeras i idrottshallar i brist på boenden. Regeringen fortsätter emellertid att tuffa på i maklig takt.

Löfven talade om en ökad polarisering i samhället men visade ingen insikt om orsakerna. Han upprepade målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 men tror uppenbarligen att högre skatter på arbete samt satsningar på Komvux, traineejobb, nyanställningar på Samhall och "utbildningskontrakt" ska lösa både långtidsarbetslöshet bland inhemska svenskar och bland nyanlända. Lycka till med det.

I övrigt? Jo, upphandlingar ska användas strategiskt genom att krav ställs på myndigheter för att långtidsarbetslösa ska kunna få jobb eller praktik. Trafikverket blir den första myndigheten som får detta krav. Nu ska alltså statlig verksamhet tvingas anställa människor ur en viss grupp. Det är tilltro till människors egen förmåga det!

Det har framförts krav på en regeringsombildning. Till och med normalt så lojala Aftonbladet har önskat förändringar. Men precis som väntat aviserades ingen förändrad laguppställning i Löfvens Dream Team, något endast Alliansen och SD kan glädjas åt.

Sverige har en historiskt svag regering. Då åsyftas inte främst det parlamentariska underlaget utan handlingsförlamningen och oförmågan att ta in allvaret i situationen. Det hade varit skrattretande om det inte varit så allvarligt.

Ett år med Stefan Löfven är till ända. Det kommande året lär sannolikt inte bli lika turbulent i riksdagen. Däremot minst lika stökigt utanför den.