Bostadsdepression

En halv miljon människor står i Stockholms stads bostadskö. Även om Bostadsförmedlingen uppger att endast runt 15 procent är aktivt sökande, betyder det att över 65 000 personer i Stockholm är i mer eller mindre akut behov av en bostad. I dag, inte om sju år. Och många fler bostadslösa står inte ens i kön.

Boverket uppskattar att det behöver byggas 430 000 bostäder till och med 2020 (det år då Sverige även ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, för övrigt). Regeringen har satt som mål att bygga 250 000, vilket alltså är helt otillräckligt. Ändå är det osannolikt att ens detta mål kommer att nås.

Antalet barnfamiljer utan egen bostad växer i Stockholm. Majoriteten har utomeuropeiskt ursprung och lever på försörjningsstöd. Detta bekräftar den bild som många inom Socialtjänsten länge har haft. Andelen som kommit till Sverige utifrån en anknytning till en flykting som själv saknar bostad ökar, enligt statistik från Socialförvaltningen. Här ser vi således en direkt effekt av att regering och riksdag valt att ignorera försörjningsansvaret för den som vill ha hit sina anhöriga. 6 av 10 har saknat ett fast boende under mer än ett års tid.

Som jag skrivit om många gånger tidigare kommer sociala kontrakt via Socialtjänsten att bli allt vanligare. Det finns helt enkelt ingen annan väg för det växande antalet barnfamiljer och unga som saknar tillräcklig inkomst, inte är kreditvärdiga, har hyresskulder eller otillräcklig kötid. Till detta växande tryck på Socialtjänsten att lösa människors boendeproblematik adderas de ensamkommande flyktingbarnen som i dag placeras på hiskeligt dyra boenden eftersom det saknas bättre alternativ.

Bostadssituationen i Stockholm är oerhört oroväckande, och det finns dessvärre ingen ljusning i sikte. En liten indikation på hur svårt det är att få fram tillräckligt med bostäder är att Stadsbyggnadsnämnden i Stockholm hittills under 2015 har godkänt detaljplaner för 1 127 bostäder. Det ska ställas i relation till de 6 000 som planeras för hela året. Orsaken uppges vara att detaljplanerna varit "mer komplexa" än väntat. Än har vi heller inte sett den revolution som Mehmet Kaplans modulhus ska erbjuda.

Effekten av allt detta är att skattebetalarna får dra ett allt tyngre lass för den växande grupp som saknar bostad och arbete. Sociala boendelösningar via SHIS är ett alternativ till dyra hotellplaceringar, men hyran kommer skattebetalarna oftast behöva stå för även där. Liksom inkomsten. Bevisligen är det väldigt svårt för utomeuropeiska invandrare som hamnat i utanförskap på både bostads- och arbetsmarknaden att ta sig ur sin situation.

Tidigare har jag konstaterat att det kommer bli värre innan det blir bättre. I dagsläget har jag svårt att se när vändningen ens ska kunna komma.  

Tidigare bloggat:
Regeringen bjuder på fromma förhoppningar
Bostadskris på riktigt
Bostadspolitiskt sprängstoff