Moderaterna ett parti utan riktning

Fredrik Reinfeldts segertal efter den historiska valsegern 2006 innehöll en intressant passage. Det var när han förklarade att partiets kärnväljare valt Moderaterna precis som vanligt, att vissa som inte röstade på M i valet före hade återvänt men att det även fanns en tredje grupp som låg bakom partiets starka resultat.

I det här valet har även de som aldrig tänk tanken att rösta på Moderaterna röstat på oss, och vi vill att alla ska känna sig hemma i våra nya moderater!

Ovanstående utdrag är talande för hur Moderaterna kom att utvecklas under Reinfeldts ledning. För att lyckas attrahera bredast möjliga väljargrupper, och vara lika attraktivt för såväl gammelmoderater som f.d. sosseväljare, skulle partiet komma att bli så brett att det helt tappade riktning. Den som röstade på Moderaterna både 2002 och 2010 röstade i praktiken på en partisymbol. Inte en idé. Inte en politik.

När Reinfeldt på valnatten 2014 såg vartåt det barkade med regeringsmakten, klev han helt enkelt upp på scenen och sade upp sig. Där och då. Strax efteråt lämnade även Anders Borg skutan. De båda, som fyllt Moderaterna med sina personligheter, lämnade ett vilset parti efter sig.

SVT:s dokumentär i två delar om Nya Moderaterna bjöd inte på något uppseendeväckande eller direkt nytt. Mycket material återvanns från den gamla dokumentärserien Ordförande Persson och varvades med nya intervjuer med några av Reinfeldts närmaste medarbetare och ett antal politiska tyckare på vänsterkanten. Och Mona Sahlin, förstås.

Det är intressant att betrakta hur vänstern motvilligt imponerades av Reinfeldt. Att han under sin tid som moderatledare och statsminister vann mycket sympati från vänsterhåll säger både en del om de politiska framgångarna och om själva innehållet i politiken. Reinfeldt var aldrig en typisk högerpolitiker. Han gjorde upp med Miljöpartiet i för Sverige väldigt viktiga frågor. Att låta MP få avgörande inflytande över migrationspolitiken var ett gigantiskt felsteg.

Regeringströtthet drabbar alla regeringar. Det var därför inget särskilt konstigt eller oväntat i Alliansens valförlust. Efter åtta år vid makten, varav de senaste fyra som en stram förvaltare av makten snarare än moder till nya politiska idéer, var det dags att lämna. Detta är det mest sunda tillståndet i en fungerande demokrati.

Problemet för Moderaterna var att det inte fanns någon tanke på "efter Reinfeldt". Därför blev hans sorti på valnatten så chockartad. Den store ledaren lämnade och bakom honom fanns - ingenting. Ingen idé. Ingen ideologisk karta. Inte ens någon svag styrfart i en bestämd riktning.

Detta tillstånd är resultatet av Reinfeldts medvetna ideologiska åderlåtning av Moderaterna. Det blev suspekt att tänka ideologiskt, att vara lite visionär. Reinfeldt varnade för visioner.

Partiet kommer under sin nya ledning få kämpa för att hitta en identitet igen. I dagsläget skjuts nämligen svaret på alla stora frågor på framtiden. Saken ska avgöras i en rad tillsatta arbetsgrupper.

Alliansens största bedrift kommer ur borgerligt perspektiv alltid vara jobbskatteavdraget. Men under samma tid som skatten på arbete sänktes, höjdes miljöskatterna, skatten på alkohol och tobak. FRA-lagen klubbades. Datalagringsdirektivet blev svensk lag (och ser nu ut att bli kvar, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat det direktiv som den svenska lagen bygger på). Och det svenska EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen.

Jag är glad att Reinfeldt är borta både som statsminister och moderatledare. Tyvärr har vi inte fått någon vettig ersättare på endera post. Det är den trista verkligheten för borgerliga väljare att förhålla sig till just nu.

Se även:
"Nya Moderaterna" del 1, del 2

Läs även:
HAX