Landet o-lagom

" Hur kan ett land som varje år envisas med hundratusen omgångar av Melodifestivalen fortfarande få för sig att det skulle vara lagom?" Kristin Lundells krönika i Svenska Dagbladet får mig att fundera.

Ett talande "bevis" för att Sverige verkligen är landet lagom, där alla ska ligga i mittfilen, kan man få om man gör en kvantitativ studie om valfritt ämne, plitar ihop en enkät med ett ojämnt antal svarsalterantiv eller graderingar och sedan ber folk besvara den. De flesta kommer att kryssa i mitten. Jag minns en enkätundersökning under studietiden där några av de svarande, i brist på ett tydligt lagomalternativ i mitten, hade valt att sätta sitt kryss mellan svarsrutorna - då hamnade det nämligen precis i mitten. Gud vad nöjd han eller hon måste ha känt sig efteråt.

Det finns rosaskimrande, nästan rörande bilder av Sverige i andra länder. Särskilt amerikaner tycks ha en uppfattning om Sverige som ett slags "paradise lost", det lilla orörda landet långt upp i norr. "Ni har ingen brottslighet, va?" är inte en helt ovanlig fråga. Och den som inte vet något om Sverige vet i alla fall att vi har världens bästa välfärd. Visserligen till priset av att staten plundrar våra lönekonton, men den delen glöms ofta bort.

Svenska politiker odlar själva myten, både utomlands och här hemma. Reinfeldt ser Sverige som Föregångslandet (hör ni stråkmusiken i bakgrunden?). Socialdemokraterna visste inte vad de skulle ta till för paroll när de genomfört sin politik i princip ostört i flera decennier så de valde "Stolt men inte nöjd". Alliansen har byggt vidare på samma utgångspunkt. Folkhemmet står här, det är färdigbyggt. Det enda som behöver göras under överskådlig tid är att byta ut en och annan Ikeamöbel och kanske tapetsera om lite. Grunden står dock fast. Sverige behöver inte utvecklas mer. Det är en bekväm hållning ty då behövs inga visioner om framtiden.

För mig är Sverige inte alls det där landet lagom. Att svenskar är flata, konflikträdda och extremt lydiga och när de väl engagerar sig i något gör det i helt irrelevanta ting (den största protesten de senaste åren gällde ett träd utanför TV-huset i Stockholm) har inte med "lagom" att göra. Det är något annat.

När en grupp människor i valfri tidning får frågan om vad de tycker är typiskt svenskt svarar alltid någon jantelagen. Jag undrar om det verkligen stämmer i dag 2012. I dag när alla kan skaffa en iPhone eftersom man inte behöver några pengar för att skriva upp sig på ett två års abonnemang med månatlig avgift. Eller när alla, verkligen alla, åker till Thailand och steker fläsket. Och när alla har sin bostad som utställningsobjekt för att visa på sin status. Bostadsrätt = hög status. Bostadsrätt i Stockholmsvitt = mycket hög status (i synnerhet i innerstan). Hyresrätt = låg status. Hyresrätt i Stockholmsvitt och parkett = acceptabelt. Kanske är bostadshetsen ett Stockholmsfenomen. I så fall lär det sprida sig.

Jantelagen har ersatts av en egocentrerad jakt på självförverkligande och status. Majoriteten av alla kommersiella TV-kanaler, ja SVT slipper inte heller undan, ägnar sändningstid åt denna jakt. Jag tror inte att vi är så missunnsamma längre, inte generellt sett. Däremot är vi mer angelägna än någonsin tidigare om att synas och höras mer än grannen och kollegan. Detta är inget jag tycker är fel. Det är åtminstone betydligt bättre än att vara missunnsam. Men någonstans kan jag ändå bli oerhört less på den enorma självcentreringen.

Det finns fler sätt att upptäcka att vi inte är lagom. Vi behöver inte rabbla upp många lagar för att inse att Sverige är ganska extremt i vissa avseenden. Ta det här med sex. Här är Sverige, numera tillsammans med Breivikland, verkligen Europas utpost. Här likställs sexhandel med exploatering och våld. Sexköpare patologiseras. Ungdomars sexliv misstänkliggörs och kriminaliseras. Och allt detta i ett av världens mest sekulära länder.

Även när det gäller kampen mot narkotikan har Sverige valt en mer extrem väg än andra länder. Här är det straffbart att ha spår av droger i blod eller urin. Nya effektiva metoder att spåra droger i kroppen kommer att trappa upp kampen ytterligare på alla brukare och missbrukare. För att markera hur hårt samhället vill slå ned på allt som har med illegala droger att göra (men länge leve alkoholen) ger grova narkotikabrott ofta betydligt längre straff än mord.

Därtill vill politikerna bestämt vara med och besluta om vem som är hemma med dina barn och hur länge. Heliga jämställdhetsmål sätts upp och befolkningen förväntas följa dem - såsom på företaget som i privatlivet. Maria Sveland må beklaga sig över att hennes feminism inte delas av alla, men statsfeminismen är i allra högsta grad levande i riksdag och på departement. Och det är där makten finns, inte bland bloggande antifeminister.

På övervakningsområdet är Sverige jämförbart med andra västländer. Problemet med lagar som FRA, DLD, ACTA och så vidare är att vi svenskar, till skillnad från fransmän eller greker, litar på våra politiker och tror att de lagar som stiftas trots allt, någonstans, är till för vårt eget bästa. Vem kan tro att en trevlig och förtroendeingivande pojke som Fredrik Reinfeldt skulle ha en svart agenda? Det, tillsammans med en feghets- eller konsensuskultur bland våra folkvalda, får konsekvensen att politikerna kan klubba igenom lite vad som helst utan något större motstånd.

Lägg därtill alla dumheter som EU "tvingar" Sverige att implementera och som svenska förtroendevalda plötsligt står helt maktlösa inför när de ska avgöras i riksdagen. Eftersom det så sällan bjuds upp till kamp i riksdagen blir vi helt utelämnade åt att den goda sidan segrar när lagar snickras ihop. Och så är det ju som bekant väldigt sällan. Hur många riktigt bra lagar som har stiftats de senaste fem åren kan du räkna upp?

Sverige är inte lagom. Jag vet inte om det någonsin har varit det.