Kinas oundvikliga kollaps?

"I teorin skulle en koalition av arbetslösa migrantarbetare och nyexaminerade studenter kunna hota regimen. Men i teorin kan Gais vinna allsvenskan också."

Ola Wong skriver tänkvärt om västvärldens syn på Kina under den ekonomiska krisen. Den säger nog lika mycket om oss som kinesernas syn på väst säger om dem.

Den gröna liberala tankesmedjan Fores anordnade ett seminarium i mars. Temat var "Kina-krisen - när och hur kommer den?". Jag är inte den som är den, Kinas snabba ekonomiska utveckling kommer inte att fortsätta enligt någon naturlag, men medge att det är lite märkligt att fokusera på en kommande kinesisk kris (som om den vore oundviklig) när landet väntas ha en tillväxt på 6,5 procent under 2009 (visserligen från tidigare tvåsiffriga tal) samtidigt som vår egen BNP krymper.

Läser man på Fores sajt och lyssnar på vad som sades blir bilden något mer nyanserad (Frédéric Cho tonar ned effekterna på Kina och pekar på de fundamentala skillnaderna mellan USA och Kina i krisen), men det verkar fortfarande finnas en föreställning om kommunistpartiets oundvikliga kollaps. Dissidenten Wei Jingsheng förutspådde så sent som i januari regimens kollaps som en konsekvens av ökad arbetslöshet. Är det önsketänkande eller en rädsla för Kinas växande ekonomiska och politiska makt i världen som gör att västvärlden pratar om en kommande kinesisk kris och en sannolik kollaps för regimen? Sannolikt en kombination. Det finns en, förvisso berättigad, oro för ett starkare Kina i världen. USA har uppenbara problem och trots att den nyvalde president Obama är populär kan inte heller han uträtta underverk i ett så katastrofalt ekonomiskt läge som hans land befinner sig i.

2009 skulle potentiellt sett kunna bli ett besvärligt år för den kinesiska regimen. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg, Tibetfrågan har redan uppmärksammats en hel del och ovanpå detta har vi en ekonomisk kris som hittills lett till 20 miljoner arbetslösa migrantarbetare. Samtidigt är det som Ulrika K Engström säger i diskussionen på Fores: 20 miljoner människor är visserligen mer än dubbla Sveriges befolkning, men i Kina är det faktiskt inte så väldigt många människor som man kanske kan tro. Och det rör sig om en redan utsatt grupp människor, regimen skulle ha anledning att börja bli orolig om krisen sprider sig till medelklassen och människor som under lång tid fått det markant bättre plötsligt förlorar hus och hem.

Samtidigt erbjuds stora möjligheter till god PR under 2009: den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år, lita på att det kommer att bli party. Årsdagen av jordbävningskatastrofen i Beichuan är ett ypperligt tillfälle för regimen, som faktiskt prisades för de välorganiserade räddningsinsatserna, att slå sig lite för bröstet och visa att den går att lita på när det verkligen kniper.

Det går att begripa västvärldens bävan med en kinesisk supermakt som ekonomiskt och politiskt har passerat USA - men där är vi inte på länge än. Samtidigt är det lite märkligt att spå undergång och elände i Kina. Den pågående krisen har visat hur beroende vi är av varandra, inte bara USA av Kina och Kina av USA, detta gäller i högsta grad även vår del av världen. Hur mycket vi än önskar en demokratisk regim i Kina, finns det inget realistiskt i att tro på en snar kollaps. Effekterna av en sådan skulle i rådande läge knappast heller vara önskvärda.

Tiden för regimens kollaps är ännu inte här. Tvärtom tyder mycket på att
den kinesiska regimen kan stärkas när västvärldens demokratier krisar.