Motpol

Dags att sänka byxmyndighetsåldern?

2012-02-01T09:57:00.018+01:00

I senaste numret av Nyliberalen argumenterade tre centerpartister utifrån ett frihets- och rättighetsperspektiv för att åldersgränser bör avskaffas. En replik kommer att finnas med i nästa nummer, men jag vill redan nu lyfta frågan en aning.

Frågan om åldersgränser är intressant. Dels för vad den betyder i social kontroll över befolkningen - politikerna har exempelvis bestämt att den som är under 20 inte ska få köpa starköl, vin eller sprit och dricka den hemma medan det är helt OK att dricka den på krogen - men också vad den signalerar i former av moraliska pekpinnar. Här kommer vi in på sex.

Ett exempel är åldern för sexuellt samtycke, den så kallade byxmyndighetsåldern. "Byxmyndig" blir man vid 15 år i Sverige. Förenklat kan sägas att i Malta, Turkiet och vissa amerikanska delstater gäller 18 år, i Österrike, Tyskland och Italien 14, i Spanien 13. Många länder har satt gränsen vid 15 eller 16. Alla gränser är förstås godtyckliga. Sett ur ett globalt perspektiv är Sverige således varken mest liberalt eller mest tillknäppt.

Klart är i alla fall att 15-årsgränsen bygger på en förlegad syn då den inte speglar ungdomars sexuella verklighet. Därtill får den stora konsekvenser i fall som till följd av anmälningar får rättsliga följder. Vi har sett fall när ungdomar haft sex under frivilliga former men där ena parten (oftast en flicka) varit under 14 och någon utomstående anmält pojken för våldtäkt.

Det är rimligt med en lagstadgad gräns. Men samhället behöver samtidigt acceptera att dagens sexualnormer kanske inte är som de var för 50 eller 100 år sedan och att 15-årsgränsen måste diskuteras - och sänkas.

Spänn av!

2012-01-31T09:53:00.004+01:00

"Brittiska turister gripna i USA efter skämt på Twitter", berättar Aftonbladet. Det är precis så absurt som det låter.

Någon borde helt allvarligt köpa lite lugnande medel till amerikanerna.

Bakvägen in i euron

2012-01-31T08:37:00.011+01:00

Håkan Juholt avgick, Socialdemokraterna svängde och vips sade Sverige ja till att delta i europakten. Storbritannien väljer dock att tillsammans med Tjeckien stå utanför. Åter igen har britterna markerat sitt behov av självbestämmande.

Sverige har ställt en rad krav för att delta, bland annat att få sitta med vid ett årligt möte med euroländerna och att uttryckligen själv få bestämma om euron ska införas.

Misstanken att detta är ett sätt att smyga in Sverige i eurosamarbetet bakvägen kvarstår. Inte för att vi plötsligt skulle stå inför fullbordat faktum och av EU tvingas till det utan för att det för svenska politiker blir ännu lättare att hävda att vi redan har ett så nära samarbete med euroländerna att det är ett litet men logiskt steg att också införa euron som valuta.

Lita på att Folkpartiet och sedan Moderaterna kommer att påbörja den argumentationen inom något år.

En frihetsreform

2012-01-30T12:40:00.008+01:00

Jobbskatteavdraget har varit alliansregeringens viktigaste reform. Men det saknas bevis för att jobbskatteavdraget verkligen leder till fler jobb, enligt Arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Reformen är svår att utvärdera.

För en regering som sänker skatten främst av arbetsmarknadspolitiska skäl är det förstås en plump i protokollet. Hade Alliansen bara varit tydligare med att det är en frihetsreform att sänka skatten för vanliga löntagare hade diskussionen om eventuella jobbskapande effekter inte alls varit lika relevant. Det hade varit tillräckligt att konstatera att det är rätt att sänka skatten för att öka människors möjlighet att leva på sin inkomst.

Men eftersom Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har avideologiserats återstår bara att mäta vilka effekter i antalet nya jobb som jobbskatteavdraget ger. Låg- och medelinkomsttagares känsla av ökad frihet genom större ekonomiskt utrymme varje månad blir plötsligt ointressant. Följdriktigt framstår Alliansens viktigaste insats sedan den tillträdde 2006 som ett misslyckande - vilket förstås blir helt obegripligt givet vad pengarna har inneburit för vanligt arbetande folk.

Veckan som gick #12

2012-01-29T19:27:00.010+01:00

# Öppen strid i KD. Göran Hägglund vann striden om partiledarposten mot utmanaren Mats Odell. Två tredjedelar av ledamöterna valde Hägglund, en tredjedel (och ungdomsförbundet KDU) gav Odell sitt stöd. Vad som händer med Odell nu när nederlaget är ett faktum är oklart. Men klart är att Hägglund, trots segern, är starkt ifrågasatt och försvagad. Och Ebba Busch höll på att bli vald till förste vice ordförande före Maria Larsson. Kanske är hon framtidsnamnet KD behöver. Men det är Hägglund som leder partiet i nästa val och det är just nu rätt svårt att se hur han ska kunna lyfta KD ens över fyra procent.

# Stefan Löfven tar över. Det blir en fackpamp som tar över Socialdemokraterna. Stefan Löfven kan säkert locka tillbaka gamla sosseväljare som tillfälligt flytt till V eller soffan. Men det är svårt att se hur han ska lyckas attrahera nya väljargrupper. Och visst känns det lite trist att vi inte får se fler debatter mellan Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt. Ty säga vad man vill om Juholt, men han skapar fart i debatterna.

# Stackars kroater. Kroatien har röstat ja till EU, med två tredjedelars majoritet. Visserligen deltog bara 44 procent av de röstberättigade, men ett svagt folkligt stöd är ju EU-politikerna vana vid. Och det är bara att beklaga å kroaternas vägran att de nu knuffats in i ett politiskt elitprojekt i vilket deras självbestämmande kommer att tas ifrån dem.

Så sant

2012-01-29T19:25:00.002+01:00

Tipstack: Magnus

Jippodemokrati

2012-01-28T09:12:00.019+01:00

De sönderciterade orden från Winston Churchill om att den parlamentariska demokratin är den sämsta styrelseformen, förutom alla andra, känns särskilt aktuell i valtider. Ja, ty trots att valdagen är demokratins "finaste dag" går det inte att förneka att valrörelser är ett hycklande elände, själva den politiska snuskighetens epicentrum.

Värst är det förstås i USA. Svenska medier sitter som bekant klistrade kring primärvalen. Märk väl att någon utmanare till Barack Obama ännu ej är utsedd, det är det republikanska partiets egna utsorteringsval som pågår och får enormt utrymme Sverige. Först efter en långdragen process där partiets kandidater pucklat på varandra i flera månader kan den riktiga valrörelsen ta vid. Om vi svenskar redan börjat ledsna, stackars alla amerikaner som rimligen måste känna sig översköljda av stimotolleende hycklares löften om guld och gröna skogar. Är det på allvar någon som tror att det spelar någon roll vem som vinner?

Jag önskar att jag kunde säga att politikerna kan få hålla på, att det inte berör mig. Problemet är att det ju gör det. I allra högsta grad. Politikerna vill bestämma hur jag ska leva mitt liv. De vill reglera min sexualitet, lägga sig i hur mitt familjeliv ser ut och bestämma vad jag stoppar i mig. De vill strypa friheten på Internet.

Högern har inte längre några frihetsambitioner utan trycker på för en alltmer auktoritär samhällsutveckling, inte minst med EU som något slags överhuvud. Partier som åtminstone många borgerliga väljare trott tämligen gott om sitter och röstar igenom lagar vars integritetskränkande karaktär saknar motstycke i Sverige. Socialdemokraterna är inte sällan ense med dem. Och från vänsterhåll presenteras ingen trovärdig framtidsmodell utan mest klagan om sakernas tillstånd och förslag på fler förbud och mer reglering av våra liv. Alla vill kort sagt jävlas med oss.

Frågan är varför vi står ut med detta, varför vi låter oss hunsas med. Varje valrörelse är likadan. Politikerna går hårt åt varandra. Socialdemokraterna varnade för att Moderaternas skattesänkningar skulle innebära slutet för välfärdssamhället. Efter skattesänkningarna är det tyst. Moderaterna anklagade Socialdemokraternas politik för att vara frihetsfientlig. Nu har det i praktiken kopierat det socialdemokratiska partiprogrammet. Varför går vi på det varje gång?

Vad är då alternativet? Att inte rösta? Kanske inte. Men det politiska etablissemanget behöver en knäpp på näsan, en smäll på käften. Att stödja partier som inte sitter i riksdagen är ett sätt. Huvudproblemet är emellertid systemet i sig. Ty när ett parti väl tar klivet in i den fina församlingen blir det genast en del av etablissemanget (vilket exempelvis förklarar varför Kristdemokraterna efter att ha tagit plats i riksdagen plötsligt inte alls var intresserat av att sänka riksdagsspärren) och kritiken mot det tynar bort.

Den parlamentariska demokratin är ett jippo, ett spel, en lek med höga insatser. Och vi, folket, är alltid förlorarna. Frågan är bara vad vi ska ha i stället - och hur vi når dit.

Läs även: HAX om att ta sitt liv tillbaka

Den ifrågasatta feminismen

2012-01-27T09:14:00.026+01:00

Hanna Hellquist känner sig påhoppad som feminist. Hon ifrågasätter att det skulle råda en feministisk konsensus i Sverige och blir "mörkrädd".

Detta är en vanlig uppfattning bland svenska feminister. Trots att samtliga riksdagspartier, möjligen med undantag av Sverigedemokraterna, arbetar för ökad jämställdhet mellan könen. Vissa föreslår hårdföra metoder som kvotering och lagstiftning, Alliansen har valt en mjukare väg och bland annat inrättat en jämställdhetsbonus som belönar familjer som delar föräldraledigheten lika. Gemensamt för dem alla är emellertid att de vill förmå dig och mig att förändra vårt beteende i en viss riktning.

Bakgrunden till Hanna Hellquists upprördhet är att Sverige fortfarande inte är ett helt jämställt land. Kvinnor tjänar mindre än män och lägger enligt Statistisk årsbok för Sverige 2012 hela 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa medan männen lägger blott 69 minuter. Detta är genomsnittssiffror, vilket betyder att det finns omvända fall. Om det är jämställdhet Hanna Hellquist vill ha, är det även ett problem när männen står för merparten av hemarbetet?

Mot ovanstående uppgifter ska ställas undersökningar i vilka framkommer att män upplever att det är kvinnorna som bestämmer hemma. De bestämmer (eller "tar ansvar" för?) vart familjen ska åka på semester, de bestämmer hur hemmet ska se ut, de väljer barnvagn, tapeter och så vidare.

I USA sprids fenomenet med "man caves". Männen skaffar sig ett eget rum, ett vattenhål där de kan få bestämma och vara för sig själva. I svensk TV har detta illustrerats i komediserien Solsidan där Fredde blir grillmissbrukare. Det visar sig att grillen är det enda han har kontroll över hemma. Resten bestämmer frugan. Serien driver mycket med mjäkiga män som hunsas av sina fruar hemma och ständigt drar det kortaste strået.

I Sverige har feminismen gått mycket längre än i de flesta andra länder. En motreaktion är således inte oväntad. I vissa radioprogram kan den komma ofiltrerad i form av burdusa utbrott mot feminister som anses ha fått för lite av den manliga pålen. Emellertid vore det djupt felaktigt att likställa all kritik mot feminismen med sådana pubertala utbrott. Jag tror att det finns ett starkt ifrågasättande av radikalfeministiska dogmer i det svenska samhället, båda bland kvinnor och män. Det är helt enkelt inte längre en valvinnare att hävda att man är feminist och att man vill påtvinga barnfamiljer ett särskilt sätt att leva. Men detta är en motreaktion mot en process som många anser har gått för långt.

Om vi för ett ögonblick utgår från uppgiften att kvinnor generellt sett ägnar mer tid åt att städa, laga mat och tvätta än män - vad gör vi med den informationen? Är den av samhällsrelevans? Är det viktigt för dig att din granne hjälper sin fru att städa och laga mat? Är det viktigt för dig att inte någon av dina vänner och bekanta är hemma mer med barnen än den andre? Om ja, är det då OK att andra som inte delar dina värderingar har synpunkter på och vill påverka ditt familjeliv i en viss bestämd riktning?

För mig personligen är inget av detta relevant. Jag vill leva mitt liv efter bästa förmåga, du får leva ditt. Vi kommer inte att göra samma val, vi kommer inte alltid att tycka att den andre har gjort särskilt bra val, men det gör inget. Ty vi respekterar varandras val. Feminismen handlar för mig om att personer som inte har med ditt och mitt liv att göra ska gå in och peta i syfte att uppnå en samhällsförändring som, enligt feministerna, är positiv för alla - vi som motsätter oss ingreppet vet det bara inte än. Det är snarast en plikt att våga ifrågasätta och bekämpa sådana ingrepp.

Pressofriheten i Kina

2012-01-26T14:46:00.014+01:00

Att pressfriheten är kraftigt beskuren i Kina är ingen nyhet. Hur pass illa ställt det är visar emellertid Reportrar utan gränsers rapport om pressfrihet i världen.

Kina har fallit ytterligare till en usel 174:e plats av 179 länder. Bakom Kina återfinns Nordkorea, Syrien och Iran. Näste president Xí Jìnpíng (习近平) tar därmed över ett land där pressfriheten egentligen bara kan bli bättre.

Lite är känt om den anonyme Xís liv. KKP vill hålla det så, även om propagandadepartementet kommer att trumma in en heroisk bild av honom framöver när han väljs. Vet vi lite om privatpersonen Xí vet vi nästan ännu mindre om i vilken riktning han vill ta Kina under åren framöver. Under Hú Jǐntāos ledning har förtrycket skärpts. Vi vet inte om Xí vill välja en något mer liberal väg eller befästa Hús hårdföra linje.

Pressfrihetslistan toppas för övrigt av Finland före Norge, Estland och Nederländerna. Sverige återfinns på plats 12, Storbritannien på plats 28 och USA är 47:a. Noterbart är också att Indien ligger på plats 131.

Här kan du läsa mer om Press Freedom Index 2011/2012.

Stackare med anor i LO

2012-01-26T12:34:00.008+01:00

Jaha, det är alltså en gammal fackpamp som ska lösa Socialdemokraternas förtroendekris. IF Metallbasen Stefan Löfven uppges ta över efter Håkan Juholt. Den gamle svetsaren ska nu svetsa ihop partiet.

Löfven är ett rimligt val givet att han är motsatsen till den yvige Juholt. Partiet söker trygghet och då fackpampen inte sitter i riksdagen lär Sven-Erik Österberg få ta debatterna i riksdagen. Två tråkiga, men trygga, alternativ som inte lär orsaka rabalder eller klampa i klaveret utan kan skapa lite lugn under en tid.

Valet av Löfven stärker också banden mellan facket och partiet. Frågan är hur unga och storstadsväljare ska lockas till Socialdemokraterna efter detta. Absolut ingenting skvallrar om att partiet kommer att förnyas med Löfven vid rodret. Partiet kommer att stiga i opinionen i takt med att S-väljarna återvänder efter att ha protestlagt sig på soffan eller tillfälligt rymt till V. Hur partiet ska locka nya väljare är svårare att se.

Ledarkrisen är löst men partiet måste fortfarande försöka förklara för svenska folket varför det behövs. Om det är en gammal IF Metallbas som är bäst lämpad för det uppdraget återstår att se. Jag är lite... skeptisk.

Ta det tillbaka

2012-01-26T10:31:00.007+01:00

Flera bloggande feminister försöker ta tillbaka feministbegreppet från manshatarna. Det är ju ett oattraktivt begrepp det där - manshatare. Ingen vill bli utpekad som manshatare och ingen vill bli förknippad med att vara en sådan. Ändå finns de ju. Du hittar dem inom kvinnojourer, i kommentarsfält och lite varstans.

Det är bra, att särskilja manshatare från feminister. Ty alla feminister hatar ju inte män. Majoriteten hatar inte män. Jag vågar påstå att väldigt få personer som kallar sig feminister hatar män. Emellertid finns det en grupp ytterst högljudda kvinnor som verkar drivas av ett genuint hat mot män som grupp.

Feminismen fick en liten backlash efter Evin Rubars SVT-granskning av extremfeminismen. Gudrun Schymans feministiska initiativ har gjort fiasko överallt förutom i lilla Simrishamn. Men radikalfeminismen är ingalunda död, den lever och har hälsan på departement, i myndigheter och i riksdagen. I sexualfrågor är den till och med styrande.

Det kan säkert finnas massor av orsaker till att vissa kvinnor drivs av ett blint manshat. Negativa upplevelser, bitterhet över livet, alltför många radikala genusutbildningar som endast befäster (och förstärker) en negativ bild av män som grupp, i samhället, på jobbet, i skolklassen.

Det är välkommet att även feminister reagerar mot dessa. Ur min synvinkel stavas feminismens problem dock även besatthet vid strukturella förklaringsmodeller och en bristande tilltro till individens egen förmåga att fatta egna beslut i sitt liv. Men att det reageras mot de värsta avarterna, de största galenpannorna, är positivt.

Skattefnatt

2012-01-25T19:07:00.007+01:00

Sverige behöver en genomgripande skattereform med brett parlamentariskt stöd, skriver två LO-ekonomer på DN Debatt och slår an en kompromissvillig ton. Men tonen är falsk. Det LO föreslår är endast klassisk socialdemokratisk skattehöjarpolitik.

Den försiktiga tonen till trots handlar allt om att höja skatterna - överallt. Ekonomerna hävdar att "även Moderaterna verkar nu betvivla skattereduktionens (jobbskatteavdraget) effektivitet". Det är högst oklart hur de nått fram till denna slutsats, särskilt som Moderaterna drev på för ett femte jobbskatteavdrag men gjorde halt enbart därför att de inte ville riskera ett förnedrande nederlag i riksdagen då Sverigedemokraterna hotade att rösta med de rödgröna.

De vill öka progressiviteten och därmed skärpa beskattningen av alla högre inkomster (vad som är en hög inkomst är upp till var och en att avgöra, men vi vet att högskattestaten alltid har inneburit en hög beskattning av vanliga inkomster, ty höginkomsttagarna är alldeles för få).

De vill återinföra de skatter som tidigare avskaffats, nämligen gåvo- och arvsskatten.

De vill återlansera den avskydda fastighetsskatten.

De vill harmonisera bolagsskatten i EU så att den inte blir för låg i vissa länder.

De vill höja koldioxidskatten rejält och göra resandet dyrare genom att börja beskatta flyget mycket hårdare.

Avslutningsvis vill de skatteglada LO-ekonomerna också införa EU-skatter på banksektorn.

Allt detta tror de att alla riksdagspartier vill diskutera. Det är nästan lite rörande i all sin naivitet. Frågan är varför i hela friden något borgerligt parti skulle vilja ställa upp på allt detta när de har vunnit två val i rad på motsatt politik.

Frihetsfrontens talarkväll: januari

2012-01-24T13:59:00.005+01:00

En ny säsong med talarkvällar med Frihetsfronten inleds denna vecka, närmare bestämt i morgon.

Talare är författaren och frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz, som kommer att tala om sin nya bok Frihet & fruktan: tankar om liberalism.

Tid: Onsdag 25 januari kl 19
Plats: Ferkens gränd 2, Gamla Stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och slottet. På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Observera att datumet avviker från tidigare talarkvällars, som vanligtvis sker på torsdagar.

Alla är välkomna!

Onödigt förnekelseförbud

2012-01-24T09:11:00.016+01:00

I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen - på ett känslomässigt plan förståeligt givet den historiska bakgrunden, men icke desto mindre fel väg att gå. Kunskapen om Förintelsens fasor och nazisternas plan på att utrota det judiska folket i Europa är god.

I Frankrike har man även siktat in sig på ett annat folkmord, nämligen det på armenierna 1915. Senaten har beslutat att det ska vara förbjudet att förneka detta. Nu saknas bara presidentens underskrift. Turkiet kallar beslutet för "en historisk skandal" och det riskerar att kraftigt försämra relationerna mellan de två länderna.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Det är förstås sant. Men det är också sant att historien alltid, och av alla, används i egna syften. Tyskland är överlag ett positivt efterkrigsexempel. Landet har, närmast till självspäkelsens gräns, gjort upp med sitt kriminella nazistiska förlutna. I exempelvis Italien och Österrike är samma tid betydligt känsligare och mer tabu att diskutera. Där är det locket på.

Sådana här idiotlagar påverkar inte bara yttrandefriheten negativt - när vissa saker inte får sägas riskerar också den fria forskningen att strypas. Dessutom öppnar det upp för andra länder att göra sin egen speciella tolkning av historien till lag i syfte att gömma undan övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begångna av staten.

Japan skulle kunna förbjuda sitt folk att yppa något om massakern i Nánjīng (南京), USA förbjuda alla framtida generationer att hävda att landet begått systematiska övergrepp i terrorkampens spår. Och i Kina är det som bekant på egen risk du säger något om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vilka övergrepp skulle den svenska staten vilja förpassa i glömska?

Från Frankrikes sida skulle räcka alldeles utmärkt med ett offentligt ställningstagande om att massmorden på armenier de facto var ett folkmord. Nu valde de att gå ett steg längre. Helt i onödan.

Mina kondoleanser...

2012-01-23T08:09:00.004+01:00

Det blev en jordskredsseger för jasidan i EU-omröstningen i Kroatien. Premiärminister Zoran Milanovic kallar det "en vändpunkt" i landets historia.

Att bara 44 procent av landets röstberättigade invånare gick till valurnorna verkade inte bekymra politikerna som firade med champagne under natten. Ska man gå in i en union som bygger på brist på demokratisk legitimitet är det ju lika bra att göra det på rätt sätt direkt från start.

春节快乐！

2012-01-23T08:06:00.012+01:00

Det kinesiska nyåret är en fest jämförbar endast med den kristna västvärldens julfirande. Drakens år (龙年) infaller den 23 januari i år, men firandet inleddes redan i innan. I Kina samlas familjer, ofta efter att ha varit åtskilda i olika delar av landet, för att klä upp sig, äta god mat och umgås.

I Sverige var firandet lite mer blygsamt. Det firades redan på lördagen med draktåg från Kungsträdgården till Östasiatiska museet på Skeppsholmen. Där vidtog sång och lejondans och traditionella kläder från många av Kinas 56 folkgrupper visades upp för den något kylslagna publiken.

Kinas Sverigeambassadör Lán Lìjùn (兰立俊) tackade för de nära relationerna mellan Sverige och Kina och önskade alla ett gott nytt år. Senare på eftermiddagen väntade aktiviteter för barn på museet, som har en rad pågående utställningar om kinesisk historia och kultur.

Ett gott nytt drakens år!

Veckan som gick #11

2012-01-22T19:04:00.005+01:00

# Juholt avgår. Håkan Juholt slogs länge, men lördagen den 21 januari valde han till slut att kasta in handduken. Han hade helt enkelt för mycket emot sig för att lyckas som S-ledare. Dels beror det förstås på honom själv - utan en grund av förtroende att stå på blev betydelsen av varje snedsteg större än vad det hade blivit för vilken som helst av riksdagens andra partiledare. Därtill ska läggas krypskyttet och knivsticken från de egna leden. Inte konstigt att det är så svårt att hitta någon som vill leda Socialdemokraterna.

# FRA-kritikerna får rätt - igen. En granskning som Statens inspektion för underrättelseverksamheten, Siun, har gjort visar på omfattande brister i FRA:s hantering av person- och integritetskänsliga uppgifter. Detta kommer inte som någon överraskning för alla som redan inför riksdagsomröstningen om lagstiftningen varnade för just detta - och för ändamålsglidningen. Nu vill allt fler myndigheter få tillgång till FRA:s signalspaning - och FRA kan alltså inte hantera materialet korrekt. Skäms, politiker! Skäms!

# Ny Quickresning. Thomas Quick, numera Sture Bergwall, fick resning i ännu ett mål, denna gång för mordet på Johan Asplund. Johans föräldrar har aldrig trott att Quick är mördaren. När han tog tillbaka sina erkännande i Hannes Råstams dokumentär var det en lättnad för dem. Tyvärr kommer den som är skyldig till att ha rövat bort Johan Asplund i Sundsvall 1980 aldrig att kunna dömas.

Kroatien och EU

2012-01-22T15:00:00.010+01:00

Kroatien röstar om medlemskap i EU under söndagen. Att döma av de reportage som svensk media har gjort tror många kroater att ett EU-medlemskap kommer att påverka landet positivt genom bland annat ökad handel, förbättrad utbildning. Samtidigt hävdar andra att landet 20 år efter sin självständighet åter skulle förlora den genom att bli EU-medlem.

Utgången av folkomröstningen är oviss, men det lutar åt ett ja. Det kroaterna borde veta när de går till valurnorna är att medlemskap i den europeiska unionen innebär att de förlorar stora delar av sitt självbestämmande, att EU kommer att ha synpunkter på allt de gör och tvinga dem att genomföra lagstiftning som det kroatiska folket inte stödjer. Makten kommer att flyttas från demokratiskt valda personer i Zagreb till anonyma tjänstemän i Bryssel.

För det kroatiska folkets skull hoppas jag att de säger nej. Det skulle också vara en liten knäpp på näsan på EU-eliten och en nyttig påminnelse om att alla faktiskt inte vill tillhöra denna klubb för inbördes beundran.

Partier i kris

2012-01-22T10:20:00.013+01:00

Håkan Juholt har redan avgått, Göran Hägglund kan stå på tur. Medan Juholt utsattes för krypskytte och fick obefintligt stöd när han trampade snett utmanas Hägglund öppet av Mats Odell. Så gör man normalt inte i svenska partier. Man håller god ton, uttalar stöd utåt tills partiledaren själv inser att han eller hon saknar tillräckligt stöd i partiet och avgår självmant. Detta har förändrats.

Det pratas mycket om Socialdemokraternas kris, men jag är benägen att hålla med KG Bergström här: allt ska inte målas i nattsvarta färger. S kan under nytt ledarskap mycket väl komma tillbaka inför nästa val och faktiskt vinna regeringsmakten. Försvagat, förstås, men med ett MP och V på frammarsch och borgerliga småpartier som bara krymper och krymper är det inte alls omöjligt med en rödgrön regering 2014. Vi glömmer lätt hur pass svag alliansregeringen egentligen är. Oförutsedda händelser kan förändra opinionsläget, misstag från regeringen kan orsaka förtroendefall. Det är långt kvar till valet. Men det krävs att S får en samlande gestalt.

Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har redan gjort det. Socialdemokraterna tvingas göra det igen. Och Kristdemokraterna måste också göra det snart innan partiet har eliminerats så till den grad att inte ens konservativa moderater finner det värt att stödrösta. Nya ledare måste ta över.

Gemensamt för S och KD är att de saknar en berättelse, en vision. Även om Mats Odell gör ett kompetent intryck är det oklart vad hans "värderingsbaserade" politik egentligen står för och hur den ska rädda KD. I likhet med Juholt verkar Göran Hägglund vara en trevlig och hygglig person. Men ingen av dem gör sig särskilt bra som partiledare. Det är faktiskt så att jag önskar dem ett bättre liv än så.

Exit Håkan - men krisen består

2012-01-21T15:21:00.016+01:00

Precis som det ryktades om redan efter det senaste socialdemokratiska krismötet avgick Håkan Juholt i dag efter bara tio månader som partiordförande. I den bakvända verklighetens parti ställde Verkställande utskottet ett ultimatum: VU uttalar stöd för Juholt - om han avgår.

Det finns ett antal faktorer som tillsammans gjorde att Håkan Juholts tid som partiledare blev så kort:

- Juholts egna tillkortakommanden. Håkan Juholt själv bär förstås huvudansvaret för sin korta partiledartid. Han har begått en rad snedsteg och varit precis så yvig som han själv beskrivit innan han blev partiledare. I dagens stenhårda politiska klimat finns inget utrymme för sådant. Han saknade den erfarenhet som tidigare S-ordföranden haft och därmed också det nätverk och det stöd i partiet som en ordförande behöver för att samla ett så stort parti. Katastrofsiffror i opinions- och förtroendemätningarna gjorde allt etter värre.

- Partiets sätt att välja ledare. Håkan Juholt var inget förstahandsval, knappt ens ett tredje- eller fjärdehandsval. Sättet på vilket han valdes undergrävde genast hans position i partiet. Det fanns aldrig något starkt stöd för Juholt, han vaskades fram av valberedningen och deras val överraskade alla. För många var Juholt helt eller tämligen okänd.

Det som har hänt borde få Socialdemokraterna att fundera över hur de ska välja framtida ledare. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt fick det stöd eller det mandat som skulle ha behövts för att genomföra nödvändiga förändringar i SAP. Under Juholts tid bedrevs dessutom omfattande krypskytte, eller skott inifrån som Fredrik Reinfeldt skulle ha uttryckt saken.

I grunden fanns inget enormt avgångstryck mot Juholt bland partiets medlemmar. Allt tyder på att Håkan Juholt slogs för sin politiska framtid in i slutet och att det var VU som i slutändan fällde avgörandet.

- Mediedrevet. När en person tillträder på en politisk topposition startar medierna omedelbart en kraftig granskning. Minsta spricka i fasaden, minsta misstag får snabbt enorma konsekvenser. När ett misstag läggs till det andra blir situationen snart ohållbar - hur små de än är var för sig.

Juholt har själv öppnat för drevet genom att göra misstag, snubbla på orden och säga saker som inte stämmer. Men mediedrev är en synnerligen äcklig företeelse och på ett mänskligt plan går det verkligen att förstå vilken olustig situation som Juholt har befunnit sig i de senaste månaderna.

Och nu då? Partiets situation har på intet vis förbättrats. Socialdemokraternas kris har i grunden väldigt lite med Håkan Juholt att göra. Somliga skulle säga att den började under Göran Perssons tid och att en splittrad borgerlig opposition sköt den något på framtiden. Partiet har fortfarande ingen klar riktning, ingen tydlig vision. Ingen vet vad Socialdemokraterna har att erbjuda.

Antalet starka kandidater till partiledarposten har inte blivit fler. Pär Nuder lär inte vara mer intresserad nu när det är ett 25-procentsparti som söker en ledare. Thomas Östros behandlades synnerligen styvmoderligt när Juholt tog över och är kanske inte alls sugen på att ta på sig ledartröjan.

Socialdemokraternas kris är inte ett dugg mindre nu när Håkan Juholt har lämnat ledarskapet. I grunden är det dessutom en fråga om att få något slags opposition i Sverige.

Mannen i den vita bilen (tio år senare)

2012-01-21T09:32:00.007+01:00

Mannen med den beryktade vita skåpbilen som ska ha vakat utanför skolor i Stockholmstrakten och försökt locka med barn existerar inte, hävdar polisen. Det hela förefaller vara en vandringssägen.

Jag kan förstå om polisen är trött på att få in anmälningar så fort det dyker upp en vit skåpbil någonstans. Det finns rätt många sådana i rörelse. Denna historia bör emellertid också ses i skenet av den eskalerande pedofilhysteri som råder i västvärlden, en hysteri som även drabbade tomten när ett växande antal skolor i Storbritannien började förbjuda traditionen med barn som sitter i tomtens knä och berättar vilka julklappar de vill ha. I Sverige ser vi föräldrar anmälas för övergrepp på sina barn helt utan grund därför att någon har missförstått en situation.

Vill vi lyfta diskussionen ytterligare ett snäpp handlar den om människors obefogade rädslor, något som säkerhetsföretag, experttyckare och vissa andra yrkesgrupper lever gott på. Det kan vara gott att påminna sig om att även förr i världen, innan kameraövervakningens och säkerhetsteaterns förlovade tid, levde människor och tog hand om sina barn. Med dagens enorma krav på trygghet och säkerhet från alla tänkbara och otänkbara hot är det svårt att förstå hur någon i tidigare generationer över huvud taget överlevde.

70 år efter Wannsee

2012-01-20T21:59:00.013+01:00

Den 20 januari 1942 samlades 15 tjänstemän i Wannsee utanför Berlin för att slå fast detaljerna i det som nazisterna kallade die Endlösung der Judenfrage, "den slutgiltiga lösningen på judefrågan". Chefen för rikssäkerhetskontoret RSHA (Reichsicherheitshauptamt) Reinhard Heydrich ledde den två timmar långa konferensen, Adolf Eichmann förde protokoll.

Förintelsen planerades inte vid detta tillfälle, ej heller gavs ordern då. Det är inte klart exakt vid vilket tillfälle ordern att utrota judarna gavs. Någon skriftlig order från Hitler existerar inte, däremot hävdade både Himmler och Eichmann att ordern kom från Führern. Vilket den, givet hur den nazistiska staten fungerade, självklart måste ha gjort. Det råder heller ingen enighet om exakt när Förintelsen inleddes - en rimlig tolkning är att den inleddes i samband med att avrättningarna av judar påbörjades efter invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941. Gaskamrarna kom senare.

Henrik Arnstad rekommenderar filmen Conspiracy (2001). Det är intressant med en film som skildrar förövarnas perspektiv, men jag har själv lite svårt för tyska nazister som pratar engelska och skulle i stället rekommendera den superba BBC-serien Auschwitz - The nazis and the final solution. Det är visserligen en dokumentär, men den innehåller gott om dramatiserade scener och kryddas med datoranimeringar. Precis som tidigare i BBC-serier om nazisterna ställer förövare upp framför kameran och berättar. Heydrich och Eichmann har sällan skildrats så bra.

Wannseekonferensen syftade bland annat till att slå fast vem som egentligen skulle räknas som jude. Ändlösa diskussioner om hur man skulle göra med halvjudar, kvartsjudar och judar som tjänstgjort och prisats för sina insatser under första världskriget fördes i nazisteliten (bra skildrat i Saul Friedländers Utrotningens år 1939-45, läs den också). Det är då man inser att även i Förintelsen fanns djävulen i detaljerna.

Scen ur BBC-serien Auschwitz - The Nazis and the final solution,
en dramatiserad dokumentär med gott om skarpa insatser.
T.h. Rudolf Höss, på väg hem från en sångafton i Auschwitz.

Integriteten som försvann

2012-01-20T17:29:00.006+01:00

Det kommer inte direkt som någon överraskning att FRA har överskridit och missbrukat sina befogenheter genom att skicka integritetskänslig information till Säpo utan motivering, missat att gallra databaser och lagrat sådant som inte ska lagras.

Detta är precis sådana brister som kritiker mot FRA-uppgörelsen varnade för. Statens inspektion för underrättelseverksamheten, Siun, har gjort 13 kontroller och hittat brister vid fyra av dessa. FRA medgav så sent som i höstas brister i personuppgiftshanteringen, detta flera år efter riksdagsuppgörelsen om lagen.

Om man ska hitta något positivt med detta är det väl att kontrollerna över huvud taget har gjorts och bristerna uppmärksammats. Men problemet med integritetshoten i lagen kvarstår likafullt. Tänk om politikerna kunde lyssna på alla kritiker någon enstaka gång i stället för att idiotförklara oss?

Förtroendet för svenska politiker i integritetsfrågor är helt urholkat. Respekten är borta och den kommer den sittande regeringen aldrig att återvinna. Frågan är hur länge det tar för framtida regeringar att återskapa ett förtroende i integritetsfrågorna efter dessa upprepade haverier. Jag har i alla fall fått nog för länge sedan.

Läs även: HAX, Anna Troberg, Mina moderata karameller

Sexhandeln och okunskapen

2012-01-19T09:31:00.024+01:00

Ingen bryr sig om vad Gudrun Schyman säger längre. De värsta knäppfeministerna sitter inte vid makten och stiftar nya moralistiska lagar. Men radikalfeminismen är inte död. Tvärtom frodas den i partier som utåt sett inte är feministiska men som i allt högre grad befolkas av personer som delar sådana värderingar. Det var en borgerlig alliansregering som skärpte straffet för sexköp.

Idén om all sexhandel som en sorts form av exploatering av kvinnor är djupt rotad i det svenska medvetandet - åtminstone bland människor som uttrycker åsikter om saken i TV och tidningar. Vad människor som inte gör sina röster hörda på detta sätt egentligen tycker vet vi mindre om. Det vi vet är att bland politiker sluter de allra flesta upp bakom tanken att ingen ska få betala för en sexuell tjänst, att pornografi är kvinnoförnedrande men förmodligen inte kan stoppas helt och att det är en politisk uppgift att undervisa befolkningen i korrekt sexualmoral.

När Skavlan ställde frågan om vad som var värst av att röka en pipa hasch, gå till en prostituerad, säga att man älskar sin partner utan att mena det eller att vara otrogen blev gästerna Horace Engdahls och Felicia Feldts svar det sistnämnda. Lars Linder i DN reagerar starkt och frågar sig om otrohet är värre än sexslaveri. Nå, nu handlade faktiskt Skavlans fråga inte om sexslaveri utan om att gå till en prostituerad (läs sexsäljare).

Jag blir så trött på dessa ständiga missförstånd från personer som aldrig har träffat en sexsäljare men har en mycket bestämd uppfattning om deras tillvaro. Personer som inte är intresserade av att lyssna till sexsäljares egna ord utan hellre använder Lilja 4-ever och 14 år till salu som grund för sin bild av fenomenet sexhandel. Jag är trött på alla moralister som omyndigförklarar vuxna människor till följd av beslut som inte faller deras egen privatmoral i smaken, i detta fall beslutet att ta betalt för sexuella tjänster. Hade samma slags fördomar yttrats om andra yrkesgrupper, eller folkgrupper, hade det blivit rabalder. Men trampa på en grupp som redan trampats på i århundranden kan man göra utan att någon reagerar nämnvärt.

Att dra likhetstecken mellan sexhandel och exploatering är felaktigt. Att dra likhetstecken mellan sexhandel och utnyttjande av barn är direkt ohederligt. Ingen försvarar sexuella, eller andra, övergrepp på barn. Frågan har över huvud taget inte med sexköpsförbudet att göra. Människohandel för sexuella ändamål, för övrigt ett brott som enligt Rikspolisstyrelsen har passerats av annan sorts människohandel, har inga kopplingar till den så kallade sexköpslagen.

Trots detta använder försvararna av förbudet mot att köpa sexuella tjänster ständigt ovanstående exempel som argument mot sexhandel i allmänhet och för ett generellt sexköpsförbud. Det gör att diskussionen redan i utgångsläget blir skev - och fruktlös. Tänk vad trevligt det vore med en seriös debatt.

Urval av tidigare bloggposter i ämnet:
Frivillig sexhandel
Varför köpa sex?
Kvinnor som köper sex
Stolthet och fördom
Respektera sexsäljarna!

Resning nummer fyra för Quick

2012-01-18T12:36:00.009+01:00

Thomas Quick, numera Sture Bergwall, beviljas resning i ytterligare ett mål, mordet på Johan Asplund. Det är det fjärde av de åtta mål som Bergwall hoppas få resning och till slut frias i.

Johan Asplund försvann i Sundsvall 1980 och har aldrig återfunnits. Hans föräldrar mottog med lättnad Bergwalls påstående 2008 att han inte alls mördat Johan. De har nämligen aldrig trott på hans skuld. Det betyder dessvärre också att en mördare har fått gå fri.

Sedan tidigare har Bergwall friats från morden på Yenon Levi och Therese Johannesen och ett fall med två norska kvinnor ligger hos Svea hovrätt för granskning.

Jag tror att Sture Bergwall till slut kommer att beviljas resning och frias i samtliga åtta fall han dömts i tidigare. Det kommer att göra det tydligt att Sveriges största rättsskandal i modern tid har avslöjats. Hannes Råstam hade en avgörande roll i detta. Det är därför oerhört tråkigt att han inte får uppleva slutresultatet av sitt arbete.

Den attraktiva landsbygden en myt?

2012-01-18T10:31:00.012+01:00

Att glesbygden töms på folk är inget nytt fenomen. Det är heller inte unikt för Sverige - för första gången bor majoriteten av Kinas befolkning i städerna. Drivkrafterna att söka sig från landsbygden till staden är desamma i Sverige som i Kina: jobb, utbildning och pengar.

Det är en vanlig uppfattning att det framför allt är Norrlandslänen som är utflyttningslän. Statistiken som DN publicerar visar dock att det finns en del kommuner i Norrlands inland som visar upp en positiv befolkningsutveckling, däribland mina gamla hemtrakter i Jämtland. Majoriteten av dem har dock universitet. Överlag är Norrland en samling avfolkningsbygder, men minuskommuner är även Säffle, Flen, Oskarshamn och Avesta.

Stockholms län väntas nå 2,5 miljoner invånare inom ett decennium eller så. Inflyttningen är massiv. Det ställer enorma krav på nya kreativa lösningar för kollektivtrafiken och på ett högre tempo i bostadsbyggandet. Sett ur detta perspektiv är de ständiga protesterna mot alla nybyggnationer särskilt tröttsamma. Alla kan emellertid inte bo i direkt närhet till huvudstaden. På sikt kommer alla orter som är pendlingsbara till och från Stockholm att bli alltmer attraktiva (och dyra) att bo i.

Kvar blir stagnerande avfolkningsorter som Strömsund, Arvidsjaur och Kramfors. Eller? Vad har dessa orter misslyckats med som Krokom, Östersund och Falun har gjort så mycket bättre? Detta måste kommunalråd och invånare fråga sig. Ty det finns ingen naturlag som säger att landsbygden måste dö.

I ett tidevarv när det pratas alltmer om behovet av att varva ned, slippa storstadsstressen (ja, Stockholm är stressigt jämfört med övriga landet) och fokusera mer på familjen kan det tyckas en aning märkligt att det inte märks mer i flyttströmmarna. Är idén att flytta till "landet" bara en övre medelklassmyt eller en miljöpartistisk vision vi kan läsa om i DN:s söndagsbilaga?

Bilen behövs

2012-01-17T17:32:00.008+01:00

"Vi måste åka mindre bil", fastslår miljöminister Lena Ek till Rapport apropå Sveriges miljöåtaganden och mål.

Ja, det är ju lätt att säga. Faktum är dock att bilen är oumbärlig för många i vårt glest befolkade land. I Stockholms län går det ganska bra att ta sig runt med lokaltrafiken, men det gäller verkligen inte de nordliga skogslänen. Där är bilen enda möjligheten att transportera sig.

Lägg därtill SJ:s ständiga haverier och tanken att vi måste åka mindre bil känns alltmer verklighetsfrånvänd - eller Stockholmscentrerad.

Ge oss vettiga kollektivkommunikationer och vi kommer också att nyttja dem.

Brum.

Ge karln ett manus!

2012-01-17T08:20:00.003+01:00

Håkan Juholt kommer tillbaka från semestern och det tar bara några timmar innan han trampar i klaveret - igen. Det börjar bli svårt att undgå detta enkla faktum nu: Håkan Juholt är inkompetent. Han säger saker innan han hunnit tänka och hamnar ständigt i försvarsposition.

Juholt är emellertid inte den förste inkompetente politiske ledaren någonsin. Vi har sett gott om stendumma och fullständigt olämpliga ledare genom historien. Många av dem har dock lyckats dölja sina svagheter genom att omge sig med kunniga medhjälpare. Håkan Juholt behöver all hjälp han kan få. Någon borde skriva manus åt honom och be honom följa det till punkt och pricka. Hellre Ringholm än Juholt, liksom.

Men med tanke på de ständiga knivsticken bakifrån är det kanske så illa, att ingen vill ställa upp och hjälpa till längre.

Pengarna tillbaka?

2012-01-17T08:02:00.000+01:00

Invandringen

2012-01-16T14:33:00.023+01:00

Att väljarstödet för Socialdemokraterna håller på att halveras sedan valet 2002 och att Kristdemokraterna är på väg att utraderas är vardagsmat när opinionsmätningarna publicerar sina resultat. I United Minds senaste mätning går dock både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna framåt, V hamnar strax under och SD strax över åtta procent. De är tydligt större än både FP och C.

SD:s framgångar har analyserats till leda. Ett faktum vi måste förhålla oss till är dock att partiet inte vuxit på grund av att sex procent av befolkningen plötsligt blivit rasister. Det finns en oro för att samhället håller på att förändras i så snabb takt att många inte längre känner sig bekväma. Det finns verkliga problem relaterade till det faktum att vi blandar kulturer, seder och bruk. Jag ser som liberal inga hinder i att leva i samma stad eller land med personer som ber till olika gudar, firar olika högtider eller klär sig annorlunda än jag. Men vi ska inte underskatta betydelsen av att känna sig som en främling i det land man växte upp i och vilka konsekvenser den känslan kan få - inte minst på valdagen.

Att det ska ställas krav på den som kommer till Sverige är en självklarhet. Här uppstår genast många hinder för den som är ny i Sverige. Trots att Sverige på några decennier gått från tämligen monokulturellt till att bli multikulturellt har hela samhället, i form av exempelvis värderingar, inte hängt med. Det är fortfarande lättare att få ett jobb om du heter Lars i stället för Mohamed. Att hitta bostad i Stockholm är svårt nog för en person med god inkomst och flera års kötid vid bostadsförmedlingen. Föreställ dig utmaningen om du saknar kontaktnät, har fel namn och dessutom saknar en fast inkomst. Här framstår Sverige plötsligt som stelbent och otillgängligt.

Jag drar ofta paralleller till hur jag själv skulle vilja bli bemött om jag flyttade till ett annat land, vilka rättigheter jag skulle våga kräva och vad jag skulle ställa för krav på mig själv. Kina är den självklara parallellen för min egen del, men den kantrar ganska snabbt eftersom du som västerlänning snarast kan bli positivt särbehandlad. Att ta ett kinesiskt namn och lära sig språket blir en självklarhet (i min kinesiska familj kallas jag redan 汉伟). Sedan vore det upp till mig själv att både hitta bostad och jobb, föreställer jag mig.

Det finns de facto stora problem kopplade till personer som invandrat, problem som SD tyvärr bara har en enda lösning på, nämligen att låta dem utvandra och inte släppa in några fler. Tanken är lika enkel som dum: vi ska "ta hand om" dem som finns i Sverige först innan fler kan tillåtas komma hit. Men den tanken bygger ju på att politiken i övrigt förblir densamma, nämligen att det fortsätter att vara lika svårt för personer med utländsk bakgrund att hitta jobb och bostad. Snittiden för att etablera sig på arbetsmarknaden är sju hemska år.

Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade hos Socialtjänsten i frågor som rör bostadslöshet och avsaknad av egen försörjning. Vissa väljer att se detta som ett tecken på lathet, att de utnyttjar systemet. Sådana fall finns givetvis. Men exemplen på personer som verkligen vill jobba och som mår dåligt av att ligga andra till last är desto fler. Och för dem blir utanförskapet förfärligt.

Om Sverige ska vara ett någorlunda funktionellt multikulturellt samhälle måste även andra än Sverigedemokraterna våga ta i dessa frågor. Att vägra sitta i samma sminkloge som SD eller använda dem som en hundlort man kastar på motståndarsidan gör inte livet för alla nysvenskar ett dugg bättre.

CD-skivans svanesång?

2012-01-16T13:27:00.005+01:00

Det har pratats länge om CD-skivans förestående död. Men den har, alla nedladdningsalterantiv till trots, visat sig seglivad.

Nu har dock en sorts milstolpe uppnåtts: den digitala musikförsäljningen har passerat den fysiska. Detta trots alla försök från musik- och nöjesindustrin att både bekämpa piratkopiering och förhala alla försök att skapa attraktiva nedladdningstjänster som alternativ till en föråldrad affärsmodell. Bakom den ökade legala nedladdningen står tjänster som Napster, iTunes och Spotify.

I går spelade jag själv en CD-skiva på skivspelaren för första gången på många år. Och jag insåg att det ju faktiskt har sin charm. Det kändes lite gammaldags, lite mysigt, och visst är ljudet trevligare än det är när jag spelar på datorn eller via TV:n. Men att betala 170 kronor för en plastbit gör jag endast i undantagsfall numera.

Till skillnad från ett TV- eller datorspel kan ett skivalbum heller inte innehålla så mycket extra som motiverar priset. Utgivarna inom spelbranschen kan packa in både dokumentärer, plastfigurer och annat, höja priset och sälja bra. Frågan är om musikindustrin kan göra något liknande med stora CD-boxar eller om CD-skivan är dömd till undergång.

Veckan som gick #10

2012-01-15T19:05:00.004+01:00

# Hannes Råstam död. Journalisten och musikern Hannes Råstam har avlidit efter en tids sjukdom. Han hann med mycket under sina 56 år. Jag kommer att minnas honom som en av ytterst få svenska journalister som vågade ta sig an fall som andra lät bli, som vågade peka på brister i rättssäkerheten och som alltid tog de utsattas parti. En stor journalist har lämnat jordelivet.

# Guantánamo 10 år. Den 11 januari fyllde USA:s interneringsläger på Kuba tio år. Det är tio långa år av steg i fel riktning. USA har genom en rad lagar nedmonterat rättssäkerheten och skapat ett obehagligt övervakningssamhälle. Europa har följt efter. Det är i de svåraste stunderna som vår tilltro till rättsstatens principer prövas. George W Bush visade hur lite de var värda i USA. Barack Obama har dessvärre förlängt de flesta av Bushadministrationens övertramp. Och för de drygt 170 personer som fortfarande sitter inspärrade, utan rättslig prövning, finns ingen ljusning i sikte.

# L stämmer staten. Liberaldemokraterna har beslutat stämma staten för FRA-lagen. Michael Gajditza menar att lagen kränker de medborgerliga rättigheterna som garanteras i såväl Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Det är positivt att frågan kommer på bordet igen. Regeringen har gjort sig skyldig till ett monumentalt svek. Men Fredrick Federley och Annie Lööf, som utmålade FRA-uppgörelsen till en seger (deras seger), är förstås tysta.

Kontantlös och hopplös

2012-01-15T10:04:00.006+01:00

Att den digitala betalningen ska ersätta kontanterna har varit på tal länge. Våra kära sedlar och mynt har dock dröjt sig kvar.

I tider när USA vill ha våra bankuppgifter, företagen vill veta vad vi handlar för att kunna kunna rikta reklam till oss och Facebook kan sälja information om oss vidare, är det inte en helt tillfredsställande tanke att i framtiden inte kunna handla kontant. Frågan är egentligen större än så: hela vårt digitala liv riskerar att bli ett liv i skyltfönster. Allt vi gör kan skådas av andra, därför är det säkrast att vi inte bara avstår från att göra kriminella saker utan även undviker sådant som är pinsamt.

Bankerna har länge strävat efter att få bort kontanterna helt och hållet. För att slippa människor som vill betala sina fakturor i banken har de börjat ta ut hutlösa avgifter för varje betalning. Om du inte är kund i banken kan det kosta uppåt 150 kronor att betala en faktura.

Förutom att slippa kontanthanteringen tjänar bankerna dessutom väldigt bra på att vi betalar med kort. Kortinnehavare betalar en årsavgift, affärer betalar för varje transaktion och småbutiker ser därför inte gärna att vi betalar med kort vid småinköp.

Allt detta är ett led i en samhällsutveckling där medborgarna blir alltmer rättslösa och ställda utan valmöjlighet - men det är återkommande en diskussion som kräver en längre bloggpost än denna.

USA dagdrömmer

2012-01-15T09:35:00.007+01:00

USA lägger närmare 700 miljarder dollar på militären varje år. Det är nästan dubbelt så mycket som när George W Bush blev vald till president för drygt tio år sedan.

I jämförelse är Kinas försvarsbudget blygsam - 119 miljarder (Kina lägger å andra sidan lika mycket pengar på den "interna säkerheten", med allt som det inkluderar i en diktatur, som USA gör på militären). Påståendet om ett förestående militärt hot från Kina ter sig överdrivet.

I ett läge när USA:s budgetunderskott bara fortsätter att öka till nya rekordnivåer och demokrater och republikaner misslyckas med ett nå en överenskommelse om hur krisen ska lösas, går republikanska presidentkandidater ut en efter en och pratar om det starka Amerika ute i världen, om bombningar av Iran och om en för vek utrikespolitik under Barack Obama. Den enda kandidat som stått emot detta är Ron Paul.

Jag förstår syftet bakom de bombastiska utfallen från flertalet kandidater. Visst gillar amerikaner att höra att deras land fortfarande är no. 1, the land of the free och frihetens garant i världen. Men samtidigt krävs nog att någon levererar dem några bittra sanningar. Om samtliga kandidater hade som utgångspunkt att den rådande politiken inte håller, att USA inte kan spendera som tidigare och kanske måste söka en ny roll, skulle debatterna bli mer konstruktiva och väljarna sannolikt lite klokare. Nu är det i praktiken bara Paul som har modet att säga detta. Vad den sannolike utmanaren Mitt Romney egentligen vill göra, och framför allt hur, är lite oklart.

60 Minutes hade en intervju med Eric Cantor, den republikanske majoritetsledaren i Representanthuset som utpekats som oresonlig och samarbetsovillig av bland andra Barack Obama. Han intygade att han bristen på samförstånd till trots vill göra det som är bäst för landet. Samtidigt fortsätter USA:s ekonomiska situation att förvärras. Att endast nio procent av amerikanerna har förtroende för Kongressen borde säga politikerna något. Cantor tyckte inte att det var så farligt.

Obama är frustrerad för att han inte får igenom sin politik. Republikanerna vill låsa presidenten i ett skruvstäd för att göra honom så oattraktiv som möjligt för återval. Så fungerar det politiska spelet. Det är bara synd att det amerikanska folket hamnar i kläm när Washington spelar. USA:s politiker dagdrömmer om gamla goda tider och låter det politiska käbblet dominera. Samtidigt blir det snart dags för att höja skuldtaket igen.

Till Hannes Råstams minne

2012-01-12T10:54:00.013+01:00

SVT-journalisten Hannes Råstam är död. Han avled efter en tids cancersjukdom.

Hannes Råstam gjorde på senare år flera uppmärksammade dokumentärer som alla blottade stora brister i det svenska rättsväsendet. Det var avslöjandet om hur barn intervjuats, häktats och förklarats skyldiga till bränderna i Falun på 1970-talet. Det var dokumentären om det så kallade "fallet Ulf", den incestdömde pappan som tack vare Råstams granskning fick resning och till slut friades från alla misstankar om att ha förgripit sig på sin dotter. Och så den största av dem alla, granskningen av hur en psykiskt sjuk person pumpades full med droger och erkände över 30 mord, varav åtta ledde till fällande domar i tingsrätten: fallet Thomas Quick.

Jag hade vissa sporadiska konversationer med Hannes Råstam i samband med att hans SVT-dokumentär om den påstådde seriemördaren Thomas Quick gick i TV (dokumentären i två delar kan ses på SVT Play). Han framstod för mig som en väldigt mjuk person som tog illa vid sig när okända människor hörde av sig med påhopp eller obefogad kritik. Mina bloggposter, som snarast var hyllningar till Råstams journalistiska gärning, värmde tydligen.

Råstam vann Guldspaden fem gånger och fick Stora journalistpriset tillsammans med Janne Josefsson 1998. 2005 belönades han med Lukas Bonniers Stora journalistpris för att han blottlade "rättsmissbruk och missförhållanden". Det var precis detta Råstam gjorde - och det handlade inte om gammal köttfärs på ICA.

Det är ett stor förlust att Hannes Råstam nu har gjort sin sista granskande dokumentär, sitt sista inslag om bristerna i den svenska rättssäkerheten. Vad som händer med den planerade boken om Thomas Quick återstår att se.

Råstam var en av få svenska journalister som jag verkligen respekterade och höll mycket högt. Dels för den integritet han visade, dels för att han så kompromisslöst tog ställning för utsatta och utnyttjade personer i fall som inte ger något stort erkännande från allmänheten (incestdömda pappor, dömda seriemördare).

Hannes Råstam blev 56 år.

Här kan du läsa Magasinet Filters reportage om Hannes Råstam.

Debatten som aldrig dör

2012-01-12T09:27:00.019+01:00

Diskussionen om våldsamma TV- och datorspels eventuella skadliga inverkan på ungdomar får ständigt nytt liv. Nu går tre forskare till storms mot Medierådets slutsats att det saknas forskningsstöd för att spelen skulle göra ungdomar mer aggressiva.

Forskarna kritiserar Statens medieråd för att inte vara objektivt och att gå "kraftfulla kommersiella intressens ärenden" (själva är de förstås alltid objektiva och beaktar alla perspektiv).

Problemet med personer som Martin Ingvar är att de tenderar att se människor som en hink med hjärnceller och att allt vi gör måste betraktas ur ett hälsoperspektiv. Ingvar tillfrågas ofta när kampsporternas vara eller icke vara i Sverige kommer på tal. Som hjärnforskare har han naturligtvis föga gott att säga om att folk slår varandra på käften (hans kritik illustreras ofta noggrant av hur hjärnan reagerar på slag).

Det är som att endast fokusera på exakt vad som händer i kroppen, i negativ mening, när vi dricker alkohol utan att ta med alla positiva effekter ett glas öl eller vin kan ha på fredagskvällen efter en hård arbetsvecka, hur det löser upp knutar hos talträngda svenskar och, inte minst, hur det sannolikt är en viktig orsak till att många av oss över huvud taget kom till världen.

Alla företeelser kan skärskådas ur olika perspektiv. Hälsoperspektivet är ett av dessa, men det är ofta det minst intressanta. Ändå ges läkare och olika hälsoexperter enorm uppmärksamhet i media. Människors rätt att själva välja sin sysselsättning, att göra sina livsval och ta konsekvenserna av dem, väger alltid lätt när herr hjärnforskare får säga sitt.

Detta synsätt återkommer i fallet med TV- och datorspel. Något förbud vill forskarna säkert inte se, eller vågar inte föreslå, men om nu de våldsamma spelen anses ha en aggressiv effekt på unga spelare borde väl lagstiftningsglada personer som gärna vill förbjuda kampsporter för vuxna inte tvekan om att genomföra kraftfulla åtgärder för att skydda de unga?

Sist men inte minst: det den ständigt aktuella frågan om TV- och datorspelens roll i barns och ungdomars liv och avvägningar om lämplig speltid i slutändan landar i, är föräldrars eget ansvar och en god portion sunt förnuft. Det behöver vi inga hjärnforskare för att hantera.

Tio rättslöshetens år

2012-01-11T12:54:00.014+01:00

Det amerikanska lägret på Guantánamo Bay på Kuba fyller tio år i dag. Fortfarande sitter enligt uppgift 171 fångar kvar i ett rättsligt vakuum. Ingen anklagelse, ingen rättegång.

Roland Poirier Martinsson gör i Sveriges Radio sitt bästa för att skyla över USA:s flagranta brott mot rättsstatens principer. Att inspektörer besökt lägret förringar inte det faktum att det är fel att spärra in människor i tio år utan anklagelse eller rättegång. George W Bush beskriver i sin bok Decision Points att fångarna har tillgång till både Koran och Harry Potter i arabisk översättning. Inget av detta gör emellertid hanteringen av fångarna mer rättssäker. Möjligheten att bevisa sin oskuld eller åtminstone få sin eventuella skuld prövad är minimal.

Poirier Martinsson har förmodligen rätt i att det är politiskt omöjligt att släppa fångarna. Barack Obama tvingades inse att löftet att stänga lägret inte gick att uppfylla. Frågan är vad det egentligen är för politiskt system USA har när utländska medborgare kan spärras in i ett annat land, men under amerikansk övervakning, utan anklagelse eller rättslig prövning och varje försök att lösa problemet närmast betraktas som landsförräderi. Vittnesmål om gripanden i både Irak och Afghanistan tyder på att många gripna endast varit på fel plats vid fel tillfälle - eller varit släkt med fel personer.

Drygt tio år har gått sedan attackerna på amerikansk mark den 11 september. Det var attacker som startade en rättlöshetens kedjereaktion i hela den demokratiska världen - med enorma övergrepp som följd. Även i Sverige. Frågan är hur vi någonsin ska kunna komma tillbaka till det samhälle vi hade den 10 september 2001.

Förtrycket hårdnar i Nordkorea

2012-01-11T10:30:00.007+01:00

Förhoppningen att den yngre, och enligt uppgift utlandsutbildade, Kim Jong Un ska inleda försiktiga reformer och leda Nordkorea in på en ny väg kan ha kommit på skam redan några veckor efter faderns död.

LA Times hänvisar till anonyma sydkoreanska källor som hävdar att den nye ledaren har gett order om att personer som försöker fly diktaturen ska skjutas på plats (tre sådana incidencer har rapporterats). Kim Jong Un ska också ha gett order om att fängsla eller döda tre generationer i den familj som finns kvar i landet efter att en familjemedlem försökt eller lyckats fly.

Givet antipatin mellan Sydkorea och Nordkorea ska anonyma sydkoreanska uppgifter alltid tas med en viss nypa salt, men lill-Kims agerande skulle inte förvåna. I mångas ögon ses han förmodligen som en pojkspoling, att sätta sig i respekt inför både generaler och medborgare är viktigt för att skapa lojalitet.

Dessutom ska handel med utländsk valuta ha förbjudits och telefonsamtal över den kinesiska gränsen spärrats. Världens mest helvetiska diktatur kan just ha blivit ännu lite värre.

via InBeijing

Positivt

2012-01-11T08:05:00.002+01:00

Att Liberaldemokraterna stämmer staten om FRA-lagen känns positivt. Frågan får inte bara glömmas bort som regeringen vill.

Jag tycker visserligen inte att FRA-lagen är den värsta integritetskränkningen som regering och riksdag (eller EU) hittat på de senaste åren. Men det är viktigt att ta strid ändå. Och vad kan förloras på att få saken prövad?

"Vi välkomnar en granskning" brukar det heta när någon har klantat sig och saken ska utredas. Regeringen är dock tyst.

Vart tar vänstern vägen?

2012-01-09T10:23:00.013+01:00

Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet - i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel - och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!

Snart tillbaka...

2012-01-08T18:23:00.005+01:00

Jonas Sjöstedt har blivit vald till ordförande för Vänsterpartiet. Det finns en del att säga om det, men jag sitter just nu med en drös flyttkartonger och möbler att sätta ihop. Jag svär, för ett ögonblick, att aldrig köpa en enda bok till.

Efter en synnerligen ansträngande flytt (är de inte alltid det?) är nu det viktigaste på plats. Tack vare fantastiska vänner har det gått bra.

Nu lite te och ännu en kartong...

Vänstern och kampen

2012-01-06T12:15:00.002+01:00

Bengt Ohlssons långa välformulerade kritik mot den kulturvänster han länge tillhört har redan blivit en riktig snackis.

Ohlssons text rör förstås om. Många personer på vänsterkanten lär ha satt morgonkaffet i vrångstrupen. Att han bara vågar! Han har flera viktiga poänger och en av dem handlar om identifikation och tillhörighet.

Många vänstermänniskor drivs av en genuin tro på ett bättre samhälle. Om detta hyser jag inget tvivel. Men i sin kamp är de samtidigt så fullkomligt övertygade om att de har rätten på sin sida, och att det är ondskan de bekämpar, att de kan rättfärdiga en mängd övertramp mot sina åsiktsmotståndare.

Det är inte bara frågan om en indelning i vi och dem utan i gott och ont. Fredrik Reinfeldts största förtjänst är förmodligen att han gjort det betydligt svårare att utmåla högermänniskor i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, som kallhamrade och ondskefulla. Han är, tillsammans med Anders Borg, populär även bland socialdemokrater som aldrig kommer att rösta blått.

Jag skrev tidigare om att vi liberaler inte hatar. Jag står för det. En verklig liberal brinner för att tvåla dit vänsterpersoner i debatter, men vi ser liten anledning att systematiskt håna eller förnedra motståndare eller störa deras möten. Du ser oss helt enkelt aldrig med visselpipor eller megafoner vid röda eller bruna partimöten. Vi accepterar inte sådana tilltag. Vi respekterar yttrande- och mötesfriheten, även för nazister, kommunister och sverigedemokrater.

Det kan vara bra för fler på vänsterkanten att ta efter den inställningen. Men då måste man börja inse att det är nyttigt att ifrågasätta sina egna ställningstaganden och att det är bra att pröva dem i debatter emellanåt. Att umgås enbart med personer som tycker exakt lika som en själv, och som inte ens riktigt vet varför de tycker som de gör, är inte särskilt konstruktivt.

Fler på vänsterkanten måste lära sig att respektera oliktänkande. Inte bara genom att inte störa politiska möten utan också genom att visa respekt för oliktänkande på arbetsplatsen och i klassrummet. Då har vi kommit en bra bit.

Locket av

2012-01-05T11:08:00.015+01:00

De republikanska primärvalen fortsätter. Resultatet i Iowa gladde framför allt Barack Obamas stab. Mitt Romneys 25 procent imponerar nog på få.

Vi fnyser ofta åt det värdekonservativa USA som ser homosexualitet som en synd och vill förbjuda aborter. Dessa frågor dyker givetvis upp när de republikanska presidentkandidaterna debatterar. Men det är ändå befriande att även frågan om avkriminalisering eller legalisering av narkotika fritt kan diskuteras i amerikansk TV. Det skulle vara helt otänkbart i en svensk valrörelse - eller ens i en partiledarfejd. Här är frågan helt låst.

Gary Johnson, tidigare guvernör i New Mexico, förklarade i en debatt hur oerhört kostsamt kriget mot narkotikan är. Hälften av det som spenderas på fängelser, domstolar och polisinsatser är narkotikarelaterat och nästan alla narkotikafall handlar enbart om prohibition. 2,3 miljoner amerikaner sitter bakom galler, vilket är en fruktansvärt hög siffra. De flesta för narkotikarelaterade brott.

En person med Gary Johnsons inställning till kriget mot narkotikan eller Ron Pauls inställning till värdet av personlig frihet kommer inte att bli vald till USA:s näste president. Men att frågorna åtminstone kan vädras och debatteras inför amerikansk miljonpublik är positivt.

Den bästa av världar

2012-01-05T08:06:00.009+01:00

Under året 2012, som på grund av B-filmen med samma namn har uppmärksammats som det år som enligt Mayakalendern är jordens sista, kan det vara lite extra viktigt att påminna sig om hur långt mänskligheten faktiskt har vandrat.

Få gör det bättre än Hans Rosling. I DN tar han upp en rad exempel på att världen faktiskt blir bättre, inte sämre. Exemplen kan göras många fler än vad som ryms i en kolumn, men Roslings huvudpoäng i både föreläsningar och debattartiklar är att vår svartvita uppfattning om världen som strikt indelad i i- och u-länder inte längre stämmer överens med verkligheten.

Jag kan ibland önska att jag hade fått uppleva 10-talet, 30-talet eller 50-talet. Men mest är det bara historiekufen i mig som talar. Det finns liten anledning att önska sig tillbaka till svunna tider. Ty ett så bekvämt och långt liv som vi lever i dag, och som allt fler av jordens invånare får del av, skulle människor i generationer före oss bara kunna drömma om. Rosling har rätt. Det har gjorts fantastiska framsteg.

Det betyder inte att vi har utvecklats färdigt. Det är också en av hans poänger. Vi som kallar oss i-värld kan inte bara sitta med armarna i kors och tro att vi har nått målet, att vi lugnt kan vänta in u-länderna. Då blir vi snabbt omsprungna. Ty länder som utvecklas tittar inte bara på oss, de tänker också nytt. Just därför är pratet om "föregångslandet Sverige" så farligt.

Nya krav på Kinaturister

2012-01-03T12:21:00.011+01:00

Tidigare handlades visumansökningar till Kina på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Öppettiderna var knepiga att passa och det var alltid mycket folk på plats som skulle ansöka om visum eller hämta sina pass.

För att möta floden av ansökningar öppnades Chinese Visa Application Service Center på Karlavägen 108. Stora ljusa lokaler och snabbare service blev effekten. Men också en chockhöjd avgift. Plötsligt kostade en vanlig ansökan 500 kronor i stället för 240.

Nu kommer fler förändringar som alla Kinaturister bör vara medvetna om. Från den 1 januari skärps kraven för turistvisum till Kina. Nu måste resenären även bifoga en inbjudan från en person eller ett företag i Kina. Om en sådan saknas måste du i stället bifoga personbevis, resplan samt bekräftelse på flyg- och hotellbokning. Mer papper, alltså.

Detta är i sig ingen jättebörda. Personbevis kan man fixa direkt online, hämta på närmaste skattekontor eller beställa hem inom någon arbetsdag. Resten är bara att printa ut.

Jag har dock lite svårt att se vad de kinesiska myndigheterna tror sig vinna på detta förutom att skapa några fler arbetstillfällen inom pappersvändarbranschen. Redan i dag måste en inträdesblankett fyllas i innan du tillåts komma in i Kina. Denna brukar delas ut på flyget men finns också att plocka i passkön på flygplatsen. På den lilla gula blanketten anges hemadress, vistelseadress samt vilken eller vilka orter du väntas besöka.

Om det är tänkt att denna procedur ska slopas genom att uppgifterna tillhandahålls redan vid visumansökan är jag positivt inställd. Men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det i fortsättningen krävs både och.

Därutöver kan påpekas att den utlänning som tänkt sig stanna i sex månader eller längre snart kommer att få lämna fingeravtryck.

via Krister i Beijing

Guǎngzhōu.

Rätt till sex?

2012-01-03T09:08:00.012+01:00

Potenshöjande preparat ingår inte i högkostnadsskyddet. Den som vill få ståfräs får alltså betala själv. Detta innebär att den man som är ryggmärgsskadad i praktiken måste betala för att ha sex med sin partner, berättar Sveriges Radio i ett reportage. Frågan är om vårt sexliv är andras angelägenhet. Var går i så fall gränsen för vad det allmänna ska ställa upp med och vilka tjänster som får erbjudas den som faller utanför ramen?

"Att få höra att man är en bra älskare är bland det största och finaste som finns", säger Anders Alm. Jo, visst är sex oerhört viktigt. Kostnaden för 1-2 piller i veckan blir runt 10 000 kronor om året för honom. Självklart tycker han att det är bättre om någon annan betalar detta, då kunde han ju göra något annat för dessa pengar. Jag skulle tycka att det vore trevligt om någon annan betalade de dyra linser jag är i behov av för att fungera i vardagen - eller kanske finansierade en operation så att jag slapp dem. Men jag förstår inte riktigt varför någon annan skulle behöva betala för mig.

Ingen har rätt till sex, brukar feministerna hävda när frågan om förbud eller inte förbud mot köp av sexuella tjänster diskuteras. Men den som hävdar att skattepengar ska användas till att hjälpa ryggmärgsskadade personer att ha sex måste rimligen också ställa upp på att äldre personer, eller bara ensamstående med nedsatt förmåga att träffa en tillfällig partner, ska få motsvarande hjälp som passar deras unika situation. Detta skulle kunna ske genom en professionell insats av en sexarbetare.

Sådana tjänster finns i andra länder, exempelvis i Tyskland där synen på sexualitet är betydligt mer fördomsfri än i Sverige. Frågan om Viagrasubventioner till ryggmärgsskadade lyfter således på locket till en betydligt större fråga, nämligen huruvida vi alla har rätt till sex och hur vi i så fall ska tillgodose de behov som finns.

Kristna knökar ryter till mot Iran

2012-01-02T10:22:00.008+01:00

En av de de republikanska kandidaterna till att utmana Barack Obama i årets presidentval, den konservative Rick Santorum, tycker att USA borde bomba Iran om landet inte nedmonterar sitt kärnanläggningar.

Även Mitt Romney anser att Obama varit för vek mot regimen i Teheran och kräver en hårdare linje. Inte heller Obama utesluter emellertid en militär insats mot mullorna i Iran, men så måste alltid en amerikansk president säga. Efter två ytterst kostsamma krig i Irak och Afghanistan är det föga troligt att Obama, om han nu får sitta kvar som president, skulle vilja gå ut i ett nytt krig, vars konsekvenser är oerhört svåra att förutspå.

Rick Santorums popularitet har ökat nu när primärvalet i Iowa närmar sig. Han ligger just på tredje plats bakom mormonen Romney och libertarianen Ron Paul. Paul beskyller sina motkandidater för att sprida krigspropaganda och vill se en icke-interventionistisk utrikespolitik.

Risken är uppenbar att republikanernas kandidat till presidentposten blir en mycket konservativ person. I värsta fall blir det en abortmotståndare som anser att homosexualitet är en synd och tror att USA är lika starkt i dag som för 50 år sedan och kan spänna de militära musklerna som om landet inte alls var i sin allvarligaste ekonomiska sits hittills. Det appellerar förstås till många amerikaners bild av vad USA bör vara. Men det bådar inte gott för framtiden.

Länge leve TV 1000

2012-01-02T08:08:00.016+01:00

TV 1000 läggs ned som varumärke och återuppstår som Viasat Film från den 1 mars. Därmed försvinner också det inslag som en gång gjorde kanalen känd: porren.

När jag växte upp var parabol ännu något ganska nytt. Jag minns fortfarande allas avund mot den familj som var först med parabolantenn i byn. Och, tänk, den hade till och med motor! När vi fick vår kanalwok på taket var det stort.

TV-utbudet gick från två statliga kanaler till världens alla kanaler på en och samma gång. Plötsligt fanns (galna) TV3 där, CNN, Sky News, Screen Sport - för att inte tala om MTV, som faktiskt var en bra kanal på 90-talet. Konkurrensen på filmsidan bestod då av TV 1000 och FilmNet (den sistnämnda blev till slut Canal Plus). Det var nytt, häftigt - och lite lyxigt.

Jag tittade mycket på TV 1000 som barn. På morgonen var det barnprogram, bättre sådant än i SVT, på kvällarna film. Och så sände kanalen alltid de stora tungviktsmatcherna i boxning live från Las Vegas, händelser som blev till en manlig familjetradition (hur viktiga dessa sammankomster var visar kanske det faktum att jag sökte ledigt från mitt konfirmationsläger för att få åka hem och se returmatchen mellan Evander Holyfield och Mike Tyson).

Sedan dess har vi vant oss vid tillgång till hundratals kanaler (även om jag faktiskt tittar betydligt mindre på TV i dag än för femton år sedan, men det är en naturlig utveckling till följd av Internets framväxt). Och allt färre betalar dyra pengar för att få se film när de i stället kan ladda ned dessa filmer eller hyra dem online. I stället är det dyra sportevenemang som lockar tittarna.

Att TV 1000 försvinner, eller snarare byter namn och skepnad, är logiskt. Kanalen har funnits sedan 1989 och de senaste åren fortplantats till flera olika skepnader för att öka valfriheten. Nu ska alla kanaler ha prefixet Viasat.

Enligt Viasats presschef Karin Zingmark är porren "otidsenlig". Det är oklart om detta är ett utslag av moralism eller bara en nykter syn på vad marknaden vill ha. Klart är i alla fall att den inte alls är lika attraktiv i dag när all världens porr bara finns några musklick bort. Ändå går det inte att komma ifrån, att tiden när Ylva Maria Thompson efter midnatt presenterade de erotiska filmerna på TV 1000 nog var lite mer spännande än nu när all porr finns så lättillgänglig. Porren var förmodligen dålig och endimensionell, gjord för att passa alla, men ändå.

Frågan är hur TV-landskapet ser ut om fem tio år. Finns det ens några renodlade filmkanaler kvar? Vill någon betala för dem? Jag har svårt att se det när bredbandstjänsterna med pay-per-view växer. Däremot ser intresset för sportkanaler ut att fortsätta växa.

Ett händelserikt 2012

2012-01-01T19:36:00.007+01:00

Ett nytt år är här. 2011 var ett väldigt händelserikt år men redan nu vet vi att det kommer att hända en hel del under 2012 - med eller utan Mayakalenderns apokalyps. Vi har sommar-OS i London och fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Vi har presidentval i Ryssland, ett val som Vladimir Putin planenligt lär vinna. Därutöver är det presidentval i både Frankrike och USA.

Förutom propagandasegern att bo i Vita huset när USA till slut fann och dödade Usama bin Ladin har Barack Obama inte lyckats med mycket under sin tid som president. Vem som blir hans utmanare återstår att se, det mesta tyder väl på Mitt Romney, men vem det än blir är det svårt att känna någon entusiasm.

Om vi vänder blicken österut: Hú Jǐntāo avgår som Kinas president och ersätts sannolikt av vicepresidenten Xí Jìnpíng. Vilken väg Kina kommer att ta återstår att se, men det verkar vara få bedömare som tror på några politiska reformer under Xís ledning. Däremot har västvärldens ekonomiska bekymmer redan fått återverkningar för Kina: tillverkningsindustrin backar.

Många utmaningar återstår. Hús eftermäle kommer sannolikt att vara stärkt politisk stabilitet och fortsatt stark ekonomisk tillväxt. Samtidigt är antalet "massincidenter" fortsätt många. Lite tyder på något omfattande uppror i Kina så länge ekonomin fortsätter att växa, men å andra sidan var det få om ens någon som förutspådde den arabiska våren.

Året som gick

2011-12-31T09:35:00.021+01:00

Året är snart till ända och i vanlig ordning ska det summeras. Jag brukar alltid gå igenom det jag skrivit under året, men det blir en kortare summering i år än tidigare. Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket. Och även om antalet negativa saker tycks överväga nedan har 2011 faktiskt varit ett överlag väldigt bra år.

ÅRETS TUMMEN UPP

Den arabiska våren. Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Muammar Gadaffi – tre despoter som i decennier förtryckt sina befolkningar störtades i en arabisk revolution som tog alla, inte minst västvärlden, på sängen. En av dem flydde, en fängslades och en dödades. Nu står Syriens Bashar al Assad på tur. Det ryktas att han redan hört sig för om asyl för sig och sin familj. När hundratusentals människor tar till gatorna blir det allt svårare att hävda att demonstranterna bara är lejda terrorister.

Burma. Försiktig optimism. Aung San Suu Kyi släpptes i fjol och tillåts nu resa runt i landet. Partiet har åter registrerats och fångar har släppts. Det finns plötsligt hopp för Burma, även om alla positiva förändringar måste ses på med ytterst försiktig optimism.

Kim är död. Den gamle tyrannen Kim Jong-Il lade näsan i vädret den 17 december. Åter igen syntes i Pyongyang liknande scener som 1994, när fadern Kim Il-Sung dog. Omvärlden hoppas nu på förändringar i den slutna förtryckarstaten.

Irakkriget. Efter nästan åtta års närvaro lämnade de sista amerikanska trupperna Irak i december.

Friad. Sture Bergwall (känd som Thomas Quick) frias igen. Hela målet mot honom, med åtta morddomar, faller sakta men säkert samman. Den största rättsskandalen i modern svensk historia håller på att rullas upp inför våra ögon.

7 miljarder. 2011 var året då vi beräknas ha blivit sju miljarder människor på jorden. Så många människor skulle vi enligt tidigare domedagsprofeter inte kunnat bli utan att i princip gå under. Faktum är dock att vi framför allt lever längre och hälsosammare och av den anledningen blir fler. Vi lever i den bästa av tider.

Island. Efter en fullständig ekonomisk kollaps är Island faktiskt på väg tillbaka och väntas visa svag tillväxt under 2012.

Skifte. Tre svenska riksdagspartier har bytt ledare och ytterligare ett ska göra det i januari. KD:s Göran Hägglund sitter lite löst och frågan är om Juholt sitter kvar till nästa val. Men Reinfeldt blir vi inte av med så lätt.

ÅRETS TUMMEN NED

Teledatalagringen. I mars röstades det om teledatalagringsdirektivet i Sveriges riksdag och bland andra Johan Pehrson försvarade det helhjärtat. Men de fem sjättedelars majoritet som krävdes uppnåddes inte, vilket gör att frågan bordlades. Inga Federley-tårar syntes till, men att borgerliga politiker med kraft försvarar masslagring av oskyldiga medborgares kommunikation är skrämmande.

Eurokrisen. Det som ekonomer varnat för redan innan europrojektet sattes i sjön håller nu på att ske. Tänk att prestige och visioner alltid ska gå före kunskap och rent sunt förnuft.

EU-monstret. I stället för att lära av alla de misstag som har begåtts tar EU:s ledare, med några få undantag, unionens kris som intäkt för att föreslå ytterligare maktöverföring från medlemsländerna till EU:s tjänstemän. Det behövs "mer Europa", tycker Angela Merkel.

Kim tar över. Kim-dynastin fortsätter i Nordkorea när julgrisen Kim Jong-Un, den yngste sonen, tar över efter pappa. Vart Nordkorea tar vägen vet ingen, men regimen har redan låtit omvärlden veta att inget kommer att förändras.

Det ryska valet. I fjol var det Aleksandr Lukasjenkos vitryska regim som iscensatte ett val och sedan fängslade de oppositionella. I år var det Rysslands tur. Men denna gång har det ryska folket inte accepterat valcharaden som ledde till att Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland fick majoritet igen. Kritiken mot Putin, som återkommer som president under 2012, växer.

FRA. Regeringen gör precis det som den lovade att inte göra när kompromissen om FRA:s spaning nåddes 2008: de öppnar upp FRA:s tjänster för fler myndigheter. Socialdemokraterna, som var så kritiska den där sommaren för drygt tre år sedan, ger sitt stöd. Vem i hela världen kan man lita på?

Kriget mot yttrandefriheten. Rätten att få tycka och säga det vi vill har varit under attack länge - och fortsatte att vara det även under 2011.

Irakkriget. Nästan omedelbart efter att de amerikanska trupperna lämnat landet blossade våldet upp igen.

SAP. Socialdemokraterna fick en ny partiledare, men i stället för nystart blev det ett halvår av krishantering. Chanserna att vi innan valet 2014 får se en kraftfull opposition i Sverige förefaller väldigt små.

Saabs konkurs. Victor Muller sade en gång att Saab är som "en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina". Det blev varken giftermål eller några barn. GM:s styvnackade nej till kinesiska investerare i Saab gjorde att Muller tvangs ansöka om konkurs. Därmed går ett ikoniskt svenskt bilmärke i graven. Under nästa år kommer intressenter att slåss om spillrorna.

Gott Nytt År till alla läsare!

Knäppisar

2011-12-30T11:27:00.004+01:00

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...

Kris i bostadsfrågan

2011-12-29T10:16:00.013+01:00

Att det är ont om bostäder i Stockholmsregionen är ingen nyhet. Men när kollegor och bekanta berättar om hur det såg ut på 1970- och 80-talen blir kontrasten otroligt bjärt. Stockholm har blivit i princip hopplöst att hitta bostad i för den som inte passar in i mallen av den perfekta hyresgästen - eller har väldigt gott om pengar.

Allt fler får i dag bostad via Socialtjänsten. Detta kan tolkas på två sätt: antingen att fler hemlösa får ett ordnat boende - vilket ju vore bra - eller, något mindre positivt, att kraven på den som söker lägenhet har skärpts och därmed utestänger allt fler från den reguljära bostadsmarknaden. Tyvärr lutar jag åt den senare förklaringen.

Det är inte bara kräsna privatvärdar som ställer väldigt höga krav på presumtiva hyresgäster. En titt på Blocket visar att även andrahandsmarknaden börjar smittas av hårdnande krav på fast och hög inkomst, inga betalningsanmärkningar och fina boendereferenser. Krav som är i princip hopplösa att leva upp till om du är student eller inte har bott i Sverige särskilt länge. Har du barn är det i princip kört att hitta något i andra hand.

För den som inte har allt det där återstår att bo kvar hemma tills man är fullvuxen, att bo i andra hand, någon månad här och någon månad där. Eller att be mamma och pappa att stå för ett lån på några miljoner. Lån som folk inte ens förmår amortera på.

Nu är det förvisso så, att alla inte kan bo i Stockholm. Märkligt nog väljer ändå många att bo trångt och otryggt i Storstockholm i stället för att bo rymligt och tryggt i exempelvis Eskilstuna eller Kiruna. Det är något med Stockholm som gör att många är beredda att offra väldigt mycket för att få närhet till staden. Riktigt vad det är vet jag inte. Visst är stan trevlig, men så förbaskat märkvärdig är den inte. Det finns gott om trevliga städer runt om i Sverige. Så alla som klagar över att de inte hittar bostad - överge Stockholm!

Jag har själv bott i innerstan i sex år och kommer snart att flytta söderöver längs den gröna linjen. För mig har det aldrig varit ett krav eller ens ett viktigt önskemål att bo i innerstan och jag har, Vasastans diskreta charm till trots, inga större svårigheter att lämna den. Må så vara att det är hög status i vissa människors ögon att bo i innerstan.

Det går bra det här...

2011-12-28T14:24:00.007+01:00

Barack Obama vill höja utgiftstaket igen, denna gång med 1 200 miljarder till ofattbara 16 400 miljarder dollar. Fram till 2013 väntas 2 100 miljarder dollar upplånas.

Inget av detta löser förstås USA:s ekonomiska bekymmer. Det skjuter dem ytterligare på framtiden. Men demokrater och republikaner verkar fullkomligt oförmögna att kompromissa och nå en gemensam överenskommelse för landets bästa.

Allt handlar just nu om presidentvalet 2012. Eftersom USA i princip alltid befinner sig i en valrörelse av något slag är det svårt att se hur antipatin någonsin ska kunna ta slut och en bred överenskommelse över partigränserna någonsin ska kunna nås.

Det amerikanska politiska systemet tycks lamslaget och oförmöget att hantera den rådande situationen. Barack Obama är en fånge i sitt vita hus och har svårt att få något gjort över huvud taget. Samtidigt sjunker amerikanernas förtroende för politikerna till historiska bottennivåer. Möjligheten att välja en kandidat som vill något annat, som till skillnad från Obama faktiskt vill förändring, är i praktiken noll. Endast mainstreamkandidater kan bli valda - och då bara om de är stenrika. Ingen kan med handen på hjärtat säga att de är exalterade över de kandidater som det republikanska partiet lyckats skaka fram.

Det är oerhört svårt att se positivt på framtiden för supermakten USA just nu.

Politiska domstolar

2011-12-28T09:03:00.007+01:00

Efter SVT:s undersökning i vilken tillfrågade domare riktar hård kritik mot nämndemannasystemet öppnar justitieminister Beatrice Ask för att systemet med politiskt tillsatta nämndemän kan vara på väg bort. Det vore inte en dag för tidigt.

Det finns något djupt obehagligt i att politiker sitter och dömer i våra domstolar. En domstol ska rimligen befolkas av jurister, inte av lekmän och allra minst av partipolitiskt aktiva. Det går visserligen att förstå tanken bakom nämndemannasystemet. I andra länder finns jurysystem och tanken är densamma: något slags folklig representation. Men vad betyder det för rättssäkerheten att personer utan annat än i bästa fall ytterst basala juridiska kunskaper har makten att fria eller döma? Visserligen finns i våra tingsrätter även juridiskt utbildade domare, men det förminskar inte det faktum att nämndemännen är juridiskt inkompetenta.

Frågan aktualiserades ånyo efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och vuxit ytterligare på lokal nivå. Nu kommer det även sitta sverigedemokratiska nämndemän i våra tingsrätter, något som fått en del att börja fundera över om det är rimligt att blanda ihop politik och juridik. I en intervju efter valet klargjorde en ung sverigedemokrat utan omsvep att hennes värderingar oundvikligen skulle påverka hur hon såg på olika rättsfall. Detta gäller naturligtvis inte enbart sverigedemokrater.

Jag tror inte att ens politiska värderingar försvinner bara för att man kliver in i en rättssal. Även jurister har förstås värderingar, men de är utbildade att bedöma sakfrågor ur ett rättsligt perspektiv. Nämndemännen sitter i rättssalen enbart på sin eventuella politiska kompetens. Därför måste systemet göras om och det snarast. Det vore önskvärt om det till att börja med uppstod en diskussion bland riksdagens partier.

# 21

2011-12-27T09:08:00.002+01:00

Jag gillar Peter Forsberg. Inte bara för det han gjort på isen och hur han gjort det utan för hans ödmjuka inställning. Han är sålunda så långt från Zlatan det över huvud taget går att komma.

Det var en fin dokumentär SVT hade snickrat ihop - även om jag även hade hoppats på att få se lite återblickar från tiden i Philadelphia och inte bara från Colorado. I Flyers bildade han tillsammans med Simon Gagne The Dynamic Duo. Forsberg spelade fram, Gagne satte pucken. Gång på gång.

Det var Flyers som draftade Forsberg 1991 men de valde att byta bort honom i en omtalad trade som bland annat gjorde att den store Eric Lindros hamnade i Flyers och Peter Forsberg i Quebec. Lindros karriär dalade och kantades av problem, Forsbergs resulterade i två Stanley Cup innan skadeproblemen till slut satte stopp. Utan alla skador hade Forsberg sannolikt uppnått ännu större saker.

Det var en fantastisk karriär Forsberg satte punkt för tidigare i år när han efter ett sista comebackförsök insåg att foten inte höll för spel på högsta nivå. Tack, Peter, för allt.

Forsberg och Gagne tillsammans i Philadelphia.
Alla Flyersfans minns med värme Forsbergs tid i klubben.
Tyvärr var laget inte särskilt bra just då.

En pinsam monark

2011-12-26T09:07:00.006+01:00

Jag brukar gilla kungen och hävda att avskaffandet av monarkin visserligen är en relevant fråga men inte den allra viktigaste just nu. Gubben är ju harmlös på något sätt. Ändå går det inte att komma ifrån att Carl XVI Gustaf så fort han öppnar munnen själv bidrar till att jag börjar tycka att nog är nog.

Han är ju helt enkelt alldeles för pinsam. Tänk att denne man representerar Sverige utomlands, tillsammans med sin stelopererade fru. Hans jultal bekräftade bilden av en man som anstränger sig för att låta alldaglig men som bara bevisar hur långt ifrån vanligt folk han befinner sig. Det finns inget naturligt över något kungen säger.

Jag bryr mig inte det minsta om huruvida han varit på sexklubbar i sin ungdom eller ej. Det vore snarast ett sundhetstecken om så var fallet. Jag vill bara inte representeras av en person som dels ärver sitt ämbete, dels låter som en känslolös robot när han pratar och som hävdar att han gör ett viktigt arbete när han reser världen runt på skattebetalarnas bekostnad. Kungen borde dessutom skaffa sig en ny talskrivare. Jultalet är ovanligt uselt.

God Jul!

2011-12-24T08:47:00.004+01:00

Julen är här och med den kalkon, syltor, skumtomtar, en del julklappar och mycket kärlek.

En fridfull jul tillönskas alla läsare!

圣诞快乐！

En del av två världar

2011-12-23T10:21:00.005+01:00

Så här i jultider påminns jag om att jag i ganska många år har jag funderat över var jag helst vill bo. Jag gillar Sverige av många anledningar men finner också mycket jag verkligen inte tycker om. Jag har svårt för den radikalfeministiska diskurs som under ganska lång tid plågat vårt land, den som påtvingar människor ett visst sätt att leva enligt en feministisk jämställdhetsmall. Allt annat anses reaktionärt. Jag ogillar inskränktheten som gör sig påmind i frågor som rör kommersiellt sex och synen på alla andra droger än alkohol.

Frånvaron av reella politiska alternativ gör mig nedstämd. Och i allt högre grad förfäras jag över hur Sveriges självbestämmande som nation raderas, utan debatt, genom en stegvis maktöverföring till icke folkvalda personer i EU. Att de enda etablerade partier som påtalar detta är socialister i Vänsterpartiet och främlingsfientliga i Sverigedemokraterna gör knappast saken bättre. Det politiska landskapet är minst sagt visset.

Samtidigt är Sverige ett föredöme på många områden. Ta bara professionalismen och effektiviteten hos landets myndigheter. Man ska förstås akta sig för att dra några generella slutsatser om flera hundra institutioner, men vi kan åtminstone fälla omdömet om några av de viktigaste.

Skatteverket är kanske det perfekta exemplet med snabb och effektiv handläggning och kunnig personal. Att få ett personbevis tar från några minuter till några dagar, beroende på om du gör det hemma vid datorn, går till närmaste skattekontor eller beställer hem det gratis med posten. Denna process tar i många länder flera veckor på grund av byråkratisk idioti. Även Migrationsverket har överraskat på mig positivt i de kontakter jag haft med myndigheten (här var emellertid förväntningarna inte särskilt höga, säkert var jag färgad av den negativa mediebilden). I Kina är kontakter med myndigheter minst sagt ett gissel.

Ändå saknar jag Kina intensivt. Jag saknar språket och rättframheten. Jag saknar möjligheten att ta en kopp te i parken Běihǎi (北海) och njuta av lugnet i stimmet. Jag saknar möjligheten att handla färsk mat på marknader för en låg summa i stället för att handla den dyrt i en frysdisk. Mest av allt saknar jag just maten. De härliga smakexplosioner som bjuds när jag äter kinesisk mat får jag aldrig när jag äter svensk.

Därutöver går det inte att komma ifrån att Sverige, och det även Stockholm, känns lite som en ankdamm ibland. Engagemanget för ett gammalt träd utanför TV-huset i Stockholm är ett färskt exempel på detta, men även det stora bråket om Slussen drar ett löjets skimmer över staden. Och i jämtländska Mörsil rasas det över att det gamla Brinkeboda, där jag ätit många julbord i unga år, ska förvandlas till en strippklubb (det är "förlegad kvinnosyn", "det hör inte hemma i ett modernt samhälle", enligt upprörda politiker).

På ett sätt är det förstås positivt. Gnabbet om småsaker innebär kanske att vi inte har så allvarliga problem att lösa. Men i fallet med strippklubben visar det bara på hur inskränkt Sverige är. Här blir förstås ingen lyckligare av att flytta till Kina, där sexsäljare hånas offentligt och samhället överlag är fördömande mot oliktänkande och personer som sticker ut. Ändå finns saknaden där, varje dag.

Något är det som lockar, trots allt, och lyckligtvis är Kina bara en flygresa bort. Varje gång jag landar får jag den märkliga känslan av att komma hem. Just nu är det inte tillräckligt för att faktiskt flytta dit - men det betyder också att jag inte med handen på hjärtat kan säga att detta är hemma.

Běijīng. Inte hemma men heller inte borta.

Sprid vidare

2011-12-21T11:12:00.008+01:00

Bara för att reta den humorfrie Mikael Wiehe lägger jag i likhet med bland andra Johan Norberg upp Peter Santessons och Sanna Raymans proggparodi om Slussen.

Se den här.

Och sprid vidare! Att det gör Wiehe irriterad är inte ett helt oävet argument.

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

2011-12-20T09:45:00.009+01:00

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

En svensk bilikon går i graven

2011-12-19T09:53:00.024+01:00

Nästan exakt två år efter att General Motors beslöt lägga ned Saab begär biltillverkaren sig själv i konkurs. Kinesiska Youngman ger upp försöken att ta över eller investera i Saab. Därmed försvinner sista halmstrået. GM har blivit av med en presumtiv konkurrent på den kinesiska marknaden.

Victor Muller har alltid haft en plan B. Det har varit hans signum. Han ska ha cred för att han kämpade in i det sista med att hitta en finansieringslösning för företaget. Att GM vägrade öppna dörren för Saab kunde varken han eller någon annan påverka.

Samtidigt är det Muller som bär huvudansvaret för de plågsamma och närmast tragikomiska turer som affären tagit sedan i april i år, då fabriken stannade för att aldrig mer starta. Han har lovat för mycket och enbart med sitt välsmorda munläder hållit folks förhoppningar vid liv. Muller har köpt tid för att hitta nya lösningar. Kanske borde Saab redan i våras ha tittat närmare på GM:s inställning till kinesiska investerare. Amerikanernas ställning torde ha varit klar hela tiden.

Samtidigt som detta innebär slutet för en klassisk svensk biltillverkare måste nog de anställda trots all besvikelse ändå känna en viss lättnad i dag. Efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan har de åtminstone fått ett besked, något reellt att förhålla sig till. De anställdas, leverantörernas samt återförsäljarnas lojalitet har utnyttjats av Muller under året som gått. Få företag skulle ha överlevt lika länge under lika svåra förutsättningar.

Jag kan verkligen förstå Mullers ilska mot GM. Det är egentligen absurt att ett företag med 3 500 anställda försätts i konkurs trots att det finns investerare som vill satsa mångmiljardbelopp och utveckla verksamheten. Men det var onekligen oerhört naivt av honom att ta över Saab från första början utan att ha pengar att driva verksamheten långsiktigt.

Nu återstår att se vad som händer med den Phoenixplattform som Saab faktiskt äger. Det var givetvis den, och varumärket Saab, som Youngman och Páng Dà var intresserade av, inte redan gamla 9-5. Kommer det att skapas ett nytt bolag baserat på Phoenix? Omöjligt är det inte. Men varumärket Saab är i vilket fall historia.

Porrknutten är död

2011-12-19T08:42:00.011+01:00

Nordkoreas diktator, den "käre ledaren" och porrknutten Kim Jong-Il, är död. Enligt nordkoreanska medier dog han i lördags av sviterna av en hjärtinfarkt. Om det också är den verkliga dödsorsaken får vi nog aldrig veta. Han ska begravas den 28 december.

Kims hälsa har varit ett hett diskussionsämne i flera år. Han uteblev exempelvis från firandet när regimen firade jämnt härom året. Samtidigt har sonen Kim Jong-Un stegvis synts mer och mer offentligt och utpekats som kronprins. Han uppges nu ta över efter sin far.

Frågorna är flera. Har den unge och oerfarne Kim Jong-Un tillräckligt stöd av militären och den övriga kretsen kring sin far? Om han har det och inte utmanas av maktsugna personer runt den förre diktatorn, kommer han att kunna genomföra ekonomiska reformer? Var han står politiskt är oklart, men med fadern borta finns åtminstone en chans att börja bryta med det gamla och öppna upp ekonomin. Hur detta sedan motiveras - med socialistiska slagord eller ej - är mindre intressant.

Det blir också intressant att se hur Kinas inställning till den nordkoreanska regimen påverkas av diktatorns död. Kommer Kina trycka på Kim Jong-Un för ekonomiska reformer och försöka förmå honom att följa Kinas exempel? Vi ska nog inte räkna med några under.

Veckan som gick #9

2011-12-18T18:49:00.007+01:00

# Václav Havel död. Medborgarrättskämpen och det fria Tjeckoslovakiens förste president är död. Václav Havel stod upp mot det kommunistiska Östeuropa, han fängslades för sina åsikter och hyllades av ledare över stora delar av världen fram till sin död. Hans plats i historieböckerna är given. Samtidigt kan vi konstatera att tobaken skördat ännu ett liv.

# Nya Slussen klubbad. Så fort det ska byggas något i Stockholm tar det en evinnerlig tid. Anledningen är att det ska protesteras och något som kallas Skönhetsrådet ska säga sitt innan byggnader av vikt får uppföras. När det gäller Nya Slussen har det varit värre än vanligt. Kultursnobbar har protesterat, men nu verkar bygget ändå bli av till slut. Efter några år av överklaganden, förstås.

# Irakkriget är slut. Barack Obama har avslutat det kostsamma krig som George W Bush startade. Irakkriget är officiellt slut och de sista amerikanska soldaterna lämnade Irak under söndagen. Ett nästan nio år långt krig är därmed över - samtidigt fortsätter den militära konflikten i Afghanistan. En amerikansk president kan förstås aldrig göra annat än att hylla hemkomna soldater som "stridit för sitt land" (även om Irak aldrig var ett hot mot USA). Det Obama borde göra är emellertid att be inte minst det irakiska folket om ursäkt för allt det lidande hans land har orsakat sedan invasionen i mars 2003.

I GM:s grepp

2011-12-18T17:24:00.006+01:00

Saab kommer förmodligen att förvägras fortsatt rekonstruktion efter måndagens möte i Vänersborgs tingsrätt. Då återstår bara konkurs.

Victor Muller har tillsammans med kinesiska Youngman provat alla tänkbara alternativ för att förmå General Motors att ge sitt godkännande. I det senaste och sista halmstrået ges Youngman noll procent av aktierna i bolaget. Något ägarskifte sker således inte. I stället uppges att ett dotterbolag ska skapas av vilket Youngman ska äga hälften. Inte heller detta gillar GM. Och som rekonstruktör Guy Lofalk berättat har GM inte ens varit villiga att sitta ned och berätta vad de själva kräver för att en affär ska kunna gå i lås. De är inte intresserade av att Saab överlever. Tvärtom gör de nu allt för att den svenska bilikonen ska gå i graven. Konkurs för Saab innebär en konkurrent mindre på Kinamarknaden för GM. Det är inte ofta ett företag har chansen att ta död på en konkurrent på detta sätt.

Det är på många sätt en helt absurd situation som Saab befinner sig i. Flera företag har visat sig villiga att ta över, investera och få Saab på fötter. Alla råkar vara kinesiska, ty det är där pengarna finns numera. Då säger Saabs före detta ägare, som råkar äga tekniken i bilarna, nej. Självfallet för att slippa en framtida konkurrent i Kina. Samtidigt kan man förstås ifrågasätta värdet av att ta död på en konkurrent som siktar på att tillverka 30 000 bilar under 2012 när GM själva kommer tillverka runt tre miljoner.

Kanske försöker GM bara visa sina kinesiska partners (Shanghai Automotive Industry Corporation) att de inte sviker sitt joint venture. Men huruvida Victor Muller har rätt när han hävdar att GM inte har rätt att stoppa partnerskapet med Youngman spelar egentligen mindre roll. Saab kan rimligen inte vara i konflikt med sin förre ägare och samtidigt tillverka bilar eftersom det är GM som förser dem med teknik och drivlinor (och dessutom sköter tillverkningen av 9-4X i Mexiko, en bil Saab köper styckevis direkt från amerikanerna). Vad som än sägs under förhandlingarna på måndag är Saabs öde således beseglat. Kanske har Youngman redan innan dess bestämt sig för att dra sig ur en till synes hopplös affär som bara kostar pengar men aldrig leder någonvart.

För övrigt verkar GM vara riktigt dåliga ägare. Att de begränsade Saabs chanser till framgång är vida känt, nu förefaller det som om Opel är det märke som får lida när GM har bestämt sig för att satsa på sina amerikanska märken i Kina. Att befinna sig i GM:s grepp är således inte särskilt avundsvärt.

Ett USA på fallrepet

2011-12-17T11:07:00.013+01:00

Det är obestridligt så, att det ser allt dystrare ut för USA. Detta märks på många olika nivåer.

Ett exempel är att antalet fattiga barn har ökat med en tredjedel sedan 2007. Bankkrisen slog hårt mot många familjer som tvingades gå från hus och hem. Konsekvensen är att vart 45:e barn i USA är hemlösa, i betydelsen att de saknar ett fast hem och bor på vandrarhem, motell och liknande. Det är 1,6 miljoner barn.

Detta är förstås inga stolta siffror för ett av världens rikaste länder. Allt är inte nattsvart, exempelvis slogs rekord under årets Thanksgivingshopping. Många amerikaner har det gott ställt. Problemet är att de som inte är har det bara blir fler och fler.

Barack Obama vill såklart bli omvald. Men hans fyra år som president kommer inte att bli hågkomna som några positiva år. Irakkriget har avslutats men ekonomin är sämre än någonsin tidigare, arbetslösheten fortfarande hög och landet på tillbakagång som den obestridliga supermakt det varit sedan andra världskriget.

Från republikanskt håll synes få ljuspunkter. Ron Paul är chanslös, New Gingrich är en mer eller mindre opålitlig konservativ, Mitt Romney är mormon, Rick Perry är knäpp på riktigt.

Valet 2012 kan bli spännande. Men oavsett utgång kommer vinnaren att få överta ett land i förfall. Och det hinner ingen vända på fyra till åtta år. Frågan är varför någon vid sunda vätskor alls skulle vilja ha Obamas jobb.

Kultursnobberi

2011-12-16T23:26:00.007+01:00

Den högst nödvändiga nybyggnationen av den förfallna Slussen har ett starkt stöd bland stockholmarna. Det finns även en politisk majoritet för ett förslag som granskats, stötts och blötts. Beslutet är nu äntligen fattat - saken är färdigutredd, Slussen ska byggas om och planerna är klara. Några års överklaganden väntar - förstås - men har vi tur står Nya Slussen klar 2020.

Ett gäng högljudda kultursnobbar protesterar. En av dem är före detta ABBA-medlemmen Benny Andersson. När beslutet röstades igenom blev han sur. Riktigt sur. Så pass sur att han nu inte längre vill stå som reklampelare för Stockholms stad på Arlanda flygplats, där en rad välkända stockholmare pryder ankomsthallen med sina porträtt.

Ja, Benny, de kan gott plocka ned din bild på Arlanda. Det har jag inget emot. En person som anser sig vara så oerhört viktig och förmer än både en majoritet av stadens invånare och den politiska majoriteten kan gott hänga sitt porträtt hemma i stället. Där kan han ju dessutom titta på det i lugn och ro.

Ryssland och eurokrisen i nya numret

2011-12-16T15:51:00.004+01:00

Nya numret av Nyliberalen är klart och väntas nå alla prenumeranter i mellandagarna. I detta nummer kan du bland annat läsa om:

# När medier världen över fokuserar på USA:s allt svagare och Kinas allt starkare ställning, hamnar utvecklingen i världens till ytan största land ofta i skymundan. Hur ser chanserna ut för riktig demokrati i Ryssland? Ulrik Franke konstaterar att det ryska ekonomiska undret står på en bräcklig grund men ställer hoppet till en växande rysk medelklass.

# Socialismen var ett politiskt experiment som varade i 72 långa år. EMU riskerar att bli betydligt mer kortlivat än så. Mattias Lundbäck visar att eurons kris förutspåddes långt i förväg av en rad personer och anser att alla EMU-anhängare faktiskt borde skämmas i dag.

# Gary Johnson, Mitt Romney, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Rick Santorum eller Ron Paul? Vem är bäst lämpad att utmana Barack Obama om presidentposten 2012? Mathias Sundin konstaterar att det saknas en given vinnare men finner trots allt en acceptabel kompromisskandidat.

# I tider när människor känner ett ointresse eller en apati inför frihet som begrepp, vilken roller spelar den libertarianska rörelsen? Fredrik Nyqvist har tagit en titt på den brittiska libertarianska rörelsen och frågat ett antal brittiska libertarianer om det verkligen är värt den tid de lägger ned på att sprida liberalismens budskap när det är så svårt att se några konkreta resultat.

# Under de år som gått sedan attackerna i New York och Washington har världens underrättelsetjänster fått ökade anslag och i många fall utökade befogenheter. Det har på sina håll skapats ett slags stat i staten, ett eget mikrokosmos som kan agera i lagens utkanter utan att några frågor ställs. Hans Engnell tar en titt på världen efter den 11 september och frågar sig om det finns något som kan vrida klockan tillbaka

Plus recensioner, attacker och mycket annat!

Prenumerera kan du göra här!

Ett misslyckat krig

2011-12-15T17:16:00.006+01:00

Barack Obama avslutar nu det krig som George W Bush, påhejad av bland andra Dick Cheney, startade 2003. Irakkriget är över, åtminstone för USA:s del. Var det värt 4 500 amerikanska soldaters liv och runt 100 000 civila irakiers?

Invasionen var välplanerad och Saddam Husseins regim hade inte mycket att sätta emot de amerikanska och brittiska styrkorna. Sedan var det som om invasionsmakterna stod handfallna. Sönderfallet av det irakiska samhället tilläts ske.

En tyrann är borta, men priset har varit oerhört högt. Och än vet ingen hur Iraks framtid ser ut. För USA:s del har kriget ytterligare försämrat landets anseende i en för amerikanerna känslig del av världen samt bidragit till landets urusla ekonomi.

Vi har under 2011 sett hur förtryckta folk själva kan resa sig mot sina förtryckare - och vinna. Den arabiska våren har tagit en hel värld på sängen, inte minst USA och EU. Den visade att det inte behövs några amerikanska bomber för att så demokratiska frön. Däremot kan omvärlden underlätta för frihetskämpar på många sätt, förse dem med vapen, utbilda dem och så vidare. Segern över tyranniet blir så mycket större om den har vunnits av det egna folket, inte en utländsk invasionsmakt.

(S)vikare

2011-12-15T09:22:00.001+01:00

Och så mycket var Socialdemokraternas FRA-motstånd tydligen värt...

Finns det en enda politiker med ryggrad kvar i det här landet?

Sverige behöver ingen EU-förmyndare

2011-12-14T10:43:00.007+01:00

Det känns konstigt att säga det, men för en gångs skull har Håkan Juholt rätt. Sverige ska inte vara med i någon europakt vars syfte är en fortsatt maktöverföring från Sveriges riksdag till EU:s tjänstemän. Fredrik Reinfeldt tvekar men skulle faktiskt behöva lyssna på S-ledaren i denna fråga.

Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton - tre folkpartister tillika fanatiska anhängare av allt som kommer från EU - tycker att Sverige ska tillhöra "EU:s kärna". De varnar för ett "riskfyllt utanförskap". Jag förstår det inte. Plötsligt ska vi vara rädda för att fatta våra egna beslut. Plötsligt är det hotfullt att besluten som rör Sverige fattas i Sveriges riksdag i stället för av tjänstemän i Bryssel. Det är en ytterst märklig demokratiuppfattning folkpartisterna uppvisar. Svenska folket sade ett tydligt nej till euron 2003. Stödet för ett svenskt deltagande är i dag under tio procent. Ändå vill Folkpartiet driva Sverige in i eurosamarbetet, steg för steg.

Nu är Folkpartiet visserligen extremt i sin EU-forism. Men Moderaterna ligger inte långt efter. Risken är därför stor att Reinfeldt bestämmer sig för att driva frågan om ett svenskt deltagande i europakten. Och Juholt har ju inte direkt gjort sig känd för att stå fast vid sina ställningstaganden.

Att trivialisera förtrycket

2011-12-13T08:04:00.009+01:00

Häromdagen skrev jag apropå Mikael Wiehes hatiska sånger att vi liberaler, till skillnad från många på vänsterkanten, inte hatar. Bakgrunden var att KDU:s Aron Modig kritiserade TV4 för att de gav plats åt en vänsterextremist på bästa sändningstid.

Mikael Wiehe besvarar kritiken och han gör det på det mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. Han hatar inte människor, han hatar systemet (kapitalismen, "den nyliberala världsordningen"). Ändå vänder han sig faktiskt mot människor i sången Har banken ta'tt din villa.

Wiehes dravel är egentligen knappt värt att bemöta, men några uppenbara kullerbyttor bör ändå påpekas. I vanlig ordning försvarar Wiehe Kuba. Landet är inte en demokrati "i västeuropeisk parlamentarisk mening". I vilken mening är då Kuba demokratiskt? Har kubanerna möjlighet att välja sina företrädare i fria och rättvisa val? Finns en aktiv opposition som har rätt att existera på lika villkor som regimen? Spärrar inte Castros regim in oliktänkande? Wiehe talar om Kubas rätt till självbestämmande - men förnekar uppenbarligen det kubanska folkets rätt att fritt välja sina ledare.

Landet har enligt sångaren uppnått "häpnadsväckande framgångar på vissa områden". Det är dock för mig svårt att förstå varför detta skulle göra det omöjligt att samtidigt påpeka de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kubas befolkning utsätts för, de fri- och rättigheter de har förvägrats av Castroregimen i decennier.

Det har blivit kutym att från vänsterhåll ursäkta förtryck i enskilda stater med hänvisning till att situationen bara blir ännu värre om utlandet lägger sig i (här pekas alltid på USA:s krig i Afghanistan och Irak, som om dessa skulle ha det minsta med andra folks fri- och rättigheter att göra). För att vara tydlig: det går faktiskt att vara motståndare till USA:s krigföring och samtidigt hävda kubanernas, burmesernas, nordkoreanernas och kinesernas rätt till yttrandefrihet och fria val.

Men för vissa är det alltid antingen eller, aldrig både och. Kuba kan mycket väl ha en bra sjukvård och samtidigt vara ett för jävligt samhälle att bo i. Det känns överflödigt att påpeka hur pass framstående Nazityskland var på hälso- och sjukvård, inte minst i kampen mot cancer. Även på 1930-talet lyckades många se bortom förtrycket med hänvisning till vilken föregångare Hitlers stat var på många områden. Många gör det i dag när Kina växer och utvecklas men samtidigt förtrycker befolkningen på många områden. Wiehe gör exakt samma sak i fallet Kuba. Därför är han i mina ögon inte demokrat.

Överskatta inte hotet

2011-12-12T11:37:00.011+01:00

Ett år efter det misslyckade terrorattentatet på Bryggargatan i Stockholm märks ingen förändring på gator och torg. Vi julshoppar som vanligt. Men om attentatsmannen hade lyckats ta livet av fler än bara sig själv hade nog Sverige sett lite annorlunda ut i dag, dessvärre.

DN vill få de inledande telegrammen om händelsen (som rubricerades som en bilbrand varefter uppfattningen att smällarna kom från fyrverkerier spreds av polisen) att verka aningslösa. Själv tycker jag att det snarast är befriande att inte varje incident genast rubriceras som ett terrordåd. Vi måste trots allt försöka hålla oss på mattan här.

Sverige är en ytterst ovanlig skådeplats för terroristhandlingar. Det finns således ingen som helst anledning att ta en enda mans beslut att spränga sig själv som intäkt för att bygga ut övervakningsstaten ytterligare och påstå att Sverige står under hot. En ensam person som genomför ett attentat är inget hot mot vare sig samhället eller demokratin i stort. Det gäller både Abdulwahab och Breivik.

Jag föredrar det "aningslösa" Sverige framför den övervakningsfanatism och överdrivna hotbild som vissa politiker mer än gärna vill skapa. Ty risken att som enskild medborgare drabbas av ett terrorattentat är försvinnande liten i nästan alla världens länder. Det gäller i synnerhet Norge och Sverige, trots de attentat från ensamma knäppskallar vi har sett sedan december förra året. Så här års är risken att dö av en fallande istapp betydligt större - om nu snön och kylan behagar komma.

Veckan som gick #8

2011-12-11T16:07:00.005+01:00

# Klimatpaket. Det så kallade klimatmötet i sydafrikanska Durban drog över tiden. Till slut nåddes en överenskommelse, men den har redan fått kritik för att mest bestå av luft. En grön klimatfond ska startas och fungera som ett slags transfereringssystem från rika till fattiga länder för klimatåtgärder. Men detaljer fattas fortfarande. Några specifika klimatminskningsmål finns inte heller. Det nya avtalet ska börja gälla 2020. Men någon avskaffad demokrati för att inrätta något slags världsregering i syfte att "styra klimatet" blir det inte. Sorry, Johan Rockström och Svante Axelsson.

# EU-splittring. Trots hårda påtryckningar från Sarkozy och Merkel blev det ingen enighet om fördragsförändringar för att öka EU:s makt över medlemsstaterna. Storbritanniens David Cameron stretade emot vilket gjorde att vissa länder valde att gå framåt ensamma. Vilken Sveriges roll i det nya EU blir är ännu mycket oklart. Men räkna med att påtryckningarna att Sverige ska "vara med och påverka", och därmed i förlängningen gå in i eurozonen, kommer att öka. Trots att vi sade nej 2003 och trots att stödet för euron hos svenska folket i dag ligger på under tio procent. Ledarsidorna hos SvD och DN har redan påbörjat kampanjen.

# Mer FRA. När uppgörelsen med fåtalet kritiker gjordes 2008 utlovades att det inte skulle bli någon öppen FRA-shop. Sedan dess har regeringen, precis som många kritiker fruktade, valt att strunta i tidigare löften och öppna FRA-shopen för fler myndigheter. Nu vill Beatrice Ask låta inte bara Säpo utan även Rikskriminalpolisen nyttja FRA:s tjänster. Vilka står näst på tur?

DN och euroforin

2011-12-10T11:09:00.001+01:00

DN har i vanlig ordning ett blött försvar av EU och euron på ledarplats. Ledarsidan tycker att det är "olyckligt" att Socialdemokraterna värnar det svenska självbestämmandet och säger nej till ett svenskt deltagande i den föreslagna europakten - men att svenska folket sade tydligt nej till euron "måste förstås också vägas in".

"Vägas in"? Tack, DN, för det helhjärtade stödet för demokratin!

Liberaler hatar inte

2011-12-10T10:17:00.007+01:00

KDU:s Aron Modig har en poäng när han kritiserar TV4 för att ge en vänsterextremist som Mikael Wiehe fritt spelrum på bästa sändningstid i programmet Så mycket bättre.

Wiehe är en av ett minskande antal som lever kvar i det förgångna och fortfarande drömmer om den socialistiska revolutionen och det klasslösa samhället. Han försitter inget tillfälle att föra ut sitt budskap genom sin musik. Han försvarar gärna våld. När Avenyn i Göteborg slogs sönder 2001 ställde Wiehe den retoriska frågan "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Underförstått: politiskt våld inte är så farligt, bara det riktas åt rätt håll (mot kapitalismen och "nyliberalismen").

I sina sånger går Wiehe ännu längre. I sången Har banken ta'tt din villa, sjunger han :

"Hatar du dom jävlarna
som köper upp och lägger ner
Vill du skära dom i bitar
och slå in dom i paket
Drömmer du om huvuden
som ligger i en korg
Vill du sätta upp en galge
på närmsta stora torg
Är det nå’t du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dej vaknat
Det är samma sak med mej"

Wiehe kommer undan med detta därför att han är vänster, inte höger. Han kommer undan med det därför att vänsterextremism och antidemokratiska sympatier på vänsterkanten fortfarande är rumsrent i Sverige, fortfarande acceptabelt. I kultursvängen är Mikael Wiehe inte direkt ensam om att hysa sådana radikala och förfärliga åsikter. Enligt ledningen på TV4 är han förmodligen bara en snäll farbror som sjunger visor.

Men åter igen: varför detta hat? Radikalfeminister uttrycker hat mot män (jo, det gör ni faktiskt), socialister och kommunister hatar rika, kapitalister och alla som verbalt stöder det kapitalistiska systemet. Dessa människor som ständigt pratar om "verklig demokrati" hyllar länder vars system är allt annat än demokratiska och sjunger om att döda sina motståndare.

Här har vi en avgörande skillnad: Liberaler hatar inte. Vi bemöter åsikter, argumenterar och vinner debatter i sak. Vi skriver inte nidvisor, förstör demonstrationer eller hånar våra motståndare i debatter. Vi behöver inte hata. Och ska man ändå vinna kan man lika gärna göra det med lite stil. Hatet överlåter vi till förloraren.

Inga fördragsförändringar?

2011-12-09T08:30:00.006+01:00

Det blir inga fördragsförändringar för att ge EU kontroll över euroländernas nationella budgetar. Inget "mer Europa" som Merkel uttryckte det. En av dem som stod emot var Storbritanniens David Cameron. Därmed är ett förestående hot om mer överstatlighet, som hade kunnat spridas till alla 27 medlemsländer, avvärjt. Men det är sannolikt bara tillfälligt.

Euroländerna kommer tillsammans med några andra medlemsstater gå vidare med "ett nytt slags fördrag". Men det verkar åtminstone inte beröra Sverige - just nu. Reinfeldt ska prata med EU-nämnden, vilket i och för sig inte låter särskilt hoppingivande.

Inget fördrag i världen kan dock förändra faktumet att huvudproblemet är och fortsätter att vara euron. Kriserna kommer att fortsätta. Nästa gång kanske det blir ännu värre. Vad ska EU:s elit göra då?

Vem är förvånad?

2011-12-08T10:33:00.010+01:00

Ibland är det jobbigt att ha rätt.

När FRA-lagen klubbades igenom i riksdagen och de sista kritikerna blidkades (lurades) sades att FRA endast skulle spana på utländska hot. Sedan dess har dörren öppnats för Säpo. Nu vill Alliansen med Beatrice Ask i spetsen öppna upp även för Rikskriminalpolisen.

Det var precis det här alla FRA-motståndare hävdade skulle hända. Ändamålsglidningen. Uppluckringen av den ursprungliga överenskommelsen som enligt Fredrick Federley och Annie Lööf blev så fantastiskt bra just tack vare dem. I dag står de med lång näsa när alliansregimen visar sig vara precis så fräck som vissa av oss varnade för.

Det kommer knappast att stanna här. Fler kommer att få rätt att ta del av FRA:s signalspaning i framtiden. Pandoras ask är redan öppnad och allt fler kommer att vilja ta del av innehållet. Man orkar fanimej inte ens bli besviken längre.

Beatrice Ask har bjudit in Socialdemokraterna för överläggningar. Nu har S chansen att göra något konkret av sitt påstådda FRA-motstånd. De kan säga nej. Men hur många tror att de kommer att göra det?

Mörkerman

2011-12-07T16:19:00.004+01:00

Sverige är inte med i eurozonen. Det är en jäkla tur för oss. Men Fredrik Reinfeldt tycker ändå att Sverige ska vara med och betala för att rädda skvalpvalutan undan kollaps. Det blir "inga applåder" i Bryssel annars, som statsministern själv uttrycker det. Ja, eller så kan Reinfeldt försöka inse att det är Sverige och svenska skattebetalare han representerar, inte byråkrater eller demokratiskt tveksamma toppolitiker i EU.

David Cameron sätter sig däremot på tvären. I alla fall lite grand. "Enligt vår nya lagstiftning kan den brittiska regeringen inte ge ifrån sig makt till Bryssel utan att hålla en folkomröstning", säger den brittiska premiärministern.

Kan Storbritannien månne bli det land som hindrar Frankrike och Tyskland från att tvinga alla 27 medlemmar till omfattande maktöverföring till EU? Hoppas kan man alltid i dessa mörka tider. Någon måste fanimej säga ifrån.

God natt, Saab

2011-12-06T14:52:00.016+01:00

I dessa dagar skrivs de sista förtvivlade kapitlen om biltillverkaren Saab. Precis som när en patient plågats länge av en svår sjukdom kommer nog många känna en viss lättnad när det till sist tar slut. Det senaste året har varit en enda plåga för anställda, återförsäljare, leverantörer, presumtiva kunder och entusiaster.

Ett General Motors i kris beslöt 2009 att lägga ned Saab (även andra mindre märken lades ned). Då fanns ingen köpare som GM godkände. Två ekonomiskt våghalsiga herrar, Vladimir Antonov (numera brottsmisstänkt) och Victor Muller (affärsjurist med bilintresse och välsmort munläder) beslöt att göra något wild'n crazy: köpa en gammal svensk biltillverkare för en billig penning. I Sverige jublades det - frågan om hur lilla förlustbringande sportbilstillverkaren Spyker skulle ha råd att driva en bilfabrik i Trollhättan och få företaget på fötter sköts åt sidan. I dag är det smärtsamt uppenbart varför: det fanns helt enkelt ingen rimlig plan.

Det dröjde innan fabriken kunde startas igen. Överoptimistiska säljmål fick revideras nedåt och redan mot slutet av 2010, under första året med Spyker som ägare, sinade kassan och betalningarna till leverantörerna upphörde. I mars-april 2011 fick dessa nog och slutade leverera till Saab. Sedan dess har fabriken, vars lokaler för övrigt såldes för att ha råd med löneutbetalningar, med undantag för några få dagar stått helt stilla. Allt mindre har pekat på att den någonsin kommer att starta igen.

Victor Muller har jagat investerare. Gamla har fallit bort, nya har kommit till. Allt har handlat om Kina. Upplägget med en kinesisk biltillverkare och Kinas största bilåterförsäljare som ägare föreföll logiskt. Men ingen hade ännu frågat GM, den amerikanska biljätten som överlevde krisen 2008-2009 endast tack vare givmilda amerikanska skattebetalare och nu åter har blivit världens största biltillverkare. Det är deras teknik som Saabs nuvarande modeller bygger på. Ingen försäljning av företaget kan således göras utan GM:s välsignelse.

Samtidigt kom diskussionerna och spekulationerna i de svenska medierna enbart att handla om huruvida den kinesiska myndigheten NDRC skulle godkänna en Saabaffär eller ej. Hela tiden satt GM och väntade med fingret på nejknappen. Victor Muller är affärsjurist och har förstås känt till GM:s roll hela tiden. Han borde ha begripit hur svårt det skulle bli att få ett godkännande för ett kinesiskt delägande. Ändå har spelet fortsatt i månad efter månad.

GM:s beslut att förvägra kinesiska företag att köpa in sig i Saab är egentligen helt logiskt. Det finns ingen anledning för dem att riskera sin allt starkare ställning i Kina genom att släppa tekniklicenser till kinesiska konkurrenter. Sannolikt har GM:s partner i Kina, SAIC, rytit ifrån. Saab betyder mycket för Trollhättan och många Saabälskare världen runt. Men märket betyder inget för GM och gjorde det inte ens när de ägde företaget. Alla med Saab i hjärtat kan skrika sig hesa - GM:s beslut har inget med känslor att göra. Det handlar bara om pengar.

Jag har ingen närmare relation till märket Saab än att jag tycker att deras bilar tillhör marknadens snyggaste, att det är roligt med små underdogs och att en alltmer likriktad bilmarknad behöver sådana kaxiga uppstickare. Jag skulle själv kunna tänka mig en av Saabs nya modeller framöver. Därför tycker jag att det är tråkigt att Saab försvinner. Men ingen kan egentligen säga att de är särskilt förvånade över utgången.

Saab 9-3, enligt Auto Week.

Sexmoralism - igen

2011-12-06T09:53:00.008+01:00

De dyker upp titt som tätt nu, åtalen om våldtäkt mot barn trots att det rör sig om frivilliga samlag mellan sexuellt mogna individer. Det senaste fallet rör en 27-årig man och en 13-årig tjej som enligt bådas uppgifter haft sex frivilligt. Nu står mannen åtalad och riskerar flera års fängelse om han döms.

En försvårande omständighet är säkerligen mannens ålder. Men vi har även sett hur män i övre tonåren åtalats för våldtäkt mot barn medan kvinnor som haft sex med pojkar under 15 klarat sig med motiveringen att samlaget skett under frivilliga former. Det tycks således finnas en könsdimension i hur domstolarnas bedömning av om det har skett ett övergrepp eller ej. En genomgång av alla liknande fall de senaste tio åren hade varit intressant att se.

En sak är i alla fall säker: det måste bli ett slut på den eskalerande sexmoralismen i det här landet.

Stegen mot en EU-stat

2011-12-06T08:08:00.011+01:00

Det går fort nu. Stegen mot en europeisk superstat går inte längre att dölja med fina ord som "samarbete" och "samordning". Angela Merkel och Nicholas Sarkozy vill driva igenom en fördragsändring för att få till stånd en överstatlig kontroll av euroländernas ekonomi. Detta betyder emellertid inte att Sverige nödvändigtvis skulle klara sig undan EU:s budgetkontroll. Bäst vore nämligen om alla 27 medlemsländer ingick, anser den tyska kanslern.

Enligt en ny Sifomätning vill endast var tionde svensk att Sverige ansluter till eurozonen. Det är i dessa tider ett ganska självklart ställningstagande. Men tro inte att svenska politiker har gett upp hoppet om ett svenskt deltagade i det politiska europrojektet. Fredrik Reinfeldt vill som bekant att Sverige ska tillhöra "kärnan" och hoppas sannolikt att vi ska trasslas in så pass mycket att han till slut kan säga till svenska folket att vi inte har något annat val än att överge kronan för euron.

Fördragsändringar som innebär omfattande maktöverföring från medlemsländerna till EU kräver folkomröstningar i exempelvis Irland. Just Irland satte sig på tvären när EU-konstitutionen skulle antas. Konstitutionen döptes då om till Lissabonfördraget och irländarna fick rösta igen. Så hanteras demokratin i EU.

Och Reinfeldt är inte mycket bättre. Självfallet ska svenska folket inte få någpot att säga till mo när makt överförs från den svenska riksdagen till EU. "Om det blir fråga om fördragsändring måste jag först ha riksdagen med mig och jag måste prata med Socialdemokraterna", kommenterar statsministern. "Jag"? Detta handlar om den representativa demokratins framtid. Det är ett sällsynt dåligt valt tillfälle att använda ordet "jag" på.

EU-staten är snart här. Och i Sverige är det nästan helt tyst.

Nuder is back

2011-12-05T15:20:00.005+01:00

Pär Nuder, finansminister under Göran Persson, sade nej, nej och åter nej till att bli Socialdemokraternas partiordförande efter Mona Sahlin. Till slut accepterades hans nej som ett verkligt nej. Nuder verkade ha lagt politiken bakom sig för en mer lukrativ framtid i näringslivet. Och så valdes mannen med mustaschen i stället.

Nu kommer Pär Nuder ändå att delta i partipolitiken genom att vara ledamot i den programkommission som leds av Lars Engqvist och som ska ta fram SAP:s nya partiprogram.

Gissa om spekulationerna om en snar Nuder-comeback kommer att ta fart igen...

Veckan som gick #7

2011-12-04T18:35:00.003+01:00

# Fuskval i Ryssland. Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland vann som väntat det ryska parlamentsvalet. Däremot ser det ut att bli ett klart försvagat parti som ska styra Ryssland framöver. Enligt vallokalsundersökningar backar partiet från 64 till 48,5 procent av rösterna. Det skulle betyda ett tapp på nästan 100 mandat. Och detta trots att det verkar ha förekommit omfattande valfusk, hackarattacker och gripande av oppositionella. En liten positiv signal att många ryssar har ledsnat på Putin. Men han kommer förstås att väljas till en tredje presidentperiod nästa år ändå.

# Sista chansen för Saab. Det har sagts många gånger, men nu är det verkligen sista chansen för Saab. Efter att GM sade nej till avtalet mellan Swedish Automobile och de kinesiska företagen Páng Dà och Youngman, vilket skulle innebära ett hundraprocentigt övertagande av Saab från kinesiskt håll, har nu en sista räddningsplan knåpats ihop. Återförsäljarkedjan Páng Dà finns inte längre med i leken. I stället ska Youngman tillsammans med Bank of China äga knappt hälften av Mullers bolag. Därmed skulle Victor Mullers Swedish Automobile kvarstå som storägare. Det nya upplägget gör att varken Riksgälden eller svenska regeringen behöver godkänna affären då EIB-lånet ska lösas. Ur Saabs perspektiv är detta betydligt sämre än ett fullkomligt kinesiskt övertagande, men nu är allt konstruerat för att GM i sista skälvande sekunden ska kunna godkänna affären. Tiden är nu oerhört knapp. Redan på måndag kan Saab försättas i konkurs av facken.

# Moderata knapptryckare. Den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver i sin nya bok Knapptryckarkompaniet hur riksdagsledamöterna förvandlats till viljelösa knapptryckare som endast verkställer de beslut som partierna redan fattat. Enligt Pålsson är Moderaterna det parti som har lägst i tak. Välkommen till Reinfeldts värld - den där debatten snabbt lägger sig.

Militärstaten USA

2011-12-04T09:25:00.000+01:00

Att vi sedan den 11 september 2001 har sett en mycket oroväckande utveckling vad gäller mänskliga rättigheter i den demokratiska världen i allmänhet och i USA i synnerhet har konstaterats många gånger. Det är därför inte alls förvånande när nya hiskeliga förslag dyker upp. Det som ger mig en obehaglig känsla i magen är att förslagen faktiskt kan bli verklighet, att ingen inskränkning i våra fri- och rättigheter tycks för stor.

Det senaste i raden är National Defense Authorization Act för 2012, som bland annat skulle ge militären makten att fängsla civila utan anklagelse eller prövning på obestämd tid om presidenten ger ordern. Detta ska även gälla amerikaner på amerikansk mark. Senaten röstade nyligen nej till det så kallade Udall-tillägget, som skulle ge kongressen möjligheten till granskning. Röstsiffrorna blev 60-38 för avslag. Dussintals amerikanska senatorer röstade alltså i praktiken för att förvandla USA till en militärstat. Nu återstår att se vad som händer.

Allvarligt talat, vad fan är det som händer i USA? Det börjar kännas som 1984 och V för Vendetta på en och samma gång. Fast på riktigt.

Gingrich rycker

2011-12-02T09:01:00.004+01:00

Den republikanske presidentkandidaten Newt Gingrich rycker ifrån i opinionsmätningarna. Han har nu stöd av hela 38 procent medan Mitt Romney får runt hälften. Ingen annan kandidat ser i nuläget ut att kunna utmana.

Med tanke på att i stort sett alla kandidater som tidigare haft ledningen gått på någon sorts mina, bör nog Gingrich ta det lite lugnt den närmaste tiden (samt försöka täcka eventuella spår efter tidigare snedsteg). Man skulle kunna tolka hans växande stöd som en längtan efter en stabil kandidat. Han är måhända inte världens mest karismatiske, men ger framför allt ett trovärdigt intryck.

Det är intressant att amerikanerna har så höga krav på sina presidentkandidater när det gäller familjevärderingar och all tänkbar ordning och reda i privatlivet. Deras presidenter de senaste 50 åren har ju inte direkt uppvisat ett bra track record när det gäller att ha ordning och reda i statens ekonomi. Katastrofala utrikespolitiska beslut har dessutom ersatt varandra. Vad betyder trohet mot frun då?

Oavsett vem som utmanar Barack Obama om ett år och oavsett vem av de två som kommer att vinna valet, kan jag inte säga att jag avundas honom uppgiften.

Euron skakar

2011-12-01T08:15:00.005+01:00

Eurosamarbetet kommer inte att hålla länge till, i alla fall inte som det ser ut i dag. Det spår Royal Bank of Scotlands chefekonom och pekar ut Finland som en trolig kandidat till att frivilligt lämna eurozonen. De djupa klyftorna mellan euroländerna är ohållbara.

Alternativet till en splittring är förstås mer överstatlighet och på lite sikt en federation. Det vill säga precis det Barroso med flera vill se. Ni kan därför gissa vilken linje som kommer att drivas som lösningen på alla problem.

Ett roligt rykte i sammanhanget är att Tyskland ska ha låtit trycka upp D-mark för säkerhets skull.

Det acceptabla hatet

2011-11-30T13:12:00.009+01:00

"Döda mig, slå mig eller begränsa mitt livsutrymme varken kan eller vill de göra. Det är därför feminister fascineras så av Scum: den är en ventil, gestaltar en förbjuden fantasi, en grotesk haschdröm som aldrig kan förverkligas. Den fantasin får de gärna behålla. Vi har ju tagit resten."

DN:s Jens Liljestrand har sett den omdebatterade pjäsen baserad på Valerie Solanas Scummanifest. Han gillar uppenbarligen inte det han ser, han kränks av att bli anklagad för att inte älska sina barn och han tar illa vid sig av att tillsammans med andra män i publiken tvingas upprepa frasen "Jag är en anspråkslös liten skit". Ändå går han därifrån "lättad" och glad över att vara man när världen är så full av kvinnohat. De har det ju ändå värre än vi män, därför borde de åtminstone få detta lilla tillfälle att spotta på mannen och manligheten. Det kan vi väl bjuda på, resonerar Liljestrand.

Innan någon tror något annat ska jag för säkerhets skull påpeka att jag mycket väl känner till att många länder har tydliga patriarkala strukturer, att kvinnor diskimineras och förtrycks på många håll. Därför hade denna pjäs varit lämpligare att spela i Saudiarabien, Bahrain eller varför inte Afghanistan. I Sverige känns den bara vidrig och fullständigt verklighetsfrämmande.

Jag blir lite fundersam. Fantiserar verkligen kvinnor så här om oss män? Behöver de verkligen en hatisk pjäs, skriven av en sjuk kvinna, som ventil för att klara att leva vardagen med en man? Denna Liljestrands analys utgår från den kategoriska uppdelningen av världen i kvinnor och män. Det är detta klassiska vi-och-dem-tänkande som radikalfeministerna lever av. Hela deras samhällsanalys bygger på detta motsatsförhållande och det är ilska, frustration och hat de odlar i sin kamp.

Den som faller i denna radikalfeministiska grop gör inget gott för andra kvinnor utan lyckas faktiskt bara med en enda sak: att hata. Och när har hat någonsin resulterat i något gott?

Vuxen(m)obbning

2011-11-29T11:17:00.014+01:00

Vänsterpartiet har kritiserats av politiska motståndare för att under Lars Ohlys ledning ha blivit likriktat. De så kallade förnyarna, som bildade Vägval vänster, rensades ut. Kvar blev den ideologiska kärntruppen under ex-kommunisten Ohlys ledning.

Jag tror inte att detta förfarande är det minsta unikt för Vänsterpartiet. Det som har hänt inom Moderaterna sedan Fredrik Reinfeldt tog över 2003 är egentligen värre. Men avhoppen från Moderaterna har varit få eftersom partiet till skillnad från Ohlys gäng haft enorma politiska framgångar sedan segervalet 2006. För att få chansen till makt, karriär och pengar är många beredda att sälja både själ och politisk anständighet.

Inför FRA-omröstningen sattes stenhård press på de få som vågade vädra en kritisk ståndpunkt. Integritetsvännen Karl Sigfrid pressades till utkvittning för att partilinjen skulle hållas utåt. Vittnen uppger att Reinfeldt själv tog ledningen i utmobbningskampanjen mot den ensamme Sigfrid.

Denna bild av Reinfeldt som en hårdför typ bekräftas av Anne-Marie Pålsson, talför avhoppad moderat, i hennes nya bok Knapptryckarkompaniet (en fantastiskt träffande titel). Pålsson hävdar att riksdagsledamöter har förvandlats till viljelösa knapptryckare som utan debatt sitter och verkställer partiets beslut. Det nymoderata partiet lämnar väldigt lite utrymme för oliktänkande, fastslår hon.

Pålssons bild är inte det minsta överraskande. Det som förvånar är att så pass många köpt mediebilden av Fredrik Reinfeldt som en lugn, lyssnade och i det närmaste snäll ledare. En sådan person vinner inga personstrider i ungdomsförbund. En sådan person vinner inte makten i ett stort politiskt parti. Framgång kräver hårda nypor och en vilja att gå över lik för att nå sina mål. Det bräckliga parlamentariska läget har dessutom gett moderatledaren ytterligare ett argument för att kväva alla tankar på motstånd i principfrågor.

Politik är äckligt. Det är hög tid att fler börjar förstå det.

Fler registerutdrag oroar Ask

2011-11-29T08:09:00.006+01:00

Allt fler företag begär utdrag ut belastningsregistret av den som söker anställning. Sedan 2003 har utdragen trefaldigats, skriver SVT Text.

Detta är ett av flera exempel på hur människors bakgrund och privatliv blir allt viktigare för arbetsgivarna. Jag har suttit i anställningsintervjuer och fått mängder av frågor som över huvud taget inte haft med jobbet eller min eventuella talang för det att göra. De vill veta hur ofta man motionerar, vad man äter (ja, en arbetsgivare krävde faktiskt av policyskäl att jag som anställd skulle förtära en viss sorts kost) och även annat som jag inte riktigt förstått vitsen med.

Beatrice Ask vill se över reglerna för registerutdrag. Alla begriper att den som dömts för sexbrott mot barn inte ska jobba på förskola och att en terrordömd person inte är lämpad att ratta säkerheten på Barsebäck. Men Ask säger att det är viktigt att även den som har begått ett brott ska kunna få en möjlighet att börja ett nytt liv efter avtjänad verkställighet.

Det är en mycket sund inställning. Och det vore väl trevligt om Beatrice Ask under sin tid som justitieminister även kunde göra något gott.

Pedofilnojan drabbar tomten

2011-11-28T09:43:00.004+01:00

Den galopperande pedofilskräcken misstänkliggör män i allmänhet. Jag vill inte ens tänka på hur det är att vara man och jobba i förskolan i dag.

Nu rubbas även gamla traditioner av pedofilnojan. I Storbritannien förbjuder ett växande antal skolor traditionen med att barnen sitter i tomtens knä och berättar vilka julklappar de vill ha. För tänk, det kan ju finnas en pedofil under tomtemasken.

När även barnens vän tomten drabbas, vet vi att det har gått alldeles för långt.

via Genusnytt

Veckan som gick #6

2011-11-27T17:12:00.004+01:00

# Eurokrisen, del 172. Domedagsscenarierna om eurons kollaps duggar tätt i medierna. Banker uppges förbereda sig på en kaosartad splittring av eurozonen. Grekland vet inte hur det ser ut med löne- och pensionsutbetalningar från månad till månad. Spaniens nya regering uppges redan vilja söka pengar ur räddningsfonden. Och Italien måste låna 345 miljarder euro under nästa år. Nationalism, strejker, ömsesidig misstänksamhet och våld har skapat minst sagt dålig stämning bland EU:s ledare. Detta kan gå käpprätt åt skogen.

# Putin utbuad. Enade Ryssland kommer förstås att vinna det ryska parlamentsvalet den 4 december. Men stödet för partiet minskar faktiskt och på en kampsportsgala förra helgen blev självaste premiärministern utbuad av publiken. Partiet uppges ha gett upp hoppet om att nå två tredjedelars majoritet av rösterna. Det är små, små positiva signaler i ett tämligen kompakt ryskt mörker.

# Ett stympat Internet. Representanthuset och senaten i USA förbereds för att rösta igenom det så kallade Protect IP Act, som innebär att det blir förbjudet att länka till sidan som innehåller upphovsrättsskyddat material. Alla som använder Facebook, Twitter eller bloggar kommer tvingas tänka om. Det är det mest långtgående nätcensurförslaget hittills och i praktiken kommer det att betyda ett stympat Internet. Initiativet härrör förstås från upphovsrättsindustrin, som är beredd att helt förändra nätet för att komma åt illegal fildelning och spridning av material som är upphovsrättsskyddat. Till och med Apple och Microsoft har protesterat mot lagförslaget, som de anser är alldeles för långtgående. Det om något är ett tecken på hur galet det är.

# Ett liberalt C. Per Ankersjö ska leda arbetet med Centerpartiets nya idéprogram. "Det finns en frustration över att det saknas en frihetlig idéutveckling och förnyelse av politiken", tycker han och partiledaren Annie Lööf. Det vore positivt om Centerpartiet som enda borgerliga parti tog några steg i frihetlig riktning. Alliansen behöver ett parti som går före och vågar utmana i dessa tider när makten har centrerats kring duon Reinfeldt & Borg. Men både C och Lööf har mycket kvar att bevisa.

I kamraters lag

2011-11-27T16:58:00.004+01:00

Sossen Lars Engqvist (tidigare socialminister) ersätts av sossen Göran Johnsson (tidigare förbundsordförande för IF Metall) som styrelseordförande för Sveriges Television. Vissa saker förändras i alla fall inte.

Online eller offline?

2011-11-27T12:35:00.009+01:00

Hanna Fahl (ja, just hon som fick smisk av Paolo Roberto i feministdiskussionen i Sveriges Radio) har provat på att vara offline under en vecka. Hon beskriver det i ett långt reportage i DN.

Susan Mausharts bok Nedkopplad har fått stor uppmärksamhet. I en tid när vi är uppkopplade under allt fler av dygnets för få timmar drog hon ur pluggen för Internet, TV och mobiltelefoner under ett halvår. Hon beskriver i sin bok vad det gjorde med familjen och effekten tycks ha blivit enbart positiv. Barnen bakade plötsligt kakor och började spela instrument. Familjens medlemmar pratade med varandra igen i stället för att sitta på varsitt håll med en dator eller smarttelefon som enda sällskap.

Jag kan tycka att det finns något sympatiskt i detta, men samtidigt inser jag hur viktigt Internet har blivit i mitt liv - både när jag var ensamstående och nu när jag är sambo. Det är denna bild som även Fahl vill förmedla. Det är inte alls coolt att koppla ned, det är i det närmaste framstegsfientligt. Hon tar i så att hon nästan spricker när hon uppmanar Maushart att flytta ut i en hydda i skogen eller äta plankton, men poängen är nog delvis densamma som min: Internet gör oss gott.

Det jag vill inflika är att vi behöver en balans i hur vi hanterar vårt behov av nätet. Alla vet hur otroligt frustrerande det är när internetuppkopplingen inte fungerar. Det är som om TV:n, jobbtelefonen och postgången har upphört att existera. Samtidigt. Jag kan bli galen när det händer. Men att leva sitt liv online är samtidigt en vanesak. Jag har varit utan Internet under sex sju dagar på vissa resor och har ibland inte kunnat blogga på betydligt längre tid än så (mitt bloggberoende är en annan historia). Det blir fråga om ett slags avvänjning. Efter en tid saknar jag faktiskt inte bloggandet så mycket som i början och egentligen behöver jag mest bara kolla mailen. Jag tänker mig att det är samma sak med alla Facebookknarkare.

Jag är tillräckligt gammal för att ha vuxit upp utan någon uppkoppling och vi skaffade dator relativt sent. Ibland funderar jag över vad all den tid jag nu tillbringar framför datorn ägnades åt tidigare - och inser att jag i stort sett nog gjorde samma saker fast med de medel som fanns tillgängliga då.

Jag vill inte att hela mitt liv ska hängas upp på uppdateringar på bloggar, Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Samtidigt finns det ingen anledning, förutom en vilja att gå mot strömmen, att stänga sig ute från Internet helt och hållet.

Nätet är fantastiskt och dess användningsmöjligheter oändliga. Var och en får sätta sina egna gränser för hur mycket tid som är rimligt att ägna åt aktiviteter på Internet. Jag har satt mina.

Kinesiska namn

2011-11-27T09:53:00.006+01:00

Det här med kinesiska namn verkar vara komplicerat för många. I västerlandet sätter vi våra förnamn först och efternamn sist. Skrivs det omvänt, exempelvis som på Skatteverkets personbevis, sätts ett komma emellan för att markera att det är efternamnet som hamnat först. Ändå lyckades min hyresvärds vaktmästare sätta min partners förnamn på dörren. Först mitt efternamn, därefter hennes förnamn. Det ser onekligen märkligt ut.

Vi ser rätt ofta hur svenska mediers okunnighet lyser igenom när de återger kinesiska namn. Enligt konfucianskt tänkande är familjen viktigare än den enskilda individen, gruppen viktigare än familjen och så vidare. Således sätts familjenamnet först. Detta avspeglas också i hur adresser skrivs på kinesiska. Skickar du ett brev till Kina skriver du landet först, sedan provinsen, staden, gatan och slutligen namnet på personen till önskar skicka det till.

Vi har sett Hú Jǐntāo kallas Jǐntāo (Barack Obama kallas inte alltför ofta Barack i svenska medier). Och när den fängslade Nobelpristagaren Liú Xiǎobō omnämns av en Daniel Persson i SvD kallas Liú förstås för Xiǎobō (eller var det Xiabo?). Visst kan man hävda att det är fritt fram för alla och envar att uttala sig om länder och kulturer utan att för den sakens skull ha någon vidare inblick i dem. I fallet med Kina illustrerar dock okunskapen ett mångårigt ointresse och arrogans. "Varför ska vi lära oss något om deras kultur - det är ju de som ska lära av oss!"

Väl medvetna om västs ointresse för att lära sig mer om kinesisk kultur och det kinesiska språket, väljer många kineser att ta västerländska förnamn när de kommer till väst. Jag måste säga att jag tycker att det är lite fånigt med alla dessa västerländsk-kinesiska namnkombinationer. I Saabaffären utan slut har vi exempelvis lärt känna Rachel Pang. Låter skitfånigt, lite som "cheeseburgare".

Jag förstår dock syftet med ett västerländskt förnamn och gudarna ska veta att jag har funderat över vilket svenskt förnamn som skulle passa min partner. Det skulle dock kännas märkligt att ge henne namnet Anna eller Katrin när vi från första början har använt hennes kinesiska förnamn. Hon får därför behålla sitt namn, om än i något förenklad form. Samtidigt har jag själv tagit ett kinesiskt namn för att förenkla kommunikationen väl på plats i Kina (Lǐ Hànwéi, 李汉伟).

När ingen, absolut ingen, kan uttala ens namn blir det efter ett tag ganska ledsamt. Problemet är att de flesta västerlänningar nog inte ens är intresserade av att försöka uttala kinesiska namn. Således väljer många kineser att ta ett västerländskt namn när de flyttar till eller jobbar i väst.

I kinesiskan finns ett stort antal morfem som jag kan förstå är knepiga att uttala när man hör dem för första gången. Dit hör exempelvis jiǔ (久), jūn (君), zhǎng (张), zhàn (站) och zì (字). Min partners hemstad Zhànjiāng (湛江) är således nästan hopplös att uttala för den som inte har den minsta koll på kinesiskt uttal. Det hade varit enklare om hon i stället vuxit upp i Fóshān (佛山), som uttalas ungefär som man kan förvänta sig. Men man kan inte få allt.

Best stuff

2011-11-26T09:03:00.006+01:00

Det finns en klassisk scen i Tillbaka till framtiden där 50-tals Doc Brown upptäcker att en pryl som gått sönder bär texten "Made in Japan". Inte konstigt att den då gått sönder, tycker han. 80-tals Marty förstår inte alls vad han menar. "All the best stuff is made in Japan". Doc svarar förbluffat: "Incredible...!"

Japan genomgick en fantastisk utveckling efter andra världskriget. Det som tidigare nedsättande kallades för japanska riskokare är i dag några av världens bästa bilar. Toyota har varit världens största biltillverkare, även om de i dag har passerats av VW och ligger bakom GM i totala volymer.

Samma utveckling har länge varit att vänta i Kina. Rädslan för att kinesiska företag med statlig hjälp vill köpa upp utländska företag för att komma över dess teknik har varit befogad. Nu har vi också fått svart på vitt vilka framsteg som kinesiska biltillverkare har gjort. I årets sista Euro NCAP-test, som mäter säkerheten, får flera kinesiska bilar näst högsta betyg.

Än är ett köp av en Geely Emgrand EC7 inte lika fint som ett köp av en Mercedes E 350, BMW 5-serie eller ens en Volvo V60. Men om tio år...? Utländska märken kommer nog alltid att vara förknippade med viss status, men helt klart är att de kinesiska är på väg ikapp på flera områden.

Eurogeddon

2011-11-25T12:39:00.005+01:00

Det som började som en skakning på nedre däck håller på att utvecklas till en fullskalig katastrof för fredsvalutan.

Grekland befinner sig i ett katastrofläge, Italiens ekonomi är i kris och Spaniens nya regering uppges redan planera att söka stöd från EU:s räddningsfond. Och nu börjar det dyka upp oroväckande signaler även i Tyskland.

Domedagsprofetiorna om euron duggar tätt i medierna. Banker förbereder sig för en kaosartad splittning av eurozonen, berättar Svenska Dagbladet. Kanske måste nu ECB börja låna ut pengar till euroländerna.

Kan inte eurokraterna bara göra avbön, pudla loss och erkänna: "Vi hade fel. Sorry. Oops. Vi lägger ned det här." Det vore faktiskt rätt skönt. Men det kommer ju inte att ske.

Till slösarens hjälp

2011-11-24T10:42:00.004+01:00

Carl B Hamilton, som redan gjort bort sig en debatt med Johan Norberg i höst, strör ytterligare grovsalt i sina egna sår när han hävdar att Sverige måste ställa upp för de krisande ekonomierna av solidaritet och självbevarelsedrift.

Resonemanget går ut på att om Sverige stöder krisande EU-ekonomier i dag kommer vi att köpa oss deras välvilja ifall det skulle gå på tok för oss i framtiden. Genom att hjälpa länder som misskött sin ekonomi kan vi alltså räkna med att få hjälp av dem i framtiden ifall vi skulle missköta vår egen.

Och Hamilton är alltså ekonomisk-politisk talesperson för sitt parti... Vad hände med folkpartisternas kravliberalism?

Rör inte vårt fria Internet!

2011-11-24T08:04:00.010+01:00

Ni känner säkert till alla de parodier på Bruno Ganz' Hitler från filmen Undergången som finns på YouTube. I stort sett varje nyhet kan få plats i Hitlers hysteriska raseriutbrott - allt från den stackare som blev avstängd från Xbox Live (det var innan YouTube svämmade över av snarlika Hitlerklipp) till det senaste fotbollsresultatet eller kändisskvallret.

Filmens regissör Oliver Hirschbiegel har sagt att klippen är smickrande, vilket förstås är helt rätt inställning. Men om den nya Protect IP Act röstas igenom i USA är Hitler på YouTube ett minne blott.

Det kunde man väl kanske leva med, tänker du. Men inte bara YouTubeparodier skulle bli omöjliga. Den nya lagen innebär att varje tjänst där någon användare länkar till något upphovsrättsskyddat material - filmer, bilder, you name it - skulle riskera att stängas ned. Detta kommer förstås att slå hårt mot YouTube, Facebook, Twitter och hela bloggosfären. För att inte riskera rättsliga följder kommer dessa tjänster att ställa extremt hårda krav på sina användare att inte posta eller länka till upphovsrättsskyddat material.

Dels skulle Facebook och YouTube bli mycket tråkigare att använda. Dels skulle det i princip bli svårt att blogga fritt. Min blogg är exempelvis full av bilder som saknar uttryckligt tillstånd att användas och det skulle bli problematiskt att hela tiden behöva detaljgranska varenda sajt man länkar till för att vara säker på att inget upphovsrättsskyddat material finns där. Enskilda användare kommer förstås inte att ha något att säga till om. De kommer helt sonika att stängas av. Du behöver äga domänen för att ha en chans att överklaga, men tiden är då väldigt knapp - max en vecka.

Detta skulle betyda slutet för det fria och fantastiska Internet som vi känner i dag. Frågan är vad nöjesindustrin tror sig kunna tjäna på det.

Kina - revolutionen som aldrig kom?

2011-11-24T06:59:00.006+01:00

Kraften i den arabiska våren har inte bara tagit grymma despoter fullständigt på sängen utan också överraskat den demokratiska världen. USA tog sin hand från Egyptens tidigare ledare Hosni Mubarak först när han redan var på fallrepet. När sedan upproret spreds till grannlandet Libyen fick fransmän, amerikaner och britter bråttom att ta avstånd från Muammar Gadaffi och ville inte gärna kännas vid alla pusskalas de haft med den libyske despoten tidigare. Nu har turen kommit till Syriens Bashar al-Assad, som isoleras alltmer.

Den fantastiska utvecklingen i arabvärlden väcker förstås frågor om även andra diktaturer kan stå på tur för en folklig resning. I Jemen är situationen åtminstone tillfälligt lite lugnare. I Burma skickas vissa positiva signaler om en mjukare framtoning. Än så länge har vi inte sett några tecken på större protester i Nordkorea, trots att matsituationen i landet är akut. Och vad Kina beträffar, finns mycket lite som tyder på ett omfattande folkligt uppror under överskådlig tid.

Den ekonomiska utvecklingen är förstås en viktig förklaring. Så länge ekonomin fortsätter att växa, så länge lönerna ökar och levnadsstandarden höjs, hålls också det värsta missnöjet tillbaka. Det finns dock problem som är så pass stora att de på sikt kan hota Kommunistpartiets maktställning. Det största hotet är korruptionen.

Partiets allmakt, dess inflytande över alla tänkbara områden i samhället och dess särställning som en maktcentral som ingen oberoende part kan granska, är rena autobahn till korruption. Dessutom ska man inte underskatta kraften i den stora grupp människor som lämnats kvar på stationen när tillväxttåget har gått. Det är dessa som de sittande ledarna har försökt nå, väl medvetna om att Kina inte kan klyvas itu utan att det får konsekvenser även för partiet på sikt.

Tron på att det behövs en stark centralmakt för att garantera lag och ordning är fortsatt stark i Kina. Den styrks ytterligare av de historiska exemplen på det kaos som följde när centralmakten var svag eller frånvarande.

Sanningen är att Kina behöver en årlig tillväxttakt på runt sju procent för att antalet jobb ska bli fler. Ett stort problem är att tillväxten till så liten del utgörs av privat konsumtion, 35 procent av BNP jämfört med 49 procent i Sverige eller 70 procent i USA. Att lönerna är på väg upp kommer förhoppningsvis öka den inhemska konsumtionen. Samtidigt kommer gränsen för skattebefrielse att höjas ytterligare, vilket ökar inkomsten för miljontals bönder.

Premiärminister Wēn Jiābǎo har hävdat att Kinas tillväxt är "instabil, obalanserad, okoordinerad och ohållbar". Instabil eftersom den i alltför hög grad baseras på materiella investeringar och tillgång till billigt kapital, obalanserad eftersom företagen investerar onödigt mycket och tillväxten blir väldigt kapitaltung, okoordinerad eftersom lokala makthavare konkurrerar om högsta möjliga tillväxt till vilket pris som helst och slutligen ohållbar på grund av de enorma effekter som politiken får på miljön. Bara en procent av Kinas 600 miljoner stadsbor andas en luft som skulle klara EU:s miljökrav. Runt 100 000 kolgruvearbetare, aktiva eller pensionerade, dör en förtida död av stendammslugna varje år. Och så vidare.

Den arabiska våren började med att en man tände eld på sig själv i protest mot ett myndighetsbeslut. Den som vill se mönster i allt kan då påpeka att en man i protest mot ett domstolsbeslut i provinsen Húběi (湖北) tände eld på sig själv på Himmelska fridens torg i Běijīng den 21 oktober i år. Trots att det rimligtvis måste ha funnits hundratals vittnen till händelsen lyckades regimen som vanligt lägga locket på.

The Telegraph rapporterar dock om händelsen och publicerar även bilder på incidenten. Någon reaktion på det inträffade bland vanliga kineser har vi emellertid inte sett. Vår vilja att söka mönster för oss ibland snett när det gäller Kina. Vår tro att Kina oundvikligen måste bli som en av våra västliga demokratier har gång på gång kommit på skam. Vi glömmer den kinesiska historien, det konfucianska arvet och även den resa som Kina gjort de senaste decennierna när vi tar för givet att vägen till demokrati ligger öppen sedan landet öppnades för marknadsekonomi.

Osvuret är bäst, men personligen har jag svårt att se ett landsomfattande folkligt uppror mot Kommunistpartiet i Kina under överskådlig tid. Däremot kan antalet och storleken på protesterna mot den omfattande korruptionen komma att växa runt hela Kina. Tiotusentals så kallade massincidenter inträffar varje år, men de varierar från tysta plakatprotester till våldsamma utbrott mot lokala myndigheter. Det är just den sortens "sociala oro" eller kaos (luàn, 乱) som KKP fruktar ska spridas då det i praktiken blir en protest mot partiets styre.

Ledningen vill inte ha ett nytt 4 juni 1989. Frågan är om regimen ändå i skarpt läge är redo att göra vad den gjorde då för att behålla makten.

Ett så kallat parlamentsval

2011-11-23T12:28:00.004+01:00

Snart är det parlamentsval i Ryssland. De ryska valen liknar dock alltmer ett maktens skådespel. Väljare erbjuds pengar eller förmåner för att rösta på ett visst parti och rapporteringen i statlig TV är mycket ensidig i Putins och Medvedevs parti Enades Rysslands favör. Dessutom uppges att valresultatet ute i regionerna ofta friseras innan det rapporteras in, allt för att glädja Kreml.

Ingen tvivlar på att Enade Eyssland vinner och behåller makten den 4 december. Frågan är dock om Ryssland ens kan kallas en semi-demokrati i dag.