Feminismen är ett elitprojekt

Det är kontroversiellt att inte vara feminist i Sverige. Nya ministrar förväntas inte bara betala TV-avgiften utan också svära trohet till statsfeminismen. Fråga Nyamko Sabuni hur omtyckt man blir om man har en annan uppfattning.

När Jens Spendrup i en intervju undslapp sig att han inte är feminist och dessutom motsätter sig kvotering i näringslivet, möttes han av vad pressen kallar en kritikerstorm. Han fick skit för det, helt enkelt.

Eftersom svenska medier lider av sådan konformitet är det lätt att förledas att tro att de förmedlar någon sorts allmängiltig värdering som delas av hela det svenska samhället. Att det är så här Sverige ser ut, tycker och känner numera.

Tittar vi på de senaste valresultaten ser vi dock att det inte riktigt stämmer. Visserligen har de borgerliga partierna, KD undantaget, backat in på den vänsterfeministiska planhalvan. De kritiserar inte teorin om könsmaktsordningen längre. Alliansregeringen införde en så kallad jämställdhetsbonus för att med morot snarare än piska få män att vara hemma med barnen mer. Även för borgerliga partier är det alltså viktigt att med politiska styrmedel knuffa oss i en viss riktning i jämställdhetens namn.

Skillnaden är att det nu även finns ett växande SD på planen. Och det partiet är det mest uttalat antifeministiska. Jag tror att det finns en potential här. När Jimmie Åkesson i ett sommartal med stor tydlighet säger att han inte är feminist, och möts av applåder, är det inte bara en liten grupp sverigedemokrater som lydigt applåderar sin partiledare. Jag är övertygad om at Åkesson ger uttryck för en känsla som delas av betydligt fler än 13 procent av valmanskåren.

Den aggressiva jämställdhetsfascismen, en politik som det kostar mycket socialt öppet kritisera, har i hög grad skrämt bort oliktänkande från scenen. Jag behöver knappast påminna om vad som hände Pär Ström och varför Pelle Billing numera inte syns lika mycket. Den som sticker ut hakan och ifrågasätter statsfeministiska doktriner och som tar debatten mot radikalfeministerna måste ha väldigt tjock hud.

Det är förstås ironiskt att det är feministerna - som själva inte spiller något tillfälle att förmedla hur hotade och utsatta de är - som i dessa fall har hotat, hatat och skrämt meningsmotståndare till tystnad.

Egentligen är den svenska feminismen i hög grad ett elitprojekt. Det är få som väljer parti utifrån feministiska kriterier. Fi lyckades trots hela det mediala etablissemangets oreserverade stöd inte ta sig in i riksdagen.

Vem bryr sig egentligen om vad vägskyltar kallas, vilket kön bestick anses ha eller hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagens styrelser? Vanligt folk har alldeles för fullt upp med viktigare saker än att grunna på dessa perifera och irrelevanta frågor som genusvetare och hobbyfeminister med studielån lägger tid på.

Jag tror därför att stödet för den extrema feminism som företräds av flertalet riksdagspartier och tillåts dominera inom myndigheter, public service och en rad andra medier, är ganska begränsat. SD och borgerligheten bör göra upp med den extrema feminismen en gång för alla. Ta tydlig ställning mot det kollektiva skuldbeläggandet av män som grupp och för en större personligt ansvar. Sluta upp med att utmåla kvinnor som svaga och hbtq-personer som offer.

Folkpartiet hyser jag inget hopp om, och Centerpartiet är det säkrast att inte tro någonting om alls längre. Men Moderaterna och framför allt Kristdemokraterna borde kunna ta steg bort från feminismen. Tyvärr är det inom M en strid som inte kommer att bli helt enkel. Såväl MUF som partiets kvinnoförbund är tydligt statsfeministiska i dag, vilket är en avgörande skillnad jämfört med när jag var aktiv i MUF för över ett decennium sedan. KD skulle under Busch-Thors ledning ha viss potential.

Om inget av allianspartierna tar tydligt avstånd från det feministiska elitprojektet och ger ett vettigt alternativ, kommer de väljare som ledsnat på genuspedagogik, genuscertifiering, genusbudgetering, hat mot den fria sexualiteten och pekpinnar om hur män och kvinnor ska vara för att leva upp till jämställdhetsmålen i det feministiska Sverige, att till slut ledsna. Och gå till SD.

Den toleranta feminismen.