lördag 8 mars 2014

Åtalas för barnporrbrott - för bilder på sig själv


En 16-årig tjej tog nakenselfies och spred via sitt Twitterkonto. Resultatet blev ett åtal för barnpornografibrott.

Detta skedde i USA, men även i Sverige har vi haft fall som belyst det orimliga i lagstiftningen och tillämpningen av den. Det uppmärksammade mangafallet hör till dem.

Förbudet mot produktion, innehav och spridning av (och numera även att titta på) material som klassas som barnpornografi handlar enligt lagstiftarna om barns och ungdomars rätt till sin kroppsliga integritet och värdet av att skydda dem från övergrepp och kränkningar. Ofta är det dock uppenbart att detta är en täckmantel för att kunna kontrollera sexualiteten hos unga och skapa lagar baserade på äckel.

Barnporrlagstiftningen är märklig ur flera aspekter. Den tar inte hänsyn till ålder utan fokuserar på barnets eller ungdomens fysiska utveckling. Det handlar således inte om att bedöma den unges förmåga att själva fatta beslut i sitt liv (vilket för övrigt är själva poängen med åldersgränser) utan om att straffa själva attraktionen till minderåriga (eller personer som ser minderåriga ut). Även om ingen kommit till skada, även om det inträffade skedde under frivilliga former och även om personen i lagens mening är "byxmyndig", kan det alltså vara olagligt.

Detta är en av mina två grundläggande invändningar mot lagstiftningen. Den andra handlar om idén att den som tittar på en bild kränker en annan person. Så här:

Självfallet måste polisen jaga personer som begår övergrepp. Det verkar allt vanligare, åtminstone om vi ska tro mediernas rapportering, att övergrepp på barn beställs över nätet och följs via webbkamera. Det är väl ett led i att även fattiga länder numera har tillgång till internet, vilket möjliggör kontakten med beställare i andra länder. Här är både köpare/beställare av övergreppet och den som utför det skyldiga till brott.

Låt säga att dokumentationen av övergreppet sedan hamnar hos en tredje part, exempelvis genom att köparen delar materialet på något obskyrt forum. Den som då tar del av det är i lagens mening medskyldig till att ha kränkt offret. Men hur har offret rent konkret kränkts genom att någon har tittat på materialet?

Detta led av lagstiftningen handlar sannolikt om två saker: dels äckel för att det finns personer som vill titta på dokumenterade övergrepp, dels en vetskap om att det är lättare att lagföra dessa än de som faktiskt begått gärningen. Allmänheten verkar emellertid inte se distinktionen mellan att begå ett övergrepp och att titta på dokumentationen av det.

Om det nu bara handlade om att skydda offret, varför omfattas inte bilder och filmer av fysisk misshandel, mord och krigsbrott av samma moralpanik? Nej, det är något med sex som gör att alla gråzoner och distinktioner försvinner (det ser vi för övrigt även i prostitutionsdebatten). Det är då äcklet kommer fram och vägleder lagstiftaren.

Rimligast vore att fokusera polisens resurser på att jaga de som beställer och begår övergreppen, inte tredje part som tar del av dem i ett senare skede.

Men säg den politiker utan politiska självmordstankar som skulle vilja göra den viktiga distinktionen inför allmänheten. Bara tanken på de rubriker som svagsinta kvällstidningsjournalister skulle tota ihop är nog för även de mest rättänkande att avstå.

Inga kommentarer: